finska | Jannes blogg

Feta finska missar

Fettisdagen heter laskiainen på finska. Därmed var det heller inte tal om annat när en och annan laskiaispulla, semla, inmundigades i den sverigefinska familjen på 1980-talet. Jag minns inte exakt när, men minns ändå, den omvälvande känslan av att inse att det heter fet-tisdag och inte fettis-dag. Inte för att det senare verkade vettigt alls, men hallå, det gjorde inte laskiainen heller. Läser nu på Wikipedia att det finns en handfull teorier vart det finska namnet kommer ifrån. Spontant ser man ordsläktskap till någon sorts nedgång och det spekuleras i om det kan vara fråga att om gå ned i fasta. Mer specifikt kan det också handla om att avstå kött, från romanska carne lasciare (lämna köttet) eller att laski egentligen är besläktat med fläsk, så som i att det nu var dags att överge det.

På ren association kommer jag nu också ihåg besvikelsen över insikten att TV-kocken hette Jan Boris-Möller och inte Jan-Boris Möller. Jan-Boris, det hade varit ett namn. Och det var ett namn, tills drömmen krossades.

Det finns garanterat fler feta finska missar, men jag kommer inte ihåg just nu. Ja, i årskurs fem och sex var jag en extremt produktiv författare av egna berättelser, som vi ibland fick skriva på svensklektionerna med Stig. Jag har en god känsla av att jag senare upptäckte några grova bommar i dessa skrivhäften. Jag skrev så satans mycket och för det mesta rätt bra, så Stig orkade nog varken läsa allt och därmed heller inte rätta felen.

Det känns som att jag har skrivit om det förr, men det verkar inte så – det svenska skriftspråket är alldeles för komplicerat, ja, nästan så att det skapar onödiga klyftor mellan människor.

Ta bara det här med sje- och tjeljud- hur många varianter finns det inte? Det borde införas en standard eller kanske helt nya bokstäver för dessa ljud istället för sj, sk, stj, skj, sch, j, ch, ti, si, g och sh (m fl –vissa räknar noga till 65), samt tj, k, kj och ch (osv). Finskan har en ganska smidig lösning där š är sje och tš är tje (typ), t ex šeikki (shejk eller schejk – vi har inte riktigt bestämt oss) och Tšekki (Tjeckien). Svenskan har också en massa homofoner som kommer att innebära problem, som skälva och själva eller tjära och kära. Det får vi lösa, det viktigaste nu är ju att överbrygga stavningsproblemen. Låt oss bestämma att sjeljudet stavas sch och tjeljudet stavas tj.

En annan smidig lösning från finskan är att lång vokal skrivs ut med två av samma vokal, medan kort vokal är en ensam vokal. Den tar vi!

Vidare måste vokaler uttalas som de låter i alfabetet. O låter olika i not och kol – det måste sluta. Not är not och kol blir kål, osv. Alla j-ljud ska stavas med j, kort och gott. Ännu fler homonymer blir det, men det är bara att köpa.

Det här är bara några åtgärder på väg till ett rättvist språk, som jag nu tillämpar på ett tidigare stycke från bloggen:

Det individualistiska proschektet haar bliivit ett höögerliberaalt mörker däär man baara tänker påå sej schälv. Internets anånyyma rum haar lååtit toonen blii ootreevlig, vilket seedan nårmaliseerats. Tidningarna haar sluutat skriiva, de tjäänar pengar påå TV-reklaam fööre inslaag åm nånsens, eller rooliga bilder meed viraala eegenskaper. De schornalistiska inslaagen äär baakåm betaalväggar. Fålk seer inte påå TV, åch åm de jöör det äär det noog inte nyyheeterna ii första hand. Det finns föör många ingen såm helst mootpool till haatandet åch allt fleer haatar allt meer öppet åch rutiinmässigt. Det finns ijentligen ingen diskuschoon eller debatt. Diskuschoon åch debatt i saak krääver ansträngning åch kunskaap. Det äär mycket lättare att säja ”rasist” eller ”kåmmunist” eller hålla platta diskuschooner åm statistiik – såm den seenaste veckan åm huuruviida våldet haar öökat eller inte.

Ja, det var inte lätt. Nästan så att det finns korta, mittemellan och långa vokaler. I det ovanstående blev mittemellanvokalerna långa.

Svenska akademien! Jag är öppen för förslag kring konsultuppdrag.