Biografi: Lars 2004-2015

Den 11 februari 2015 var en sorgens dag, för då var det dags för Lasse att lämna det jordiska. Saknaden skär i hjärtat. Det blir påtagligt tomt när den som glädjefyllt hälsat en välkommen hem dagligdags i större delen av ens vuxna liv försvinner.

PICT0804
Husse väljer Lasse som väljer husse.

Lasse föddes i Södra Kusfors under sensommaren 2004. I oktober träffades vi för första gången, innan han fick flytta till Ålidhem i november.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
”En collie utstrålar skönhet…”.

Lasse var kanske inget praktexemplar av collie på papperet. En kula på vift, en C-höft och senare i livet lite nervös för vissa fenomen som glassbilsmelodin, men i övrigt visade han allt gott en collie ska då han var ”vänlig till sinnelaget, lättlärd, lyhörd och arbetsvillig.” Krämporna gjorde honom nästan ännu mer mänsklig och älskvärd. Till det yttre var han dock bedårande skön, by-the-book: ”En collie utstrålar stor skönhet, värdighet och fysisk harmoni.”

Jag minns bara en enda gång som han trotsade och sprang iväg, och det var en kväll under unghundstiden då han fick för sig något och vägrade lyssna till husses inkall. Vad värre var att han envist lunkade iväg mot bussgatan vid Magistervägen, i mörker och det blev nervöst och farligt. Till slut lyckades jag fånga busen och bar hem honom i vredesmod. Det blev lite mer koppel ett tag, men ganska snart visade han sig vara väldigt lydig eller kanske framförallt flockkär.

Ett annat minne är när vi gick i Kolbäcksskogen sent på våren eller början av sommaren 2005 och det såg ut som att han var lite ostadig när han skulle till att kissa. Är det fel på höftena? hann jag tänka, innan det snart var dags för nästa skvätt och då lyfte han på benet lite till.  Lillgrisen hade blivit lite mer vuxen!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Lasse med Bobby i Gissträsk.

Under några fem år vandrade vi runt på Ålidhem och den vanligaste lekplatsen var de öppna ytorna kring Värmeverket. Vad det verkar, ett fullgott substitut för får och skotska hedar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lasse var väldigt lekfull. Frågan är vad som hade vunnit hans uppmärksamhet om det stod mellan en boll på väg att kastas och en skål med mat. Han uppfostrades också till viss pinntokighet, men han var hövlig nog att alltid fråga med blicken om det var läge för pinnkastning istället för att bara hetsa på.

Bland livsmedlen var det ost som var favoriten. Han hade en otrolig förmåga att känna igen ostförpackningsprassel: prasslade man i brödpåsen eller med gurkplasten var det inget mer med det, men så fort ostförpackningen lämnade kylskåpet stod han där och förväntade sig en smakbit och det fick han så klart.

Vita ben och dentastix gick åt och ibland fick han lyxa till det med saftiga märgben och grisöron. Ju mustigare tilltugg, desto mer förtvivlad blev han när han sökte efter ställen inomhus att gräva ner benen i. Det var som att han undrade varför vi skulle ge honom benet nu och vart fan han nu skulle gömma det?

I övrigt hade stackarn det lite torftigt som fick äta torrfoder hela livet, men det var vad magen mådde bäst av. Dock blev det bättre så småningom och senare hälften av livet fick han fördiska mången människotallrik.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Födelsedagskalas.

År 2009 var det dags att lämna Ålidhem. Det blev en tid i Arvidsjaur och många härliga veckor på landet i Gissträsk, innan det var dags att prova på livet i Orminge i Nacka kommun. Ingen större skillnad, från ett miljonprogramsområde till ett annat med fina stora gräsytor att ta ut stegen på i anslutning till husen.

Det var en bra tid då grannen en trappa ner inte hade något emot att vara dagmatte. Däremot var somrarna lite trista, för då blev man påhoppad av en massa fästingar, och därmed delvis förvägrad löprundor in i högt gräs och buskage. Skogspromenaderna fick vänta till semestern hemma i Västerbotten.

IMG_0368
Vinter i Orminge.

Däremot var det i Orminge som glassbilsångesten började. Vem vet vad som egentligen låg bakom, men jag hade själv reagerat över att glassbilen där hade ett hemskt ljud, högt och skränigt, som om högtalarna hade sprängts och den stannade dessutom precis utanför huset. Det blev hursomhelst en negativ ångesttrigger och hördes glassbilen ute så ville Lasse genast hem. Som husse är man inte mindre empatisk än att det blev en negativ trigger för en själv.  Varje gång sedan dess blir sinnet lite tyngre när glassbilen hörs.

Sedan blev det flytt till Sollentuna där man gärna höll sig på mattan eftersom hela lägenheten hade halkig parkett. Dessutom var det spännande promenader kring Edsviken med dess rika fågelliv.

IMG_2033
Go’nosen med boll.

Sista tiden spenderades i östra Norrbotten, passande nog i ett pensionärskvarter, där det var väldigt lugnt. Runt knuten en badplats. Eller bad, någon riktig storsimmare blev Lars aldrig. Däremot älskade han att svalka sig, vada ut en och kanske t o m sätta sig i vattnet.

Jag minns en vattenincident, om det var första sommaren, då vi hade åkt till innersta Gävleborg på kalas och det blev ett kvällsbad för oss tvåbenta. För flockkontrollanten Lasse var det svårt att acceptera att en del avlägsnade sig långt ut på sjön. Han tappade fattningen och hoppade i från en lång brygga. Det gjorde han inte om.

IMG_20140711_165435
Sommaren 2014, 28 grader varmt – Lasse svalkar sig vid Jockfall.

Under 2014 fick Lasse en ”brorsa” på två ben och visade ett stort tålamod med detta. Däremot blev det ju mer fart och fläkt, buller och larm i den tidigare så stillsamma stugan.

IMG_1419
Lasse och lillebror.

Man ser och hör ibland folk konstatera i den här situationen att hunden verkligen var som en ”riktig” familjemedlem. Jag vet inte vilka man då talar till, det känns som en överflödig kommentar. Lasse var emellertid nästan mer än så, som en son, som man gärna anpassade livet efter, allt för att han skulle ha det så bra som möjligt. Han var rätt bortskämd: fick vara i soffan (fast helst var han ju lite under soffan), i sängen (fast där var det för varmt för det mesta, så han kom främst upp på morgonen för att ligga och gosa och prata – bokstavligen), han fick hela bagageutrymmet i bilen och ptja, låg han någonstans och hade det bra, t ex på min kudde, så väntade jag gärna tills han hade legat där färdigt.

IMG_20140911_223041IMG_20140911_223036

Lasse var helt enkelt världens bästa hund. Han hade inga konstiga hundsaker för sig som att äta upp olämpliga saker, rulla sig i skit eller rymma iväg på äventyr. Han hade bara härliga egenheter som att bädda sängen och rapa efter maten. Lasse blev förbannad på och skällde ut dammsugare, hårtork och skotrar. En riktig konformist var han och blev misstänksam och lite avvaktande mot avvikande beteende, tyvärr inte sällan gamlingar, handikappade och hundovana invandrare. Joddling, applåder och spontana hurrarop hade ordningspolisen Lars anmärkningar på.  Liksom jultomten.

En riktig människokännare var han också: hakade på när det vankades tjo och tjim, tröstade och visade medlidande när det var jobbigt och försökte höja stämningen.

Världens bästa hund, som sagt. För evigt och alltid ihågkommen, saknad och älskad.

IMG_2952
Världens bästa hund. Lasse.

Mer om Lars på bloggen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.