Månad: juli 2026

Kategorier
Kultur Spaning

När kriget kommer…

Här följer lekmannadiskussioner efter att ha sett den finska TV-serien Konflikt.

Jag har vuxit upp med Kalla krigets slut, Sovjetunionens och murens fall, där idén om att faran är över fått fäste, trots att historien visar att så länge det finns människor finns det konflikter. Uppvuxen som medborgare i Finland blev jag kallad till mönstring där, men bytte då genast medborgarskap till svenskt. Mest var det väl en allmän ängslighet och bekvämlighet som gjorde intresset lågt för att rycka in som värnpliktig i Finland. Men nog var man också invaggad i tidens idé om att faran var över. När väl Sverige kallade till mönstring några år senare så hade den allmänna värnplikten på allvar börjat monteras ned och även om jag åkter på mönstring i Östersund så åkte jag därifrån med besked om att jag inte behövs. Och det var nog det jag ville.

I synnerhet efter ryska anfallskriget mot Ukraina har läget påtagligt förändrats och känslorna med. Den ryska traditionen av krig som politiskt maktmedel var möjligen på paus några enstaka år i samband med Sovjetunionens fall, men snabbt hittade de hem och med ett lynnigt och chauvinistiskt ryskt centralstyre så vet man inte vad som kan hända. Finland som bara drygt 80 år sedan levde i faktiskt krigstillstånd och tvingades till fred med Sovjet har aldrig riktigt slappnat av så som t ex Sverige har gjort. Men nu har även vi i Sverige fått vakna, om än det kommer att ta lång tid innan vår beredskap är någotsånär god. Vad medlemskapet i NATO kan innebära i skarpt läge kan man inte på förhand veta. Personligen har jag vid ett par tillfällen surfat in på Hemvärnets hemsida för att se vad det finns för utbildningar. Det har liksom blivit en fråga om att kunna göra något relevant när kriget kommer.

I TV-serien Konflikt från 2024 utsätts Finland för en attack av en oklar militär sammanslutning som ockuperar Hangö. Just där håller en officersutbildning på att avsluta en större övning för midsommarfirande där aspiranterna då blir direkt involverade i konflikten. Som krydda har amerikaner deltagit i övning och är kvar på platsen. I politiken finns en gammal rutinerad räv, på svenska skulle man kunna kalla honom för gråsosse, som statsminister medan det på presidentposten finns en Sanna Marin-inspirerad yngre kvinna, och dessa har olika syn på hur politiken ska bedrivas i krisen och även vad gäller frågan om att presidenten leder landet som överbefälhavare i krig.

På förhand tvivlade jag på vilken grad av realism framställningen kunde frambringa. Men visst, det går att köpa de flesta förutsättningar och det känns obehagligt på riktigt. Det hade kunnat vara fråga om en halvstor privat militärkraft som rysknära Wagner-gruppen. Det är väl där realismen kan svaja lite, man får aldrig någon riktig känsla av hur stor fienden är. Frågor kan också ställas kring att de med civila lastfartyg kunnat ställa sig i finsk hamn med all den materiel de hade till sitt förfogande. Men huvudpoängen är kanske att de räknade med gråsossens nordiska mjäkighet och eftergifter som huvudlinje när situationen av att hålla civilbefolkningen gisslan blivit ett faktum.

Vad som däremot kändes realistiskt var svårigheten att få information i fält, skräcken i strider och för gisslan. Serien släpptes 2024 och spelades därför in när kriget i Ukraina var ungt. När manus skrevs var det nog inte ens fullskaligt krig där än. I serien förekommer drönare mest i spaningssyfte, men genom att följa utvecklingen i Ukraina har man fått lära sig att drönarna dominerar slagfälten och nuförtiden oftast släpper bomber och granater som ett helvete för marktrupper.

Det kanske var förväntat, men slutet bär drag av klassiska amerikanska krigsfilmer där ceremonier för de stupade och flygbilder på kyrkogårdar dominerar. Tonen kanske inte är helt klockren för den nordiska publiken, men säkert för andra. Likaså är det lite lustigt eller olustigt att lugnet före stormen gestaltas genom att både presidenten och den kvinnliga officersstudenten är på väg att förlusta sig med sina partners innan krisen slår till och får musslorna att sluta sig.

