Ibland har det varit kul att återgå i arbete efter semestern. Just nu är det inte det. Då blir det motigt i mörkrets begynnelse, vilket ju förvisso framgick redan av föregående post. Det är sista allsången i ett tragiskt mörker (där egentligen bara rockkonserter får äga rum), det är de första förkylningarna när folk börjar träffas igen, det är insikten att hoppet om liv, som brukar inträffa mot slutet av april, är plågsamt avlägsen. Idag är första dagen på ungefär en säkert en och en halv månad som jag inte har shorts på mig.
Det finns en extra inlagd semester i slutet av september, den kommer att bli fantastisk. Oktober, när det blir friskt, men inte för jävligt kallt eller helt mörkt, är också en acceptabel tid. Julhelgerna som en liten ljuspunkt är inte att förakta.
Ändå känns det lite extra dystert.
Och Kent gör inte skivor längre för att ge dessa känslor skönhet.
Om man överlever 30 år till av det här livet, så blir det absolut garanterat att göra vadsomhelst för att spendera vintern på något annat ställe än mörka Norden.
Men det är klart, som jag nog också resonerat i, det kanske inte är så farligt om man får sitta inne och se på en rad bra filmer om det är förfärligt snöoväder.
Summa summarum, oavsett vad blir det bättre om ca 30 år.
Som vanligt.
Mer hoppfullt så klart än för sverigevänner och annat löst folk som tänker att det var bättre 30 år sedan.
