Efter ryggont kommer solsken? Nej, men en makalös förkylningssmäll. Det må väl vara hänt, men gubberiet förvärras: försökt att se massa filmer, men efter en kvart ligger man där och småsnarkar. Skrattretande!
Men framförallt irriterande. Mitt gubbslumrande infaller uppskattningsvis mellan minut 15 och 60 av en 90 minuter lång film. Den som är van vid att analysera film inser att jag får vara med om introduktionen där man lär sig karaktärernas egenheter och får veta det grundläggande dilemmat i filmen. Sedan blir det allt som oftast en slags transportsträcka som kan erbjuda viss fördjupning och tillspetsning av spänningen, men allt som oftast är det just en transportsträcka. Sista halvtimmen blir det ett crescendo och avslut, som jag enligt den gubbiga sovklockan ofta får ta del av. Så där sitter jag och har sett slutet, men missat transportsträckan – man blir knappast sugen på att se om filmen för att få se transportsträckan! Tänk om man ändå somnade och vaknade till eftertexterna, då kan man med ganska gott mod se om slutet. Men nej, nu har man både sett och inte sett filmen.
Viss behållning kan man ju givetvis få av en halv film också, men något inlägg på FilmbloggWebblogg är det inte värt.