Kategorier
Kultur

Knausgårds barndom

I den tredje delen av romansviten Min kamp blottlägger Karl Ove Knausgård det “ruckliga provisorium” som utgör hans barndom. När det står klart känns det som den kanske svåraste utmaningen hittills, att fortsätta med den detaljrika och drivna beskrivningen av vardag, tankar och känslor från en sådan avlägsen dåtid, som badturen med familjen i femårsåldern, första dagarna i skolan och så vidare. Knausgård har minnen, men konstaterar också:

“Minnet är inte en tillförlitlig kvalitet i ett liv. Och det är inte av den enkla anledningen att minnet inte sätter sanningen främst. Det är aldrig kravet på sanning som avgör om minnet återger en händelse korrekt eller inte. Det är egennyttan som gör det. Minnet är pragmatiskt, det är lömskt och lurigt, men inte på något fientligt eller ondskefullt sätt; tvärtom gör det allt för att vara sin värd till lags. En del föser det bort till glömskans tomma intet, annat förvränger det till oigenkännlighet, somliga saker missförstår det lekande lätt, en del, och det är så gott som ingenting, minns det skarpt, tydligt och korrekt. Vad det är som blir korrekt ihågkommet, se det får du aldrig rätt att själv bestämma.”

Och så börjar han minnas och återge bilden av sin barndom som den otroliga berättare han är. Här får vi en utvecklad bild av fadern som den lynniga husdiktator han tycks ha varit. Faderns kontrollstyre är nog i själva verket ännu mer effektiv än han själv då kunde förstå. Antingen var han en psykotisk diktatorstyp på riktigt, eller så trodde han på rejält handfast uppfostran av gammalt snitt, vilket på Karl Ove fick den följden att hela hans liv kretsade kring att rätta sig i ledet och robotlikt sköta sina förehavanden, för att inte väcka faderns vrede. Det bidrar givetvis till att göra Karl Ove till en osäker person och trots att fadern tidigt gjort klart att det inte är okej att gråta så gråter den lille Karl Ove vid alla motgångar, ögon som tåras, snyft och gråt är nog det enskilt vanligaste fenomenet i Knausgårds barndom, i alla fall som han lägger fram sina minnen.

Som en berättelse betraktat är detta nog den svagaste boken hittills, det landar inte riktigt någonstans. Lågstadieåren och de första mellanstadieåren är utförligast beskrivna och därmed också bäst. Allteftersom blir beskrivningarna mer återhållsamma och ytliga, kanske delvis för att fadern är mindre närvarande, kanske för att det i själva verket inte händer så mycket nytt: det blev visserligen ännu mindre populärt att vara duktig och vännerna färre och relationerna mer enformiga.

Men samtidigt är det ett imponerande hantverk av rekonstruktioner. Den terror som lille Karl Ove utsätts för känner jag inte igen mig i, men i övrigt hittar han många situationer och känslor, uppenbarligen ganska typiska för barn, som väckt många sedan länge insomnade minnen hos mig till liv. Fascinerande! På ett känslomässigt plan är därför denna tredje bok kanske den starkaste hittills! Och trots att Knausgård fortfarande är decenniet äldre än vad jag är och därmed var pojk på 70-talet och tonåring på 80-talet, så känner man igen sig otroligt mycket.

Likaså gillar jag hur Knausgård skalat bort nästan hela vuxenperspektivet och faller inte in i resonemang om varför det blev si eller varför det blev så, utan låter den lille Karl Oves känslor spela huvudrollen för det mesta okommenterat. Ett vågat och svårt grepp i mina ögon, men det fungerar utmärkt.

Kategorier
Kultur

Knausgård flyttar till Sverige och får barn

När jag i somras läste första delen av Karl Ove Knausgårds självbiografiska romansvit Min kamp tyckte jag att han emellanåt tenderade att lämna ut många människoöden omkring sig, men skona sig själv från det värsta. Det ligger delvis i berättelsens natur då första boken angriper barndomen och livet som ung vuxen och kan därmed behandlas med viss distans. I den andra delen är det dagens Knausgård som står i centrum. Min kamp 2 börjar i Malmö hos trebarnsfamiljen med ett barnkalas alla vedermödor. Framställningen är återigen mycket detaljerad och underbart driven, och det övergripande temat är Knausgårds klagande ton över alla besvärliga sociala normer och den ofrihet som föräldraskapet innebär, som håller på att kväva honom. Det är ingen marknadsföring för föräldraskap, om man så säger.

Efter barnkalaset när barnen gått i säng, och då är vi en god bit in i boken, går han som vanligt ut och tar en cigg och tänker tillbaka på den tid då han gjorde slut med sitt gamla liv i Norge och flyttade till Stockholm och det blir den verkliga huvudberättelsen i boken. Den är personlig och stark, med några utsvävningar mot konst- och litteraturkritikens håll som inte säger mig så mycket. Däremot beskriver Knausgård hur han upplever en slags konstnärlig kris när han ska skriva och läsa och tappar tron på fiktiva romaner, de är alltid så tillrättalagda med allt hittepå och att han i slutändan bara uppskattar dagböcker, memoarer, poesi och dikter som ger uttryck för en persons syn på saker och ting, vilket är så autentiskt och värdefullt som det kan bli. Att engagera sig i fiktiva personer och händelser blir helt enkelt bara tramsigt. Den känslan kan jag identifiera mig med, men även en hel del annat och kanske är jag lika egocentrisk och skamdriven som Knausgård själv.

Kategorier
Kultur

Knausgårds kamp

Har nu läst den, åtminstone i DN Kultur omtalade Min kamp av norske författaren Karl Ove Knausgård. Rättare sagt gäller det den första volymen av sex i en särdeles utförlig självbiografi. I denna första del cirklar berättelsen kring Knausgårds far. Först rullas barndomen ut där fadern har en stor påverkan på sin son. Fadern är en central figur, tyvärr inte som en person som erbjuder kärlek och stöd, utan snarare är det faderns mentala frånvaro och ointresse som får hela världen är kretsa kring honom. Senare blir fadern även fysiskt frånvarande, för att till slut i princip helt försvinna. Fadern dör alkoholiserad mitt i sin egen misär, när Karl Ove Knausgård är i trettioårsåldern och han kan inte riktigt begripa varför det ändå gör så ont.

Det var riktigt länge sedan jag slukade en bok som första delen av Min kamp. Boken träffar rätt på något sätt, även om Knausgård är tiotalet år äldre finns det en hög igenkänningsfaktor i det mesta, allt från alldagliga ting från 1980-talet till, givetvis, hur det är att växa upp med sina föräldrar. När det kommer till skildringar av olika händelser och förvecklingar är det fantastiskt: detaljrikedomen och de målande beskrivningarna gör att man hamnar mitt i de scener som beskrivs.  Knausgård upprepar sig i boken om sitt dåliga minne: men med tanke på vilka detaljer han levererar har han då en väldig förmåga att återskapa minnen.

Men boken känns också voyeuristiskt något eggande i Big brother-stil, då Knausgård faktiskt lägger ut många människoöden till allmän beskådan. Han blottar även sig själv, men i mitt tycke har han i alla fall i denna första del använt sin makt bakom tangenterna och besparat sig själv från det känsligaste, samtidigt som andra i omgivningen verkligen fått stå där med stjärten i vädret.

Kan man tänka sig att det här blir nästa våg för känsliga moderna män med skrivförmåga: de har inte bara förkläde på sig eller nedtecknar tankar på en blogg, utan nu ska de skriva 3000 sidor om sina innersta känslor för att förklara sig.