Men en bra visa hursomhelst:
Kategori: Kultur
Vem kunde tro att det skulle bli lätt att rimma på Uzbekistans huvudstad Tasjkent? Men det blev det: Jazzkent.
Vad är då jazzkent? Jo, det är Carolina Wallin Peréz. I våras flirtade hon med oss kentanhängare (och anhängare av melodiös jazz) genom att på MySpace släppa en “förstasingel” Pärlor i en ganska angenäm version. Nu i höst har fullängdaren Pärlor och svin släppts och finns att avnjuta på Spotify. Trevliga jazziga tolkningar av blandat gods från Jocke Berg (och Martin Skölds) kompositioner. Ingen festfixarskiva förstås, men mysigt en grådaskig höstkväll som denna.
Kategorier
Live från New York
Aftonbladet TV bjuder på en riktigt fin produktion från Kents releaseparty i New York. Och dra mig baklänges så jävla trevlig musik.
Kanske är det här också ett steg mot live-DVD:n som Jocke Berg kategoriskt varit emot.
Idag släpps Kents nya platta Röd, men jag har inte riktigt resurser att köpa skivor till höger och vänster, så det blir avsmakning via Spotify så småningom. Vad kom först – hönan eller ägget? För det är nämligen så att Kents musik, i synnerhet de äldre skivorna, är klockrena höstskivor. Men så är det också så att Kents skivor oftast släppts på hösten. Är de duktiga på att beskriva höstkänslorna, eller är det Kent som definierat höstkänslorna för mig genom att ständigt dyka upp då. Förstasingeln Töntarna har jag ingen riktig uppfattning om: den är halvtrist, ungefär som alla andra förstasinglar – oftast den låt som gör minst avtryck. Däremot uppskattar jag verkligen låten Svarta linjer, som bandet framförde hos Skavlan förra fredagen.
Även om jag tyckte om förra skivan, Tillbaka till samtiden, så längtar man ibland tillbaka den gamla typen av låtar, de man växte upp med. Därför är det trevligt att Kent lite då och då kommer med sådana presenter till de åldrande, tillbakalängtande fansen. En sådan låt är På drift? som Jocke Berg skrev till förmån för Friends, som alla har hört en alternativ version av i Friends-reklamen med högstadieflickan som går genom korridoren i skolan och sjunger ut sina tankar. I orginalversionen kommer en härlig beskrivning av november: “November är en mur av våt betong, där en löjlig dröm om flykt föds, för att krascha och sen dö”. Det ÄR november. I övrigt är det en härlig låt om plikttrogna människor som gnuggar på i det tysta. Här är hela låten:
Och om någon har glömt Friends-flickan så lägger vi in den också:
Herta Müller har tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Äntligen?
Nu är inte jag någon stor konsument av prosa och poesi, men av någon anledning har jag alltid fascinerats av personerna bakom verken som får priset. Herta Müller är en spännande person med en intressant bakgrund, men det är tveksamt om jag kommer att läsa något av hennes verk. Namnet har jag emellertid memorerat till framtida duster i frågesport.
När jag tittar på de senaste 20 årens pristagare minns jag framförallt de från 2001 och framåt: Naipaul, Kertesz, Coetzee, Jelinek, Pinter, Pamuk, Lessing och Le Clezio. Hälften av dem skulle jag också känna igen till utseendet. Däremot har jag inte läst någon av dem.
De tre pristagarna 1998-2000, Saramago, Grass och Xingjiang, minns jag inte alls. Var det för att jag just flyttat hemifrån och var på dekis? I övrigt på nittiotalet har Fo, Heaney (fast mest för förnamnet Seamus), Oe och Gordimer fastnat i minnet, medan Szymborska, Morrison, Walcott och Paz inte får några klockor att ringa. Jag har inte läst någon av dem.
Den enda pristagare jag frivilligt läst är Gabriel Garcia Marquez. Men honom minns jag främst som en mysig komiker, lite som finländaren Paasilinna, vars ganska banala komedi Uppdrag: Skyddsängel är den senaste boken jag överhuvudtaget läst.
