Kategorier
Spaning

En värmande hamburgare

I det förra inlägget satt jag på Frasses och åt skrovmål med syrran – men det finns mer att säga om hamburgare och uppväxten i Umeå. Det är klart bröd, kött och gojs är smarrigt; fett och snabba kolhydrater är för det mesta en mycket begärlig kombination. Men det finns något mer med det hela. Det var alltid kallt i Umeå och busstrafiken var gles och otajmad. Hade man hälsat på någon på andra sidan stan, kunde man räkna med att få vänta en halvtimme på stan för bussbyte. Och bussen från ishallen gick för det mesta så att man var tvungen att lämna matchen med halva sista perioden kvar för att hinna med den. Nästa buss gick en timme senare. Oftast valde man väl att gå i isande kyla till stan, bara för att finna att det är 20 minuter kvar tills bussen hem går. På kvällarna var det bara hamburgarhaken som hade öppet. Råkade man då ha lite pengar på sig var det en fantastisk lycka, först att bara kliva in i värmen på restaurangen och känna den härliga doften av friterat, och sedan, att få hugga tag i en varm, smarrig hamburgare och njuta en stund. Fantastisk lycka, alltså.

Kategorier
Personligt

Solskenshistoria

Trots att grådasket legat som en våt filt över oss i Nacka i över en vecka nu, kan jag här presentera en solskenshistoria:

Det hela började redan under natten mot fredagen. Var nära att somna i lagom god tid, och i själva verket somnade jag nog också, men väcktes snart av en hostattack. Den mikrosömnen som jag ändå hann med gjorde att jag sedan inte kunde somna på några timmar, och till slut förhandssnoozade jag en halvtimme.

Det hjälpte säkert, men inte mycket. Det var mycket tröttsamt på morgonen, men tack vare effektiva rutiner kom jag iväg i lagom god tid.

Ut mot busshållplatsen! När det är 5-7 minuterstrafik på bussen, som det är på morgonen, behöver man inte hålla koll på någon tidtabell, och så tänker nog busschaufförerna också: ibland kommer de två bussar på rad och sedan kan det ta 10-12 minuter till nästa.

Den här gången var det extra allvarsamt, eftersom det var just vid nio, varefter det blir 15 minuterstrafik. Men det såg länge svårt ut på fredagsförmiddagen när bussen som vanligt kom lite för tidigt: få personer på hållplatsen och jag var ganska långt efter, när Usain Bolt tog över min kropp. Nejdå, och jag var långtifrån att hinna egentligen, men så inträffade ett vardagsmirakel man sällan är med om i Storstockholms lokaltrafik, nämligen att chauffören uppfattar mig i spegeln och väntar in mig. Bara det en solskenhistoria i sig.

Vad jag inte vet i det läget är att min mobiltelefon hoppat ur fickan under sprinten.

Väl framme på arbetsplatsen några 20 minuter senare tog jag av mig jackan och insåg att mobiltelefonen är borta. Mycket märkligt, ansåg jag. Som den kontrollmänniska jag är screenade jag snabbt av morgonens händelser och insåg snart att det fanns två alternativ: 1) I det slitsamt trötta tillståndet kunde jag faktiskt ha missat i min annars så säkra åka-hemifrån-kontroll: nycklar, plånbok, mobiltelefon och Kronan (något som i praktiken sker genom avkännande klappningar mot fickor, kan misstas som taktlöst trummande), eller 2) den okontrollerade bussprinten. Hoppades givetvis på det förstnämnda. Hann t o m planera en tur hemåt på lunchen för att hämta telefonen, eftersom jag väntade samtal på eftermiddagen från kamrat Olofsson. Därefter gick jag och arbetade.

När jag senare återkom till arbetsrummet hade jag blivit sökt på telefon, men också fått mail och det visar sig att alla utom jag visste om att jag har tappat bort telefonen. En vardagshjälte vid namnet Linda, som visst också hade fått springa till vår busshållplats, hade nämligen lagt märke till en silverfärgad mobiltelefon där strax innan hållplatsen. Denna skarpsynta dam agerade rådigt och ringde till mina senast uppringda kontakter för att informera om vad som hänt. Hon lämnade namn och telefonnummer, som snabbt också levererades vidare till mig. Några timmar senare hämtade jag telefonen i Sickla.

Kategorier
Spaning

Ursäkta att jag åker!

När man åker med Storstockholms lokaltrafik, SL, kan man ha ett periodkort på två olika sätt: den nya typen av kort med osynligt sändarchip som hålles mot en avläsare och som ska fyllas på och återanvändas för evigt, eller ett gammalt hederligt papperskort med magnetremsa och tryck. De flesta tycks fortfarande använda den äldre varianten, så även jag.

Ombord på bussarna finns inga magnetavläsare. Istället ska var och en med papperskort bevisa rätten till påstigning genom att fysiskt visa trycket på kortet för chauffören. Av någon anledning tittar de flesta chaufförer varsomhelst förutom på just färdbeviset. Det är nästan så att man känner sig skyldig som håller på och tjafsar genom att resa med. Om det finns någon som är osäker på vad det innebär att en människa ser less och ointresserad ut, är det bara att åka och beskåda dessa samhällets luttrade tjänstemän. Det kostar inte en endaste krona, för ser man bara till att ha ett rött kortfodral, så kan man lägga sitt senaste ICA-kvitto däri och åka buss i Stockholm.

Kategorier
Personligt

Umeå – Stockholm med buss

Nu är jag på vägen igen. Dock ombord på en buss. Det kan ju vara tradigt, men man kan ju å andra sidan strunta i alla husvagnar och lastbilar, luta sig tillbaka och utnyttja internet. Fast på en sådan här tur är det kanske inte så mycket värt, när det inte finns eluttag. Men ett par timmar blir man ju av med iallafall.

Ikväll är flaxandet över och imorgon börjar arbetet igen.