Kategorier
Samhälle

Government by Twitter

Donald Trump förblev aktiv på Twitter även efter den iögonenfallande smaklösa valkampanjen. Man borde kanske inte vara förvånad.

Se där, han går in för att bli republikanernas kandidat. Hoppsan, han blev republikanernas kandidat, det blir en lätt match för demokraterna! Den här smutsiga retoriken går aldrig hem hos fler än högst en femtedel (varav de flesta inte särskilt utbildade män)! Nej, jävlar, han vann! Okej, nu städar han till sig. Han kommer att bli en ganska vanlig president och sänka skatterna för att hans och hans kamraters finanser ska må bra. Nej, han fortsätter med samma kaliber av frånhöftenuttalanden som under kampanjen. Som några av hans till synes vettiga väljare ändå uttryckte det i samband med valsegern: That’s just him being the Donald, he’s just a regular guy.

Det har hävdats i medierna (ursprungskällornas tillförlitlighet vet jag ingenting om) att han gärna twittrar i sängen när han vaknar på morgonen och på kvällen i samband med Fox News. Den biten av det hela är ganska häftig. Du har en statschef för ett stort land som ganska spontant gör sina tankar och reflektioner tillgängliga för medborgare och väljare. Att det inte filtreras genom eller rent av skrivs av PR-folk och med ett direkt tilltal, gör det bara ännu häftigare. Dessvärre är Trump ingen trevlig person, utan snarare en mobbare utan någon som helst självdistans. Han låter även fortsättningsvis som att han är i opposition och tycks helt ha missat att han sitter vid makten. Retoriken är dock enkel: de ska fixa och dona, så att det blir great. men de som säger emot är wacky, om det är politiker eller andra potentater, och fake, om det är medier. Presidentens budskap till folket är att inte respektera meningsmotståndare. Argumentera inte i sak, misskreditera personen istället. You hear that, kids?

Vissa har hävdat att politiken i Sverige är snällare idag än på Palmes tid, jag vet egentligen ingenting om det. Men nog har tonläget höjts de senaste 15 åren. Jag minns, dock inte om det var 2010, när Jan Björklund såg så nöjd ut efter att ha uppmanat svenska folket till eftertanke innan man sätter skattesystemet i händerna på Lars Ohly. Det var bristande relevans och realism och Björklund sjönk i mina ögon. 2006 provocerade jag vänsterentusiastiska elever som oroade sig för “systemskifte” med att det knappast gör någon större skillnad om Alliansen vinner. Det blev en del skillnader, inkomstskatterna kom att sänkas rejält. Reinfeldt saluförde arbetslinjen för minskat utanförskap, men vägen till att bli utförsäkrad blev kort. Idag känns det som att skiljelinjerna mellan blocken är så pass luddiga att debatten gärna hamnar i att kasta skit på någon liten skitdetalj eller personen på andra sidan bänken. Istället för att käbbla om makten, borde det samarbetas mer, då en övervägande majoritet av befolkningen och riksdagen är överens om så mycket.  Och som jag förstår det, samarbetar man klart mycket mer i riksdagen än vad partiledarretoriken ger sken av. Där ska det huggas, hånas och käbblas. Löfven gör sig löjlig genom att mena att de borgerliga fört en oansvarig migrationspolitik, som om regeringspartierna inte suttit med i riksdagen under Alliansens tid vid makten. Och många har de varit, anklagelserna mot regeringens brister i åtgärder, som man kan undra varför de inte genomfördes före 2014 när allianspartierna hade makten. Det är den hatnära retoriken som präglar svensk debatt. Svensk politik lär inte vinna förtroende på det, även om trollen gillar det, eftersom det öppnar för den alternativa högern.

