Matchen kommer att avgöras i respektives lags försvarszon.

Foto: dphuonq CC BY-SA

Fotbollstränaren José Mourinho står för någon slags modern latinomanlighet som bygger på mycket gott självförtroende, ett intelligent men oerhört tydligt hierarkiskt ledarskap och en särdeles stark vinna-till-varje-pris-mentalitet. Som fotbollstränare är han knappast ifrågasatt och även igår, när Mourinhos Real Madrid mötte Bayern München, spelade han ut sin roll fullständigt: studsade runt stiligt behärskat vid sidlinjen, småmuttrade när Real gjorde mål, liksom när Bayern gjorde mål, pekade med hela handen i ständiga lagom yviga gester och när det blivit straffläggning och förlusten var nära stod han på knä i gräset och bad till högre makter eller om det bara var Iker Casillas.

Nu blev det förlust för Real och Mourinho, och då måste det sägas att inte ens den store ledaren lyckades hålla masken. När han vandrade av planen såg han ut som en liten pojke som just berövats sin bästa leksak, något krum i ryggen, vilsen i blicken och inte ens de symboliska övertydliga suckarna talade sitt vanliga språk.

Efter barnkalaset när barnen gått i säng, och då är vi en god bit in i boken, går han som vanligt ut och tar en cigg och tänker tillbaka på den tid då han gjorde slut med sitt gamla liv i Norge och flyttade till Stockholm och det blir den verkliga huvudberättelsen i boken. Den är personlig och stark, med några utsvävningar mot konst- och litteraturkritikens håll som inte säger mig så mycket. Däremot beskriver Knausgård hur han upplever en slags konstnärlig kris när han ska skriva och läsa och tappar tron på fiktiva romaner, de är alltid så tillrättalagda med allt hittepå och att han i slutändan bara uppskattar dagböcker, memoarer, poesi och dikter som ger uttryck för en persons syn på saker och ting, vilket är så autentiskt och värdefullt som det kan bli. Att engagera sig i fiktiva personer och händelser blir helt enkelt bara tramsigt. Den känslan kan jag identifiera mig med, men även en hel del annat och kanske är jag lika egocentrisk och skamdriven som Knausgård själv.

Videon är raskt ihopsatt med anledning av att bandet tackade nej till att spela en förkortad version hos Skavlan och ändå hade hunnit repa och hyra in folk och utrustning.

Text finns på kent.nu.

Nu har barn- och elevombudsmannen, BEO, lagt fram ett krav på Lundsberg för en elevs räkning på 178 400 kronor för misshandel och kränkningar. Skolans förklaringar är anmärkningsvärda: Eleven betraktades som ”tämligen speciell av de andra eleverna på hemmet” och ingen ville dela rum med honom. Eleven gillade inte fisk och potatis, vilket irriterade andra elever och trots att personalen och eleverna försökte få honom att äta fisk och potatis så valde eleven att särbehandlas med särskild kost.[1]

Vilket universum kommer de människor ifrån som svarat på Skolinspektionens kritik?

Tiderna förändras, i det här fallet helt klart till det bättre. Även om vi hade blivit av med en klassisk svensk roman och en hygglig film, hade det givetvis varit bättre om en byråkrat klivit in på ”Stjärnsberg” och försökt sätta stopp för skolans tysta medgivande till kamratuppfostran av t ex Guillous alter ego Erik Ponti och dennes rumskamrat Pierre Tanguy. Eller kanske hade vi fått en John Grisham-aktig spänningsthriller om mäktiga föräldrar och den ensamme skolinspektören som väljer mellan principer och sedelbuntar i kampen mot skolan.

Gissningsvis kommer traditionerna att överleva även denna lilla storm. Kanske till och med stärkas med ytterligare hyschpysch. Skolan gör det klart och tydligt att du inte kan vara tämligen speciell, eller avstå fisk och potatis, för då blir du exkommunicerad, inte bara i elevernas gammelhierarkiska maktspel, utan även av personalen.

[1] http://www.dn.se/nyheter/sverige/krankt-elev-kraver-lundsberg-pa-178400-kronor

Lägg till en video där sångaren antar Jesus gestalt.

Vad blir det då?