Nej, det har mest blivit facklitteratur på grund av studieåren, men också av eget intresse. Särskilt böcker med historiskt tema har lockat till egen läsning. En favorit är Peter Englund, som ju för övrigt är akademiens ständige sekreterare sedan i somras. Han är lite av en idol, inte minst för att han erkänner att han mår dåligt över att behöva gå ut genom dörren och prata inför världspressen. Men ändå mest för hans raka men rika språk. Till DN sa han efteråt att presentationen gick så där, men den gick ju bra. Däremot var han lite pressad och började därmed vifta lite väl mycket med armarna i olika rörelser, när han intervjuades om Herta Müllers förträfflighet. Han är fin. Förutom de historiska böckerna kan jag rekommendera hans blogg, som alltid finns i menyn till vänster, där han bitvis briljerar språkmässigt, och delar med sig av spännande erfarenheter. På grund av uppdraget som ständig sekreterare skriver han inte där längre, men det är bara att bläddra och njuta av godbitar på löpande band.
Kategorier
Satt ner för ståupp
I helgen är det Stockholm Comedy Festival där ståuppkomikerna avlöser varandra på löpande band på Södra teaterns scener. Med ett skott från höften valde vi en show med Soran Ismail, Johan Glans, Jessica Kirson och Jason Andors. De två sistnämnda från New York.
De var helt klart roligt och värt det. Men fyra lirare på en dryg timme tar musten ur en. Till slut orkar man inte riktigt engagera sig och skratta, utan sitter där bara och ler i mjugg.
Funderar på att åka in imorgon för “finsk afton”, men är orolig för att det kommer att vara besvärande liten publik.
Kategorier
Coldplay 090822
Bevittnade en show med Coldplay igår. Den var i det stora hela mycket trivsam. Bäst var så klart Fix you och Viva la vida, men av tjugotalet låtar var förstås bara tre eller fyra gäspningar. Visuellt var showen också grymt snygg. Därutöver var det bra väder.
Kategorier
Apropå Finland
Det fina med att ha varit tvåspråkig och multikulturell är ju att man få två av allt. Pulttibois var en humorserie med Pirkka-Pekka Petelius och Aake Kalliala, vars svenska motsvarigheter torde vara Helt apropå-gänget eller GAS. Här är ett klipp jag inte sett på många år men minns det som igår, en nyhetssändning där Petelius är ankare och ska intervjua Masa Niemi från finska arbetsgivarorganisationen angående problemen med löneglidning.
I ett annat avsnitt fick ankaret möta koreografdykaren Kati Noppa:
Eller statsvetaren P. Kaarna:
Dykaren Jorma Gustafsson:
Specialrengörningssakkunnig och socialdykare Hannu Karpo:
Kategorier
Tonerna av en finsk barndom
Under mina barndoms somrar togs jag ofta omhand av mor- och farföräldrarna i Finland. Det har lämnat sina spår. Än idag är jag svag för det melankoliska, vilket torde vara mer konstruktivistiskt än finsk-genetiskt.
Men allt är inte svart. En av de tidigaste barnsångerna jag minns handlade om en liten ond häxa som hette Känkkäränkkä och framförs nedan av Finlands svar på Lars Berghagen under tidigt 1980-tal.
Men den är ju på gränsen till för munter. Den främsta favoriten från de tidiga skolåren var nog ändå Ihme ja kumma, typ “förunderligt och konstigt, som går i klart mer melankolisk ton. Refrängens budskap är att världen är full av underliga saker, som förbryllar och förvånar den lille vandraren.
Det är lätt för en icke-finne att anta att Mumin är det enda trollet i finnens bok. Men då känner den inte till Rölli, som dök upp i mitten av 1980-talet. En rolig figur då, som nu. Här är den festliga signaturen för TV-programmet om Rölli.
Men man är klart indoktrinerad in ett något nedstämt sinne. Som 8-åring begrep man inte direkt vad alla de sånger man utsattes för handlade om, men så klart har man tagit till sig. På bilturerna med mormor och hennes man fanns ett band med Jaakko Teppo, en savolaxare som sjunger på dialekt. Min favoritlåt var Onnen kerjäläinen, Lyckans tiggare, med rader som “jag är inte bitter, jag är ensam”.
Lite mer muntert sjöng Jaakko Teppo i nästfavoriten Pamela, en tragikomisk historia om kärleken till Pamela i Dallas.
Ett annat vanligt inslag i finska bilar i min barndom var Rautalanka-musiken från 1960-talet. Rautalanka betyder järntråd, och avser förstås elgitarrsträngar. Det gick helt enkelt ut på att spela klassiska melodier med elgitarr, ackompanjerat av ytterligar en elgitarr, en elbas och trummor. Ett klassiskt rautalankaband var The Sounds, nedan med låten Emma.
Här är ett annat rautalankaband, Strangers, med Kolme kitaraa.
Det var tider det.