Ulf Kristersson efterfrågade en mer städad och mogen debatt. Det hoppas jag också på. Är det PR-folket som läst amerikansk kurslitteratur som egentligen styr? Eller är det så svårt att som svensk partiledare ha en hyfsat nyanserad och nykter inställning, att ha en någotsånär personlig ton? Våra politiker kan inte släppa på garden ens när de gästar underhållningsprogram. Kan man, förutom att vara partiledare, försöka ge sken av att man är en vanlig människa? T ex, bolla sina tankar i sociala medier till morgonkaffet i ordalag som inte rakt av är typiska för politiker. När de politiska skiljelinjerna i stort saknas, kan den personliga tonen vara avgörande. Måtte den inte bli ett eko av Trump.

Kategorier
Samhälle

POTUS

Det ska erkännas, att jag hörde till dem som trodde att Donald Trump skulle tona ner sig och bli lite mer konventionell, när han väl tillträdde ämbetet som president of the United States.

Donald TrumpCreative Commons License Gage Skidmore via Compfight

Men hans Twitter-konto låter som en flashbackares, som en del av intoleranssvansen.  George W Bush, kom tillbaka, nästan allt är förlåtet.

Eller så låter det som ett barns tweets.

Men tack gode gud att det ändå inte blev Hillary. Hon hade ju skickat mail via en egen mailserver. Nasty woman. God bless.

Med den här kickass-öppningen undrar man hur illa det kan gå för landet, och tja, världen.

Och hur ska det gå för presidentkaraktären i alla Hollywood-produktioner? De där moraliskt fläckfria, rakryggade alfaamerikanarna med grått hår?

Kategorier
Samhälle Spaning

Debatt suger!

Häromkvällen hade jag det stora nöjet att sitta ner och titta nyhetsmagasinet Agenda. Till stora delar ett fantastiskt program med fördjupning i och perspektiv på aktuella frågor. Men sedan händer det; någon av fördjupningarna ska följas upp med debatt mellan svenska politiker. I veckan handlade det om problemen för utryckningspersonal i laglösa förorter. En mycket viktig samhällsfråga, en av de viktigaste faktiskt. Ni gjorde inget åt det, säger Ygeman. Ni gör inget åt det, säger Lööf. Det räcker inte med projekt, vi vill ha ett polislönelyft och fler poliser, Ygeman vill inte satsa någonting, fortsätter Lööf. Ni satsade inget, vi har påbörjat insatser, svarar Ygeman. Jag kräks lite i munnen. Det är så respektlöst att hålla på så här inför ett av de få riktiga problem Sverige faktiskt har. Där det krävs samling erbjuder partierna nonsenskäbbel.  Att stå där och tjafsa om vad som är gjort eller inte gjort och av vem är ett hån mot alla vanliga människor som bara väntar på att Sveriges riksdag ,där 87% delar grundläggande värderingar, tar tag i saker tillsammans för att lösa problemen. De kanske inte bryr sig tillräckligt så länge solen skiner över Helgeandsholmen. Har det alltid varit så här huvudlöst?

Kategorier
Samhälle

Sverige på väg mot fel håll?

Jimmie Åkesson fortsatte på den inslagna vägen i sitt sommartal: den svenska nationen ska räddas och skonas från oönskade inslag genom att “stöd” skickas till oroshärdarnas närområde, etablissemanget och alla medier utom partiets egna webbsvansar förföljer partiet och döljer sanningen, och så vidare. Men varför inte, det biter ju på var fjärde man och några av deras flickvänner.

Den käcke Anders Pihlblad analyserade i Nyhetsmorgon att de övriga partierna måste göra något, för fler än hälften av väljarna anser att Sverige är på väg åt fel håll. Jag har inte svarat åt Novus, men i en annan panel konstaterade jag också att Sverige är på väg åt fel håll, nämligen mot intolerans och allt öppnare hat. Det verkar som att Pihlblad tolkade siffrorna som att hälften är emot invandring eller flyktingmottagning (om så inte var fallet så var framställningen otydlig), men det handlar fortsatt bara om var fjärde man och var tionde kvinna. Jag tror desto fler känner som jag, att vi är på väg åt fel håll när SD med svans sätter agenda och ton i Sverige, när det finns verkliga problem att ta tag i.

Nog är det eländigt. Vi är världens åttonde rikaste land (BNP per capita) och har nästan full sysselsättning minus jämviktsarbetslöshet. Ändå frodas intolerans och, javisst, rasism.

