Kategorier
Kultur Personligt Spaning

Adagio i g-moll

Giazottos Adagio i g-moll

Jag var ingen stor skivköpare i min ungdom, konstaterade jag några år sedan. Inte vad gäller popmusik iallafall, för den spelade man in på band från radion. Men desto fler skivor klassisk musik hade jag. Dels för att jag gillade klassisk musik, men förmodligen också för att skivorna var billiga. Har någon sorts minnesbild av att man kunde köpa en skiva för typ 29 kronor. En verklig inkörsport var filmer i allmänhet men också testbilden på TV2 som ibland inte tjöt utan spelade klassiska pärlor, särskilt gillade jag Vivaldis vinter där. Lite parentetiskt måste tilläggas att det var magiskt när jag för första gången gick på konsert i Umeå stadskyrka och fick uppleva Mozarts Requiem live. I vår digitala värld har man den otroliga lyxen att kunna se saker på Youtube och få i princip samma upplevelse, och nästan lite bättre när man får se musiker på nära håll. De är magiker, det framgår tydligt i ett klipp som nedan:

En fantastisk vinter.

Men åter till adagion i g-moll, som väl är mest känd som Albinonis Adagio. Jag är ganska säker på att Tomaso Albinoni uppgavs som kompositör på någon av skivorna jag köpte. Det fanns väl ingen direkt anledning att ifrågasätta det och inte heller fanns det på den tiden sådana informationskanaler som finns idag. Av någon anledning hade jag också uppfattningen att Albinoni var en renässansmusiker och att verket rent av kom till på 1500-talet. Jag tror att det bara förhöjde upplevelsen av denna ljuvliga bit, för det låter ju verkligen modernt, lite som filmmusik. Tänk att han satt där i all 1500-talsenkelhet och nedtecknade detta, som känns så modernt idag, tänkte jag.

Bara några år sedan råkade jag komma åt mer korrekt information i frågan. Kompositör är till stora delar Remo Giazotto, en musikvetare som jobbat med Albinonis samlade verk. Han publicerade adagion 1958 – är det kanske rent av det modernaste av välkända klassiska verk? Giazotto menade att han tagit del av opublicerade noter av ett verk av Albinoni och jobbat vidare med det. Giazotto kom aldrig att visa något notblad för att styrka sin berättelse, så antingen är den sann eller så skrev han hela stycket själv och valde att marknadsföra sig med Albinoni (1671-1751) i en stor blåsning.

Jag minns att jag chattade om “Albinonis adagio” med en tjej från humanistklassen. Hon var nära vän med några av mina klasskompisar, så det blev några häng. Det slår mig att jag inte kommer ihåg någonting av dem. Vi hade en tacokväll hemma hos mig, men det enda jag minns är att den nämnda tjejen glömde tupperware på köksbänken. I övrigt helt blankt! Kanske fick jag vara med lite för att de tyckte synd om mig. Nå, varken då eller i förlängningen var jag kompatibel med humanistgänget. Lustigt nog råkade jag träffa henne på morgonbussen efter en blöt kväll i Stockholm någon gång på 00-talet, hon hade “spelat skivor” på något ställe. Sedan har jag hört att hon läst till läkare. Så även om allt detta är fragmentariskt, så är delad kärlek till musik något jag minns.