Med tanke på den bakgrunden var det inte konstigt att bandet Agents sedermera blev favoriter. Musiken klart rautalankainspirerad med en gudomlig Esa Pulliainen på sologitarr. Lägg därtill att man la vantarna på världens bästa melankoliska låtar och lät den perfekta finska rösten, Topi Sorsakoski, sjunga. Agents har inte gjort något eget material, utan har nallat från höger och vänster.
Här är Vihreät niityt, egentligen Greenfields av amerikanska The Brothers Four. Den har förövrigt också framförts med svensk text i Pistvakt. Melankoli när det är som vackrast, och dessutom mina föräldrars kärlekslåt.
Ett exempel på lämpligt låtnallande är annars nedanstående låt, som ju orginal hette And I love her och framfördes av inga mindre än Beatles. Det ska också sägas om sångare Sorsakoski, att han tenderar att freestylea lite väl friskt på sina liveframträdanden.
Om inte låtarna är tragiska nog, så är människorna bakom musiken det. Nedanstående låt, Valot (ljusen), är otroligt vacker, skriven och framförd av Rauli “Badding” Somerjoki. Det sägs att man försökte och var när att sälja låten för att framföras av Elvis. Somerjoki dog av alkoholförgiftning och hjärtinfarkt i en ålder av 39 år.
En annan som söp och till slut fick sin hjärtattack vid 47 var Irwin Goodman. Hans Rentun ruusu är en riktig klassiker, som handlar om en alkoholists vedermödor med sina nära och kära, och som jag som 10-åring glatt trallade på.
Juice Leskinen klarade sig i 56 år, medan hans dotter Johanna gick bort genom ett massivt drogmissbruk när hon var 31 år gammal. Här hans klassiska pärla Kaksoiselämää, dubbelliv.
Om man som finsk musiker inte ägnade sig åt melankoli, var man tvungen att vara lite av en pajas. Som en annan barndomsfavorit, Sleepy sleepers, sedermera Leningrad cowboys. En låt som jag kanske inte begrep fullt ut, men som var rolig för de sjöng om tuttar, var Linda, kerro hinta. Refrängens “Linda, Linda, kerro hinta” betyder “Linda, Linda, vad är ditt pris”, som i en mans relation till en prostituerad. Här är den första låten på bandets debutalbum från 1975, Kuka mitä häh? Vem, vad, va?!
Sist ut den här gången är en låt som kan vara förvillande behaglig av studiobandet Leevi & The leavings. Den heter Sopivasti lihava, lämpligt fet.
Det är en ständig kamp om mitt intresse. Ska jag se ännu ett avsnitt av den lättsamma komedin som leder till ett och annat leende, eller ska jag ta mig igenom den där dokumentären som verkar så intressant? Komedin kräver inget engagemang, i dokumentären måste man ha huvudet mer på skaft, men den ger också en belöning, man blir en erfarenhet rikare.
Ungefär på samma sätt har det blivit med radion. Jag har under många år lyssnat på P3 om dagarna. Egentligen sedan gymnasiet, då Pontus Enhörning hade ett humor-, låtönsknings- och hälsningsprogram Önska. Pontus är som den roliga farbrorn som man inte träffat på för länge. Nu på senare tid har Christer varit ett vanligt förekommande trivselprogram på dagtid. Men även P3:s mer populariserade aktualitetsprogram och rena humorprogram är generellt mycket bra.
Samtidigt går det nästan bara intressanta program i P1. Mycket samhällsvetenskaplig porr. Men man har förstås inte riktigt lika roligt, även om det självklart är långt ifrån humorbefriat.
Min bedömning är att P1-lyssnandet är vetenskapligt och reflexivt utvecklande. Men måhända är det mer avkopplande med P3 och dessutom håller man sig ajour kring ungdomars förehavanden, he he. P3 är en maktfaktor inom musik och den musik som P3:s musikredaktörer satsar på når oftast relativt bred framgång, men släpper fram också smalare band. Många ungdomar ratar nog P3 för att pratas en del, jämfört med rekla kanaler – reklam är bättre än prat. Det har jag också märkt, att när jag hört en del ungdomar hajpa vissa låtar, så har jag redan lyssnat på dem i flera månader på P3.
Nej, frågan kommer inte att avgöras här. Tills vidare får det väl vara som det varit senaste veckorna: P1 hemma, P3 i bilen. (Dessutom är Christer-redaktionens själva Christer pappaledig i ett halvår nu och vikarien Patti Hansén är inte riktigt lika trivsam. Inte heller är fungerar han lika bra med den andra programledaren Morgan, som Christer själv gör.)