Kategorier
Samhälle

Äntligen något för mig!

Äntligen försöker man lyfta fram politik som kan förbättra vardagen för det svenska folket . Detta genom att föreslå att tandvård får samma högkostnadsskydd som all övrig sjukvård. Ja, tack, sa jag redan 2010.

Förslaget kommer denna gång från en SSU-student  på DN:s debattsida light, DN Åsikt. Tandgräddan framförde ifjol ett liknande budskap på den riktiga DN debatt för folk med titlar.

 

Kategorier
Samhälle

Högerliberalt mörker

Strukturella orättvisor är svåra att förstå och bekämpa. De som har makten, vilket säger sig själv, bromsar lagom för att makten inte ska upphöra. Män. Majoritetsfolk. Kapitalet.

Sverige Luc De Leeuw via Compfight

Göran Greider skriver att det enda sättet att “stoppa SD:s framgångar” är att lyfta fram de verkliga syndabockarna: klassklyftor, vinstgiriga banker och själviska eliter. Lycka till med att sälja det budskapet till folk som läser nyheterna i rubriker, debatterar med one-linerbilder och ser ett lån på tre miljoner som en mänsklighet rättighet snarare än en överföring rakt ner i fickan på någon annan.

Svenska flagganCreative Commons License Anemone Nemorosa via Compfight

Det individualistiska projektet har blivit ett högerliberalt mörker där man bara tänker på sig själv. Internets anonyma rum har låtit tonen bli otrevlig, vilket sedan normaliserats. Tidningarna har slutat skriva, de tjänar pengar på TV-reklam före inslag om nonsens, eller roliga bilder med virala egenskaper. De journalistiska inslagen är bakom betalväggar. Folk ser inte på TV, och om de gör det är det nog inte nyheterna i första hand. Det finns för för många ingen som helst motpol till hatandet och allt fler hatar allt mer öppet och rutinmässigt. Det finns egentligen ingen diskussion eller debatt. Diskussion och debatt i sak kräver ansträngning och kunskap. Det är mycket lättare att säga “rasist” eller “kommunist” eller hålla platta diskussioner om statistik – som den senaste veckan om huruvida våldet har ökat eller inte.

Kukkolaforsen Daniele Zanni via Compfight

Medan nonsensdebatten med lustiga bilder via Facebook och Twitter fortgår så blir de rika rikare och jämställdheten förblir en önskedröm. Om jag vore Carl Bildt skulle jag passa på att göra lönsamma affärer med skumma länder för Lundin Oils räkning. Tidningarna har inte tid att undersöka, deras anställda laddar ner Youtube-klipp och sitter i en studio och fnissar åt innehållet och kallar det TV, medan merparten av personalen sitter och säljer annonser till TV-programmet. Skulle en tidning höra talas om det, så är det ändå för jobbigt för folk att ta reda på vad det egentligen är för fel på Saudiarabien. Det blåser över på någon dag när det kommer en rumpchock, extra extra.

Att skylla på invandringen är en enkel lösning. Men vad är det man beskyller invandringen för? Ökningen av våldsbrott? Segregationen? Arbetslösheten? Det dåliga vädret? Jag vet inte. Finland har färre invandrare, men samhällsklimatet är mycket likt det i Sverige. I Baltikum är det ännu färre invandrare, men man verkar inte vara särskilt lyckliga för det och samlar jättedemonstrationer mot invandring. Anekdoterna sprider sig som klickmonster och skapar en nationalism full av hat bland så många som var fjärde.