Sammantaget var serien underhållande och väckte sina tankar. Regissören Aki Louhimies gjorde för några år sedan en nyinspelning av den klassiska finska krigsfilmen Okänd soldat efter Väinö Linnas bok och i år får hans film om Lapplandskriget 1944-45 premiär. Återstår att se om den visas i Sverige eller kommer snabbt till streaming, eller om filmen kan bli ett första biobesök i Finland.

Har jag blivit en militarist? Absolut inte. Att romantisera kriget är inte smakfullt. Kan t ex inte begripa vad Försvarsmakten håller på med nu när de kommunicerar med folket genom reklamfilmer på TV. De visar fordon och flygplan och fartyg i rörelse till trallvänlig musik och konstaterar att vår upprustning är allt annat än lagom. Det är riktigt motbjudande och jag undrar vilken grupp av kommunikatörer och beslutsfattare kommit fram till att det här var vägen att gå. Försvaret ska inte vara coolt. Det ska ha god beredskap på riktigt. Allvar och trygghet.

Kategorier
Samhälle Sport

Fotbollens värld 2026

Visst är det något magiskt med fotboll. Nästan alla kan spela. Finns det en boll vill vemsomhelst få lust att peta på den. Är människor i grupp med boll vill de spela tillsammans och försöka få bollen i mål. Spontant och glädjerikt.

Många uppskattar också att de mest talangfulla, skickliga och snabba spelarna mäta sig med varandra. VM i fotboll kan samla folk som få andra angelägenheter. Sådana som jag kan drabbas av ett fotbollslag och bli kvar resten av livet.

Men världsfotbollen på toppnivå är tyvärr en rutten värld, och så stor och stark organism att det är svårt att tro på förändring. Jag är absolut ingen expert och trots ett intresse så har jag inte ens läst Olof Lundhs förmodat välgrundade bok Templet i öknen : så köpte Qatar världens största sport om hur Qatar fick VM senast det begav sig. Det kanske är ett försök att stå kvar vid förhoppningen att fotbollen är fri och en kraft i sig.

Istället förefaller det som att fotbollen är som en toppstyrd diktatur där maktspelet är personligt och precis som i Gudfadern, som av en händelse gick på TV häromkvällen, så kräver Gudfadern kvitton på respekt eller snarare underkastelse av den som förväntar sig något. Under finns de stora ligorna där pengarna är hisnande och kommer ofta från tvivelaktiga givare och intressenter som delvis lägger beslag på symboler och historia. Hur engelsk är den engelska ligan, Premier League, till exempel? Det är färre än en handfull klubbar som har brittiska ägare.

Lägg till marknaden spel och alla miljarder som rullar på mänsklig svaghet eller det mänskliga intresset att dra nytta genom att påverka händelsernas gång och hur det miljonmaskineriet är så vanligt förekommande huvudsponsorer till klubbarna, eller företagskoncernerna om man så vill. Lägg också till agentmarknaden som driver upp priser mot procent och av hur affärerna i slutändan går till vet vi bara hälften.

Fotbollens världsförbund FIFA har i samband med VM praktiserat vaga paragrafer till godo för vissa, t ex att Cristiano Ronaldo slapp avstängning i början av mästerskapet och nu för att befria USA:s stjärna Balogun från avstängning, trots en fruktansvärt ful stämpling på en motståndare som han fick rött kort för. Trump hyllade beslutet i sociala medier. Konstaterade sedan att det var hans förtjänst, han hade ringt några samtal.

Hade Ulf Kristersson haft samma framgång om han velat befria Lucas Bergvall, om det var han som fått rött, från avstängning genom att ringa FIFA? Eller Abdulla Aripov, premiärminister i Uzbekistan? Eller en förbundskapten som överklagade ett till synes felaktigt beslut. Om det nu fanns ett felaktigt beslut, för utvisningen av Balogun var alldeles korrekt och om än den var olycklig så var den i fotbollens värld värd den avstängning som följer av direkta röda kort. Att sedan den orangea våldnaden i Vita Huset anser det rimligt att skryta om det, att det var orättvist att Balogun skulle vara avstängd och att han fixade det, ja, det visar bara hur FIFA-presidenten Infantino introducerat Trump in i den fotbollsvärld som han står för och hur djupt i Trumps bakdel Infantinos tunga faktiskt är. Man hade kunnat se inrättandet av FIFA:s fredspris och att det tilldelades Trump som en genant symbolisk handling som smutsade ner FIFAs och Infantinos namn, men när man ingriper i spelet på det här sättet dör alla drömmar om att fotboll är fotboll, vid sidan av allt annat tjafs.

