Kategorier
Personligt

Vid minsta symptom: kris

Även om man kanske borde göra det, känner jag aldrig att jag mår helt hundra. Vad är då minsta symptom?

Berättelsen om covid är brutal. Minsta symptom, kanske lite fler och värre symptom, som om den leker med dig, innan du plötsligt en dag inte kan andas. Statistiken talar visserligen för var och en av oss; de allra flesta är asymptomatiska eller milt sjuka och även av de konstaterat smittade som behöver vård klarar sig de flesta, till och med majoriteten av de äldre med underliggande sjukdomar.

En rationell hjärna borde kunna beräkna sig kall, men den kraften saknar jag. Vid minsta antydan på minsta symptom växer sig oron stark. Det kanske är bäst att registrera sitt Vita Arkiv.

Kategorier
Samhälle Spaning

Den pandemiska ångestens kronologi

En tid av ofrihet utan tydlig slutpunkt. Maj? Juni? Juli? Augusti? September? Social distansering, inga folksamlingar – det låter ju som en dröm för en sådan som mig – men det är inte det. Det är lite som med påtvingad ensamhet i förhållande till självvald ensamhet. Eller lite som min kärlek till allt utbud i Stockholm när jag bodde där; det var härligt att ha det det nära, men tre vändor inne i stan per år fick räcka. Den här ofriheten, som förvisso då bara är rekommenderad av myndigheter, är hemsk. Covid eller ångesten, eller båda, kommer att gnaga på dig, mer eller mindre. Länge till.

Det är nästan obegripligt att viruset bara tre veckor sedan kändes som något hyfsat avlägset. Då var det bara norra Italien som hade problem och de som hade varit där under det sydsvenska och stockholmska sportlovet hade blivit sjuka. Ungefär där någonstans började bilden att vidgas. Fd kollegor kom hem från det norrländska sportlovet som spenderats i Österrike och hade förkylningssymtom. De hade varit Ischgl som visade sig vara en fruktansvärd smitthärd. Publikarrangemang började ställas in. Italiens siffror började urarta. Ganska snart därefter konstaterades allmän smittspridning i Sverige och det stod klart att det kommer att bli horribelt även i Sverige – frågan var bara när. Nu tar det fart. De fd kollegorna har inte behövt vård, men har varit febriga och eländiga i tre veckor. Efter en tuff vecka av typ vanlig flunsa, som börjar kännas bättre, kryper sjukdomen ner i lungorna och man blir ännu sjukare i två veckor till. Den som har andra problem kan få allvarlig lunginflammation och stryka med. Vilken skit.

Känslan av ofrihet är påtaglig och fienden eller hotet osynligt och mycket ihärdigt. Om man jämför med andra kriser så framstår detta som värre – och då får vi vara tacksamma över att dödligheten inte är ännu högre. Men massiva skogsbränder hinner man oftast fly ifrån. Naturkatastrofer generellt kommer ofta med någon sorts förvarning och blir trots allt ganska lokala. Finanskriser skördar också offer – men de flesta behövs ganska snart i produktionen ändå. Krig, då? Leva i en diktatur? Vem vet!

Men nu sitter vi fast.

Det var väl i julhelgerna, drygt tre månader sedan viruset dök upp i nyheterna. Man tog väl knappt notis. Att sinnebilden av svininfluensan blev en lätt lavett – vaccin och narkolepsi blev i slutändan klart mer uppmärksammad än själva smittan som ändå var en allvarlig pandemi – bidrog till lättjan, som skulle fortsätta.

I slutet av januari dyker munskydd upp som “veckan storsäljare” på CDON – vilket jag hånar. Tänker också på alla coronor från fattigmansbiljard till öl och kårhus. Minns kvällen för Oscarsgalan den 9 februari: det var snöstorm när jag gått och lagt mig; tänkte på att det var morgonrusning med munskydd i Kina, samtidigt som röda mattor rullades ut i ett soligt Kalifornien. Därefter kom sportloven och utan att man riktigt visste om det var norra Italien illa ute. Det krävdes några hundra dödsfall in i mars, innan Italien drog i bromsen och satte de norra delarna i karantän. Gulligt till en början, med balkongopera och galej – men när dödstalen sedan exploderade har även dessa tystnat.

Sportlovsresenärerna blev Sveriges första kända fall – det är inte otänkbart att smittan etablerat sig även innan dessa, av “friska” smittbärare – men till en början ägnades stort engagemang åt smittspårning. Efter den första veckan i mars kunde dock samhällsspridning konstateras, åtminstone i Stockholm. Därefter har vi tillsammans jobbat för att platta till kurvan – genom att i stor utsträckning stänga ner allt. Jag kan erkänna att jag har satt stort hopp till svenskens förmåga till social distansering. Det finns inget facit än, men nu när stormen faktiskt är här så känns det inte vidare hoppfullt längre.

Genom sociala medier och medier får man ta del av vittnesmål av sjukdomen. Det verkar inte trevligt och vittnesmålen är ganska många. Ofriheten är stor och oron för att krisen närsomhelst på något sätt knackar på din dörr är gnagande.