Vad finns det för problem i Sverige? Den psykiska ohälsan bland unga ökar, särskilt tjejer verkar alltmer stressade och pressade. De har ambitioner i skolan, men de ska passa in i normen som sprids via medier och genom pojkarnas porrskadade önskedrömmar på ungdomssajter och kommunikationsappar. Tjejer ska vara oskuldsfulla, men gå med på allt. Det finns inte ens ett normalläge. Det är antingen frigid lesbian eller slampa – finns inget däremellan. Pojkarna växer upp med ideal som att inte bry sig. Det är hårda krav på fysisk och utseendemässig perfektion, alltfler ungdomar låter bli att duscha efter idrotten på skolan eller struntar i idrotten. Vi har ungdomar som sitter hemma och spelar datorspel hela dagarna istället för att gå till skolan. I skolan har vi allt högre betyg, men lägre kunskaper. I segregerade områden är det låga kunskaper och betyg och vissa sociala problem, men inte ens i nationalisternas vitaste drömområden undkommer man sämre kunskaper. Elever och föräldrar har gjorts till kunder på en skolmarknad, där betyg och inte kunskap är hårdvaluta. Folk bränner ut sig av stressen på jobbet. Att vi behöver hamna där är illa nog. Att det sedan är allt sämre skyddsnät är ännu värre. Arbetslinjens inverkan på socialförsäkringssystemet ger bara mer utanförskap. De enkla välbetalda jobben inom industrin är färre, det är ju billigare att producera i utlandet än att betala svensk lön. Håller man ett öga på vad som efterfrågas på arbetsmarknaden kan en ettårig kvalificerad yrkesutbildning ge jobb. Men det kanske innebär att du måste lämna din hemort under ett år och sedan kanske flytta till ytterligare en ort för att få jobb.

Nationalisterna verkar drömma sig tillbaka till det gamla Sverige, vad det nu än är. De tror att om vi begränsar invandringen så är Sverige ett bättre land att leva  i. Om vi så lyfte ut alla invandrare skulle inga av de ovanstående problemen vara lösta. Ekonomin är globaliserad, många jobb är borta för gott, skolorna säljer betyg, internet förändrar informationssamhället – det ska vara snabbt och enkelt. På internet är ordet fritt och tyvärr helt ofiltrerat från människors ociviliserade tankar, som jag tror att de flesta bär på. Det är klart var och en kan tänka att någon annan är dum i huvudet, konstig eller ful, men ute i det offentliga är vi alla ganska civiliserade och håller det för oss själva. Men med ett anonymt mailkonto, twitterkonto eller forumanvändare är filtret borta. Folk blir grottmänniskor som hatar och ser ner på varandra. Folkgrupper, invandrare generellt, kvinnor, politiker, tjänstemän, kändisar – alla får de ta del av hatet. Alla nyheter skärskådas och spekuleras kring: föräldrarna vars barn drunknade hade förmodligen pimplat vin, brottsoffret hade gillat den sidan på Facebook – alltså får den skylla sig själv och kändisen som berättar om näthat får ännu mer näthat. Anonymt och utan ögonkontakt är det lätt att hata och se ner på varandra. Grottmänniskan har satt empatin på standby. Robert Aschbergs trolljägeri har visat att många av grottmänniskorna har ett civiliserat beteende och empatisk förmåga i det offentliga, men framför skärmen försvinner allt vett. Tankar tänkta, som borde stannat där, blir skrivna ord. Det präglar klimatet på internet och spiller över i den offentliga debatten. Det här är inget unikt för Sverige.

Visionen om det gamla Sverige är en paradox och en omöjlighet. Och som Jonas Gardell skriver så var det inte bättre förr, på många sätt är det bättre nu. Två steg framåt, ett steg bakåt. Men ändå, nationalisterna har satt sig i förarsätet och fört fram invandringen till toppen av agendan. Minskad invandring och en svensk nation med svensktalande etniska svenskar är den stora visionen, som ger få lösningar.