Kan idealismen och gräsrotsnivån överleva i den här världen? Allsvenskan där man beslutat att klubbarna ska vara majoritetsägda av en ideell förening och dess medlemmar. Kanske skulle vissa klubbar även i Sverige kunna ägas av kapitalet och kunna försöka få utväxling internationellt. Allsvenskan mår ganska bra publikmässigt, men hör det till Sveriges nedgång internationellt att gapet mot resten av Europa växer? Istället för att att en talang får chansen att fortsätta utvecklas i en svensk toppklubb hamnar man i nästan lika bleka ligor med omställningsproblem, bänknötande, men så klart mer pengar i börsen. Eller borde den internationella fotbollen stramas åt? Borde det finnas gränser för pengarnas makt, att de som kan är beredda att betala ungefär vadsomhelst för att få som de vill? Återkommer till det lustiga att i kapitalismens högborg USA har NHL-företagen gått samman och dikterat villkor för lönetak och när det ska tingas nya talanger så får den som klarade sig sämst börja välja. Det betyder inte att hockeyspelarna tjänar för lite, men kanske tar det udden av den galna ekonomin runtomkring, vilket fotbollen säkert skulle må bra av. Men då är NHL å andra sidan en gemensam produkt för de ägande företagen och det saknas konkurrens nedifrån, där kan inte ett lag kämpa på i skuggan i många för att sedan ta sig upp och bli mästare, som Mjällby AIF t ex.

Det enda som kan rädda fotbollen är att det ikväll kommer ett besked från det amerikanska laget att man vill ha avstängningen på Balogun verkställd, för det är så fotbollen fungerar, och låter honom sitta på läktaren. Att någon i teamet eller Balogun själv står upp för fotbollen och mot galenskapen som maktens män förorsakat.

Kategorier
Kultur

Good ol’ days i Midsomer

Sommaren kan få en att fastna vid TV:n. TV8 visar dagligen ett avsnitt av Morden i Midsomer vid sextiden. Vet inte hur lämpligt det är, barn kan ju råka zappa. Nej förresten, de kan de inte. De kan nog inte med fjärrkontroller som inte har en Youtube-knapp och isåfall kan de bara den knappen. Morden i Midsomer har ganska många avsnitt och det finns något med konceptet som får en att uthärda med saker som kanske inte är så jättebra, t ex karaktären John Barnaby, ursprungliga Barnabys, Toms, kusin som lämpligt nog skulle kliva in när skådespelaren John Nettles hade gjort sitt. John spelas av Neil Dudgeon och är ju lite för mycket av en spelevink, jämfört med den ursprungliga hårdhudade Tom med den bistra uppsynen men med en vag men kännbar brittisk glimt i ögat. Hursomhelst fick jag häromdagen se ett sådant fantastiskt avsnitt: Destroying Angel, säsong 4, avsnitt 2 från 2001. Fantastiskt avsnitt! Det har blivit lite av seriens signatur att någon by i Midsomer har ett väldigt specifikt särintresse som manifisteras genom en förening eller ett evenemang och det är där det händer. I Destroying Angel är de flera spännande element: svampplockning, dockteater och bågskytte! Men det är så klart inte just det som gör avsnittet så bra. Det är de färggranna karaktärerna, att manuset leder gåtan till att bli svårare och svårare, så pass att Tom Barnaby vid tillfällen tappar hoppet. Det finns flera otroliga scener. Som när svampkännaren Colin inför en förgiftad torrt brittiskt redogör för vilket helvete som väntar. Eller som när Tom Barnaby efter ännu ett mord åker på nattpass med pyjamas under jackan. 10 poäng.

Jag antar att det går att att plugga på lite och hitta fler guldavsnitt och se dem sena sommarkvällar.

Men som jag skrivit tidigare. Barnaby, den riktige eller den senare, borde så klart ha gjort det bättre. Nästan alla deras fall slutar i massmord. Uppklarandeprocenten är så klart hög, men de borde med lite aggressivare metoder ha klarat upp 100 mord möjligen, inte 100 massmord.