Etikett: ekonomi

Kategorier
Personligt Samhälle Spaning

Somliga går i trasiga skor

Jag köpte nya skor av skinn och plast för vardagsbruk i vintras. (Och nämnde t o m det här i bloggen: http://grymt.org/blogg/?p=25 ) Tyvärr var det som vanligt, att pris prioriterades före kvalitet. Därför hamnade jag hos Skokanonen. Det förra paret skor jag köpte där höll ändå ganska länge, ett par års sällanbruk och ett års vardagsbruk. Men idag fick jag kassera det i vintras inköpta paret. Enorma sprickor i båda sulornas  främre del där sulan böjs vid gång, så att väta läckt in. Och igår när jag var på väg hem från äventyr så känner jag hur skinndelen börjar lossa från sulan bakom hälen.

Dessa skor är ett fint bevis på den slit- och slänginställning som gärna råder i den så kallade västvärlden. Om jag hade köpt kvalitetsskor från början hade jag förmodligen fortfarande gått i dem, och vår jord hade besparats ett par transporter och resursslöseri. Å andra sidan kan en behövande med svåra livsvillkor och en för mänskligheten genant skev inkomst ha fått möjligheten att sy ett par skor till. Den som äger fabriken och den som transporterar skon och den som säljer skon förlorar inget på att dessa är lågprisskor, det är självklart arbetaren. Och alla låginkomsttagare som köper dem.

Nu måste jag alltså köpa nya skor och gå in dem. Vilken plåga! Stackars, stackars, stackars, stackars lilla jag.

Kategorier
Samhälle

Orangea kuvertet

Det har nu gått bra många år sedan premiepensionen presenterades och de orangea kuverten började dimpa ner hos folk och fä. Inför införandet genomfördes en omfattande informationskampanj, men det är fortfarande få som orkar eller vill lägga energi på att välja premiepensionsförvaltare.

orange-kuvert300dpi

Foto: Premiepensionsmyndigheten

Det är ju inga stora skillnader i att sätta sig in PPM-valet jämfört med vanlig aktiehandel, vilket ganska få är insatta i, även om många fler  “aktiesparar”. De flesta förstår emellertid att aktie- och fondsparande innebär viss risk (även om inte alla gör det – de finns ju de som gråtit ut hos Sverker för att de fått ett tips från en fondförvaltare som gissade fel).

Riskaspekten är förstås ofrånkomlig – om det fanns en klockren väg att gå skulle staten givetvis välja den åt oss. Men nu får vi i liberalismens namn fria händer att välja hur vi ska riskera våra pengar. Bättre vore det förstås att få fria händer att välja OM vi ska riskera våra pengar. Det borde finnas en möjlighet spara pengar på hög på traditionellt sätt, då den enda risken då är en stor inflationskris.

Riksbanken har sedan 1990-talskrisen prioriterat inflationsmålet, att inflationen ska vara stabil på 2% per år (+- 1 procentenhet), genom att höja räntan när ekonomin går på högvarv. Alternativet är ju att släppa lite på inflationsmålet, för att istället gynna arbetsmarknaden med låga räntor, men alltså riskera högre inflation. Tills den nuvarande krisen har Riksbankens arbete varit ganska oproblematiskt med självklara räntehöjningar och -sänkningar. Frågan är hur de reder ut denna storm och om ett par år har vi säkerligen tydliga indikationer på hur vi vi bör förhålla oss till inflationsrisken och riskerna med traditionellt sparande.

ingves_07_low

Riksbankschef Stefan Ingves Foto: Riksbanken

Kanske är det som vissa fondexperter säger, att det på lång sikt blir bättre avkastning genom fondsparandet, även om det kan svänga kraftigt. Men när den genomsnittliga värdeminskningen av folks premiepensioner förra året  är -35% kan man verkligen ifrågasätta premiepensionens existens. Det är en onödig belastning på befolkningens axlar att tvingas ut på aktiemarknaden och lida dessa stora förluster och tankar om en svårare framtid.

_mg_4302_1_low

Foto: Riksbanken

Kategorier
Samhälle

Den sjunde generationen

Såg en gammal TV4-dokumentär om hopiindianer som tangerar temat hållbar utveckling. Hopiindianerna, liksom många andra ursprungsfolk, underordnar sig naturens lagar, men just inom hopi har de en särskilt imponerande doktrin om den sjunde generationen. Den generation du tillhör ska alltid försäkra sig om att den sjunde generationens från din ska ha förutsättningar att leva väl.

Jämför med Brundtlandskommissionens definition från 1987:

En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov

Kommande generationer kan förstås innebära alla kommande generationer, men den typiska västerländska snabbtolkningen föranleder oss säkert att bara tänka på våra barn. Det finns inget utrymme för  långsiktighet i våra hektiska och stressiga liv.

Det finns fortfarande de, främst ekonomer, som tycker att hållbar utveckling är trams och att marknadskrafterna kommer att lösa allt när svårigheter uppstår. Om vi ska tro hopistammen står vi vid ett vägskäl, där vårt vägval avgör människans existens. Fortsätter vi på samma vis kommer vi att utplånas, väljer vi den rätta vägen, livets väg, kommer vi att åter underordna oss naturen och överleva. När de transnationella företagen är starkare än flera av de politiskt inordnade staterna och deras framgång mäts i kvartalsrapporter och årsvisa resultat, blir det svårt att tro på en plötslig övergång i långsiktighet.

Återstår för den sjunde generationen att se vem som hade rätt: hopiindianerna eller ekonomerna.