Fredrik Reinfeldt och hans allians har etablerat det högerliberala mörkret. Göran Persson och socialdemokraterna grundlade det efter 1990-talets kriser och stålbad. Välfärden har monterats ner, som man brukar säga. Solidaritet är en nattklubb och inte den bärande pelaren i samhällets värdegrund. Som de brittiska kolonisterna i Amerika skrev 1776 så har var och en rätt till liv, frihet och strävan efter lycka, men har man från början dragit nitlotten att födas i fel familj, fel plats eller med fel yttre attribut, så har man inte samma förutsättningar i sin strävan. Sverige har lyckats mycket bättre än USA att ge alla mer likvärdiga förutsättningar – och att vi kan uppvisa klart fler klassresor per capita (hittar inga siffror på studs). Men skolan och vården är inte längre likvärdig. Segregationen blir allt värre: den stora välbeställda medelklassen bildar egna områden med hjälp av dess optimistiskt beräknade kreditvärdighet och hyresbostäderna i de en gång så moderna miljonprogramshusen får förfalla. Så till vida håller Sverige på att bli sämre.

Staten har lagt ner många väsentliga verksamheter som nu istället upphandlas och i olika projekt som vägbyggen finns nu så många entreprenörer att det inte är förvånande att kvaliteten brister. Och när det riktigt går åt skogen, så är det ingen som riktigt är ansvarig. Det finns många exempel på fruktansvärd ineffektivitet och resursslöseri i det offentliga och det finns politiker och tjänstemän som utnyttjat system för att gynna sig själva. Men i grund och botten finns det en idé om att de gemensamma intressena ska tas om hand, de står över det egenintresse som annars styr oss. Ett företags natur är att sträva efter vinst. Företag kan också ha värdegrunder och policy, men vinsten är viktigast. För att vinna upphandlingar måste man hålla ett lågt pris, och för att kunna gå med vinst måste kostnaderna bli så låga som möjligt: så låga löner som möjligt, så billiga leverantörer som möjligt, just så pass tillräcklig kvalitet i enlighet med avtalet.  Det kostnadseffektiva Sverige är nödvändigtvis inte ett bättre Sverige.

Bristen på visioner hos de övriga partierna är förmodligen orsaken till att så många som var fjärde köper att den nationalistiska visionen kan lösa samhällsproblemen.

Allianspartiernas tycks ha nått sina drömmars mål. De hade egentligen inga särskilda idéer i förra valrörelsen, utan det stora löftet från Reinfeldt och Borg var att fortsätta ta ansvar. Vi är bäst på att regera, rösta på oss.

Miljöpartiet har några visioner inom miljöområdet. De tog stor plats i skolpolitiken under valrörelsen, men några större visioner för skolan hade de inte med och nu släcker man bränder genom att skicka några påsar pengar till skolan.  Man frångår Folkpartiets karriärtjänster och det är ännu inte klart hur pengarna ska stärka lärarnas löner och status.

Socialdemokraterna verkar heller inte ha några större visioner. Europas lägsta arbetslöshet 2020. Märkligt mål att jämföra sig med andra länder. De lovade att inte höja skatten på arbete, men förbättra villkoren en smula för folk som inte är i arbete. Att föra fram satsningen på trainees nationellt som en betydande idé var ganska pinsamt. Det är i övrigt små skillnader i ekonomisk politik jämfört med alliansen.

Vänsterpartiets vision om förbud mot vinster i välfärden är tydlig. Men budskapet är lite mer komplicerat än att allt är invandrarnas fel. Sverigedemokraternas drömmar om det gamla Sverige borde kanske innebära att de också är emot vinster i välfärden, men hittills har de anammat borgerliga formuleringar. Sannolikt handlar det om ett taktiskt spel, att inte ge vänsterpartiet någon framgång. Tuppfäkteriet med andra partier tycks ofta vara viktigare än att uppnå den politik man önskar.

Var finns visionerna för integration och minskad segregation? Satsningar på utsatta områden? Omfattande satsningar på polisens arbete mot organiserad brottslighet?

Var finns visionerna för barn och ungdomars hälsa och välbefinnande?

Var finns visionerna för minskad stress och färre fall av utbrändhet?

Var finns visionerna för en fungerande infrastruktur? En levande landsbygd?

Var finns de utrikespolitiska visionerna? Fred i Syrien? Stabilitet i Östafrika?

Det ska sägas att partierna oftast har en “vision” även i dessa frågor. Man kan hitta dem om man bläddrar på deras hemsidor och läser sammanfattningar av partiernas politik A-Ö. Vi vill verka för att minska ungdomars psykiska ohälsa. Okej.

Istället för att utveckla en politik som löser samhällsproblem väljer man att basunera ut idéer som att vi vill behålla ROT och RUT eller sänkt arbetsgivaravgift för ungdomer eller skapa 1000 traineeplatser. Ingen bryr sig. Man måste anstränga sig lite mer hos partierna. Lägga tid och pengar på kampanjer som gör stora frågor begripliga så att stressade människor snappar upp det i flödet.

Nu kan så många som var fjärde rösta på Sverigedemokraterna och delar förmodligen deras bedömning att invandringen är kärnan bakom alla samhällsproblem. Det är alltså oklart om något överhuvudtaget skulle bli bättre om Sverigedemokraterna fick inflytande. Kanske skulle pensionärerna få lägre skatt, men isåfall bara om Vänsterpartiet inte tycker likadant.

I dagsläget har jag svårt att se att de andra partier lyckas mobilisera en motkampanj. De väljer att profilera sig som invandringsvänliga, men Sverige är redan väldigt invandringsvänligt, så det är ingen direkt motkampanj.

Så, Göran Greider, de övriga partierna klarar nog inte av att “stoppa” SD:s framgångar. De kommer att käbbla om petitesser sinsemellan. Om SD bibehåller sitt stöd och blir ett parti av betydelse för landets styrelse kommer de nog att få städa ytterligare i leden och snart ser de ut som vilket parti som helst, vilket också blir slutet på framgångarna, Eller så städar de slarvigt, och då kommer grabbiga fadäser att göra slut på framgångarna.

Jag hoppas att vi är i ett annat läge rent debattmässigt vid nästa finanskris, som förmodligen kommer ur en större eller mindre krasch på bostadsmarknaden och hushållens skuldberg. Med dagens logik kommer bankernas frikostiga utlåning, saftiga ränteintäkter och vinstutdelningar, och politikernas oförmåga att stävja skuldberg, inte hållas ansvariga för krisen, utan förmodligen sparkar man fortsatt neråt.

 

Kategorier
Samhälle

Bostadsrapport från en plebej

Det är inte lätt att komma från samhällets lägre skikt. Man saknar kunskap och kapital för att komma till rätta i det kapitalistiska samhället. Se bara på mig; enligt en färsk beräkning har jag sedan jag flyttade hemifrån 1998 lagt ut 1,1 miljoner kronor på hyra för bostad. Nåväl, jag har förstås undkommit ansvar för och arbete med egendom, men alla afs och vons skrattar nog gott åt hur jag investerat mitt kapital. För samtidigt har ju den som haft kunskap och kapital köpt bostäder och låtit värdet bubbla upp sig riktigt ordentligt. Jag är helt säker på att jag hade kunnat köpa en bostad på Ålidhem för några enstaka tiotusingar 1998 och sedan sälja för mångdubbelt mer 2009 när jag lämnade stan. Men inte skulle väl jag belåna mig? Eller spara ihop kapital för den delen. Då hade jag haft till insats i Stockholm och banne mej, det hade nog kunnat bli en fin vinst över de fyra åren där.

Debatten om bostadsbubblan hålls ganska lågmäld av de många intressenterna. Det är många som har bostadsrätt eller villa och de vill knappast se bubblan spricka. Bankerna gör som bekant enorma vinster på de allt större bolånen – det vore eländigt för dem om marknaden imploderade. Hushållens höga belåning försöker åtminstone Riksbanken föra fram som ett problem, men de nämnda intressenterna pratar om annat; flyttskatter. Det sägs att de höga flyttskatterna är orsaken till allt ont på den svenska bostadsmarknaden. Flyttskatter är givetvis bara ett ord man hittat på, i själva verket handlar det i huvudsak om att skatt betalas på vinsten vid försäljning, ungefär som var och en gör på sin lön eller när någon vinner på lotteri. För egna fastigheter med lagfarter och pantbrev som fastställs som andel av köpeskillingen kunde man möjligen ha ett tak, det blir snabbt absurda summor. Men nej, dessa “flyttskatter” skulle förmodligen inte lösa problemen på bostadsmarknaden, utan bara öka klyftorna.

