När man åker med Storstockholms lokaltrafik, SL, kan man ha ett periodkort på två olika sätt: den nya typen av kort med osynligt sändarchip som hålles mot en avläsare och som ska fyllas på och återanvändas för evigt, eller ett gammalt hederligt papperskort med magnetremsa och tryck. De flesta tycks fortfarande använda den äldre varianten, så även jag.
Ombord på bussarna finns inga magnetavläsare. Istället ska var och en med papperskort bevisa rätten till påstigning genom att fysiskt visa trycket på kortet för chauffören. Av någon anledning tittar de flesta chaufförer varsomhelst förutom på just färdbeviset. Det är nästan så att man känner sig skyldig som håller på och tjafsar genom att resa med. Om det finns någon som är osäker på vad det innebär att en människa ser less och ointresserad ut, är det bara att åka och beskåda dessa samhällets luttrade tjänstemän. Det kostar inte en endaste krona, för ser man bara till att ha ett rött kortfodral, så kan man lägga sitt senaste ICA-kvitto däri och åka buss i Stockholm.