Kategorier
Personligt

Janne Löparen

Att lunka runt en halvtimme är bara trevligt, tycker jag.

Hade man åkt tillbaka i tiden till den Janne som just hade börjat konditionsutvecklingen och krigade varje sekund efter de första 30 för att överhuvudtaget överleva hade han nog varit lämpligt skeptisk. Hade man åkt till Janne före 2010 så hade han skrattat. Han skämtade ofta om att någon borde hjälpa löparna ur sin plågsamma misär. Om han själv skulle röra på sig så fordrades racket eller klubba av något slag, eller åtminstone en boll. Man kan förändras.

 

Kategorier
Spaning

Delade tankar

Croneman plockar trådar från Jannes blogg.

Kategorier
Samhälle Sport

Stefan Livs livsslut

Man läser om plan som kraschar i hjärtat av Afrika, i bortersta Ryssland eller bland robinsonöar i Sydostasien, och det självcentrerade och förmodligen nödvändiga filtret för att undkomma all världens sorg klickar in och gör händelserna till små notiser, strax intill den om att man haffat en rattfull.

Men så sitter den hjärtlige Stefan Liv ombord på det plan som idag kraschade i Ryssland och plötsligt kan man inte värja sig, filtret biter inte längre. Man känner sorg och det blir inte bättre av att man tänker sig hur alla de ombord hann upptäcka att det gick dåligt med flygandet, möjligen en smäll, brand, en kort stund av panik och sedan ridå.

Kategorier
Sport

Go, Wendt, Gone

Har det blivit tuffare i samhället när vi kritiserar enskilda aktörer i vårt fotbollslandslag brutalare än någonsin tidigare eller är problemen på vänsterbackspositionen av historiskt stora proportioner? Behrang Safaris fadäs till inkast och virriga spel mot Holland häromåret och Oscar Wendts mardrömsmatch med blekt och nervöst passningsspel, volleybollslaget och en handfull turer till korvkiosken är förstås inte till glädje för någon, men är det rimligt med dessa sågningar? Eller har tidningarna bara hakat på sina läsare, som innan tvåvägskommunikationens internet satt i soffan och gormade och muttrade för sig själva och nickade instämmande till en 1:a i betyg för en viss spelare, men som nu har möjlighet att spy ur sig all möjlig galla på Twitter, Facebook, kommentarsfält i tidningar och så vidare?

En klassisk bedömningsmodell (“kritik”) bland pedagoger är 2+1: man drar två saker som någon gjort bra och en sak som kan bli bättre och utvecklas. På så vis behöver man inte hamna i läget att man först säger bra saker men sedan dödar allt med ett “men”.  T ex: det här resonemanget är utmärkt, formalian är genomgående felfri och i nästa rapport får du fokusera lite extra på att inte vara rasistisk.

Det är väl gulligt?

Oscar, du var oftast på rätt långsida av banan och hade rätt kläder på dig, i nästa match kan du väl göra några fler bra saker.