Kategorier
Spaning

Ingen barnlek

Det verkar inte lätt att vara barn idag jämfört med när en själv var liten, så som jag minns det. Det kanske delvis berodde på det finska separatsamhället, kanske att jag inte såg mig omkring tillräckligt, men jag minns inte mycket av att man skulle vara stilmässigt cool och tjusig som ett litet barn. Hade jag ens något annat än mjukisbyxor fram till mellanstadiet? Jag minns ett mellanstadiedisco, där någon hade en fräsig skjorta. En finsk-iranier, för övrigt. I övrigt var det mjukisbyxor, horribla frisyrer, täckkläder och snowjoggers till minst tioårsåldern. Jag kan väl inte påstå att alla barn går eller tvingas av sina föräldrar gå all-in på stil i förskoleklass eller ettan, men jag är chockad hur många som gör det. De här märkespyntade och nyfriserade barnen ser ut som fjortonåringar av något mindre storlek. Kan de inte bara få slippa det där? Åtminstone i tio år?

Från mitt förskoleklassår, som då mest bara var ett år på dagis, minns jag ett och annat. Jag var ensam pojke i min ålder och minns att jag oftast spelade fotboll med Urpo, en yngre finsk man som kom in och jobbade på förskolan just då. Vi spelade i i ett större lekrum som oftast stod oanvänt när det var vinter och sedan lite ute. Jag minns cyklandet på sådana trehjulingscyklar på gården, så härligt det var. Jag minns inget om kläder och frisyrer. Från ettan och tvåan minns jag specifika lekar och att man ville ha vissa leksaker. Men minns inget särskilt om kläder. Man ville kanske ha en ny hockeyklubba, men jag kan inte minnas att det behövde vara någon särskilt. Håret har jag en och annan bild på, det var stökigt. Jag tror att det var i fyran som den första stilspaningen ägde rum, när jag tyckte att en kompis hade en fin vinterjacka, färgglad förvisso, men något särskilt märke var det inte frågan om. Och om jag minns rätt fick jag lov att köpa en sådan jacka, trots att den troligtvis var en storlek för liten! Därmed var jag förlorad?

Men jag vet inte, det kanske inte är värre idag, utan snarare att jag varken nu, då eller däremellan har haft någon koll. Jag har bilder på horribla, rent av oacceptabla frisyrer upp till trettioplus. Jag har gått runt i byxor så illasittande att folk har behövt kommentera det. Jag har köpt tröjor som konstaterats vara för pensionärer. Jag har varit i tjänst – ja, för en stackars arbetsgivares räkning, alltså – i en flickväns rosa gamla gymnasieglasögon, innan jag hade egna (det var fantastiskt att få se klart!).

Ibland ser jag någon förvuxen jättebebis som uppenbart inte ens försöker upprätthålla ett anständigt yttre. De kanske har svårt med människor och har blivit utstötta och ensamma hemmasittare. Jag tänker att det hade kunnat vara jag, och undrar lite hur jag utan någon som helst känsla för stil och klass, lyckats hålla mig på banan. Kanske brister jag i talang, eller så är det det sociala arvet. Men jag vill ändå medge minst tio år av stilmässig barndom för alla barn, innan det är dags att börja kommunicera med märken och modeller.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *