Kategorier
Samhälle

Resursbrist nu och då

På 1300-talet hade gynnsamt klimat, hjulplogar och därigenom bättre jordbruk lett till en befolkningsökning i Europa. Bristen på kunskap och långsiktighet gjorde att européerna hade en slags slit-och-släng-attityd till naturen och dess resurser. När efterfrågan på jordbruksvaror ökade hade man inget tålamod och kom att i stor utsträckning utarma jorden på näring. Där treskifte användes, övergavs det och jorden fick aldrig återhämta sig. Denna iver att leverera gjorde saken än värre. Hållbar utveckling fanns inte på agendan.

I mitten av 1300-talet kom så pesten, digerdöden (den stora döden, den svarta döden). Under de följande årtiondena minskade Europas befolkning med ungefär en tredjedel. Resursbristen var över.

Kan historien återupprepa sig?

Självklart! För några år sen när fågelinfluensan var på tapeten diskuterade vi ödesmättat kring pandemier. Den oron har nu lagt sig och istället riktas uppmärksamheten mot mänsklighetens samvete och moral med klimathotet. Än så länge kan man påstå att resurser räcker till den globala befolkning vi har, även om det är betungande och tragiskt hur resurserna fördelas, inte minst att människor är hungriga, medan andra har övervikt och slänger minst 20% av den mat de bär hem från affären (Källa: http://www.nwt.se/karlstad/article72725.ece)

Hur många vi faktiskt kan vara på jorden dividerar de lärde om. Jag antar

  • att någon form av pandemi eller större epidemi är något vi får räkna med på sikt,
  • att dagens informationsteknik  och kunskap gör att information om epidemin och handlingsberedskap kan spridas snabbt och kommer att spridas snabbt i västvärlden och
  • att de som redan lever i fattigdom och hunger överhuvudtaget är mer mottagliga för en epidemi.

De globala sociala orättvisorna kommer sannolikt bibehållas in i de värsta katastroferna också.

Några hundra år därefter kan lärare berätta om den andra stora döden, som förstås skapade en del lidande, men också löste frågan om resursbristen.

Här är för övrigt en härlig film om digerdöden som fem elever satte ihop i höstas:

Kategorier
Samhälle

Den sjunde generationen

Såg en gammal TV4-dokumentär om hopiindianer som tangerar temat hållbar utveckling. Hopiindianerna, liksom många andra ursprungsfolk, underordnar sig naturens lagar, men just inom hopi har de en särskilt imponerande doktrin om den sjunde generationen. Den generation du tillhör ska alltid försäkra sig om att den sjunde generationens från din ska ha förutsättningar att leva väl.

Jämför med Brundtlandskommissionens definition från 1987:

En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov

Kommande generationer kan förstås innebära alla kommande generationer, men den typiska västerländska snabbtolkningen föranleder oss säkert att bara tänka på våra barn. Det finns inget utrymme för  långsiktighet i våra hektiska och stressiga liv.

Det finns fortfarande de, främst ekonomer, som tycker att hållbar utveckling är trams och att marknadskrafterna kommer att lösa allt när svårigheter uppstår. Om vi ska tro hopistammen står vi vid ett vägskäl, där vårt vägval avgör människans existens. Fortsätter vi på samma vis kommer vi att utplånas, väljer vi den rätta vägen, livets väg, kommer vi att åter underordna oss naturen och överleva. När de transnationella företagen är starkare än flera av de politiskt inordnade staterna och deras framgång mäts i kvartalsrapporter och årsvisa resultat, blir det svårt att tro på en plötslig övergång i långsiktighet.

Återstår för den sjunde generationen att se vem som hade rätt: hopiindianerna eller ekonomerna.