Det är andra tider nu. Förr tog man på sig finaste skjortan för att gå till banken och övertyga dem om att man duger som låntagare. Men marknaden har exploderat och nu slåss bankerna om att ge var och en lån för att få en smaskig ränteintäkt. Tyvärr innebär det ju också att många som kanske inte borde låna miljonbelopp ändå får göra det. Givetvis är det dessa som kommer att råka mest illa ut när bostadsbubblan spricker. Eller räntorna höjs till normala nivåer.

Själv är jag inte i farozonen, men har å andra sidan spolat ner en miljon kronor genom den allmännyttiga toaletten.

Nya pengarCreative Commons License Per Åström via Compfight

Kategorier
Samhälle

Högervinden blåser

Analysen nedan var korrekt, inte bara på partiledarnivå, utan även bland väljarna öppnas nu dörrarna till Sverigedemokraterna hos högerpartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Centern. Snart är det Jimmie Åkesson eller Mattias Karlsson som myser hemma hos Annie i Maramö och förbereder det nya högerlaget. Den stora förloraren torde initialt vara Moderaterna, som då inte längre är överlägset störst i blocket och nog tvingas överlåta betydande poster till Sverigedemokraterna i en kommande regering. Eller så återvänder många väljare till m när man visar sitt rätta ansikte och minskar både solidaritet och skatter till förmån för individens misstro till andra människor. Ett övergivande av decemberöverenskommelsen blir en riktig chansning för moderaterna.

Kategorier
Samhälle Spaning

AKB vacklar om öppna hjärtan

Efter decemberöverenskommelsen skrev jag att Anna Kinberg Batra därmed stod upp för Reinfeldts vädjan till svenska folket att öppna era hjärtan. Såg inte programmet “Partiledaren” ikväll, men förstår av tidningarna att hon pressades i denna fråga och kunde inte lämna ett rakt svar.

Anna Kinberg BatraCreative Commons License Ragnar Jensen via Compfight

Vilket är förståeligt, ty det äro uppror bland gammelmoderater på högerkanten och på sina håll har man hållit distriktsomröstningar för att förkasta överenskommelsen.

Att inte fullt ut ta ställning för “öppna era hjärtan” kan också betraktas som en vag flirt med Sverigedemokraterna.

Men samtidigt har hon försvarat decemberöverenskommelsen, vilket möjligen är en flört med alla de som inte vill ge makt åt Sverigedemokraterna, men som också är ett slag på käften på såväl gammelmoderater som sverigedemokrater.

Det är en balansgång mellan ett eller annat nonsens i toppolitiken. Därmed kan vi redan nu utropa Kinberg Batra till Sveriges nästa statsminister.

Antingen blir man större än den rödgröna röran och låter decemberöverenskommelsen plåga socialdemokrater att trycka på avstår-knappen på voteringar.

Eller så välkomnas Sverigedemokraterna in i alliansvärmen med en video liknande den som Ebba Busch Thor fick häromdagen. Jag tror att det är möjligt med nuvarande laguppställning i Alliansen. Får Jan Björklund foten och ersätts av Cecilia Malmström eller Birgitta Ohlsson blir det inget av det hela.

Kategorier
Samhälle Spaning

Politiskt deprimerad

Det har gått några tre år sedan Maria Sveland konstaterade sig vara politiskt deprimerad i den då hatiska diskursen.

Undrar vad hon känner idag? För ingen kan väl påstå att det blivit bättre, snarare sämre.

Då tyckte jag att det var en bra spaning och sympatiserade med hennes känsla, men jag tror att jag först nu förstår, eftersom jag känner så på riktigt.

Det finns liksom ingen mening med att diskutera och debattera saker. Folk tycker olika och kan inte mötas, kan inte bemöta varandra med annat än sina egna åsikter (i bästa fall) eller hat (i sämsta fall). Alla är kränkta, alla är offer – förutom möjligen de riktiga offren.