Kategori: Kultur

Kent släppte i fredags den sista skivan, bortsett från en best of med några nya bonuslåtar som kommer i höst. Då Som Nu För Alltid är en ganska bra Kent-skiva, i det här läget måste jag säga att den är mer i min smak än de två senaste. Men det finns också en känsla av besvikelse. Saknar ett par raka hits i just min smak: vemodiga men svängiga. Jag hade även önskat mig en pampigare avslutning. 747- eller Mannen i den vita hatten-stil. Något som växer och blir störst. Kanske är det det att detta är den sista skivan, men generellt känns det som att det finns mer själ investerat häri än i de föregående skivorna. Det blir nog en knapp fyra av fem för den sista skivan.

Skivan börjar helt okej med Andromeda, en ganska ordinär modern Kent-låt, med en intressant och trevlig refräng. I refrängen har man åter använt det vågade inslaget av sjungande barn, “Vi var kids”. Passar ganska bra, men det är lite stökigt producerat med lite väl skarpa ljud.

Andra låten, Tennsoldater, har snabbt blivit en riktig favorit. Härligt avskalat elektrokomp låter Jocke Berg dominera scenen tillsammans med diverse röstfilter, som sitter som ett smäck. Vanligtvis har jag alltid blivit irriterad på dylika experiment, men produktionen av sången på det här spåret är fantastiskt. “Ditt förakt för mig är gränslöst nu / Och det som gör mig till människa / Är bara min oändliga längtan”.

Sedan dags för Vi är för alltid, som är att betrakta som titelspår. “Dom kommer sjunga sånger om oss / Då som nu för alltid”.  En till ganska ordinär modern Kent-låt, men det blir intressant i sticket där mörka moln drar ner stämningen.  “Jag bara skojar ingen kommer sjunga sånger om oss / Inga sånger om oss”. Jag kan känna igen mig.

Vänstra stranden säger mig nästan ingenting. En okej ballad med en irriterande titel. Gitarren i senare delen av låten är min behållning. Detsamma gäller den efterföljande Nattpojken & Dagflickan  som dock inte har ens gitarren. Anna Ternheim kan inte rädda skvalet.

Vi är inte längre där. Eller vi är längre inte där, som jag sjunger hela tiden. Den första singeln hittade rätt hos mig på en gång och är så till vida en ovanlig singel. Texten är rakt på sak, liksom musiken, som andas Socker med lite moderna inslag. Jag är svag för den mycket enkla slingan i mellanspelen. Avslutningen är svår att misstolka:  “Du kan inte följa med / Inte följa med nu / Dit vi ska gå / Måste gå”.

Sedan är det tillbaka till musikaliskt skval. Förlåtelsen är inte monoton i positiv mening. Den försöker lite i slutet, med lite coola saker, men det biter inte. Med lite slarvigt gitarrspel och burrande bas hade den meningsfulla texten fått mer själ. “Så finns det någon mening i att säga förlåt /  Finns det någon väg som leder oss hem
/ Finns det ens ett hem där vägen tar slut / Kan du förlåta? / Jag kan förlåta /Jag har bara alla mina jävla ord / Alla de där stora tomma orden / Finns det någon mening i att vänta på / Förlåtelsen?”

Sedan går vi mot en bra avslutning. Skyll inte ifrån dig är den bästa balladen på skivan. Vacker, enkel och begriplig. Gigi är också en rakare låt, en låt där texten har en bra rytm och tydligt budskap, innan den mycket tunga refrängen kommer som starkaste kännetecken. Kul att de vågade lägga in ordentligt med kräm. Falska profeter är ett långt brandtal med skön takt kryddad med åh-rop av smärta. Ett starkt spår.

Till sist Den sista sången, som är så vacker. Mitt favoritögonblick är det brutna ackordet efter första refrängen, när det låter som att det ska bli ett sjuhelvetes drama av det hela, att nu kommer smärtan, svärtan och tyngden. Men icket, fortsatt vackert och sedan lite gulligt. Kidsen: “The stars are up / one fell down / and  flew away”. Det tåras i ögat. Men ändå tycker man att det skulle ha varit något annat här. Ett avslutande röj som inger hopp. En sista fest som lever vidare för alltid. Men kanske är detta den mest rättvisande formen av punkt.