Kategorier
Personligt

Far & son

Syster försåg mig med en film från den 26 oktober 1990 då min pappa gifte sig för tredje gången, 32 år gammal. Har inte sett den sedan någon gång på 90-talet och det blev en ganska häftig minnesresa. Farmor är med där, yngre versioner av farbröder och många från det finska communityt i Umeå som man inte längre tänker på. Allt är riktigt finskt, det är någon sorts vemod i luften och filmen hade kunnat vara del i vilken som helst av de otaliga dokumentärer av det sverigefinska livet som kommit på senare tid. Jag och syster, till synes rätt välmående barn fulla med energi och upptåg. Och pappa, förstås.

Far & son

Ja, vem var han? Vad tänkte han som 32-åring? Han hade oss varannan helg och hade väl inte så mycket att orda om eller något större engagemang i ens uppfostran, men var snäll och go. Han tycktes vara en kreativ typ; målade några tavlor, snickrade rätt fina grejor i sin “ungdom” och plinkade ibland på en minikeyboard. Jag tänker också att han nog var lite av en naiv drömmare, att han aldrig blev riktigt vuxen. Det egna underlaget är klart begränsat med tanke på hur lite vi sågs. Genom åren har man fått ett och annat vittnesmål. Mina äldre kusiner har hävdat att han var en skön typ (pappa var yngst i syskonskaran), och det har nog även mamma vittnat om vid sidan av att han var omöjligt nyckfull. Jag har ibland funderat på om man skulle undersöka saken, snacka lite mer med folk som hängde med honom – men jag vet inte, vad är en sådan anekdotisk legend värd?

Knappt två år efter bröllopsfesten gick han bort. Det är länge sedan nu och när man själv blivit äldre är just det att man inte själv fick lära känna honom som är det tråkigaste. Han vara bara pappa. Hur hade livet sett ut om han inte hade gått bort? Förmodligen hade vi i alla fall hörts om drygt en vecka, för då hade han fyllt 62.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *