Kategorier
Kultur Personligt

Vad finns det att säga?

Ät upp maten. Borsta tänderna. Ta på dig byxor! Sänk volymen. Plocka undan det där innan du börjar med något annat. Håll munnen ovanför tallriken, så hamnar inte allt på golvet. Knuffas inte! Gå inte ut på vägen. Jag sa ju att jag hörde att du var färdig.

Vänta, ska bara gå ner i tvätten. Måste in och handla några saker. Ska bara betala räkningarna. Man måste jobba för att kunna betala räkningarna.

Medelålders med barn, ett signifikant urval av innehållet.

Barnen, dessa små underverk till avbilder, äter upp något inom en. De ger mer än allt tillbaka, men en del av den pulserande själ man förut hade urholkas. Det sammanfaller förresten med åldern, den där känslan av att, jaha, det var ungefär så här det blev. En avstannande utvecklingskurva, en platåfas. Den inre passionen nöjer sig med praktiska lösningar och eventuella drömmar är högst realistiska.

Med det sagt, finns inget mer att säga.

Vardagsrealismen kan vara underhållande i berättelser, som i filmer, TV-serier, humorföreställningar och seriestrippar (branscher som domineras av medelålders skapare) och locka till medelålders igenkännande nickande. Men av det ständigt stressade och något uttråkade sinnelaget kommer knappast någon storslagen konst. Inte för att jag är någon kännare, men vill påstå att det inte är några många klassiska verk som omedelbart kan associeras till medelålders med barn. Trasan som luktar illa. Tvätten som är ovikt. Små barns avvikande beteende.

Jag är världens mest ambitiösa musiker utan takt eller ton, men har nu gått in i väggen. Det finns inget att säga, inget att sätta ton på, inget att förmedla. Återstår att vara en briljant musiker som förmedlar briljans, men det är svårt utan takt eller ton.

Alla försök till att berätta något lite personligt om nuet landar i patetisk självömkan. Ja, i och för sig var man i liknande läge genom hela tonårstiden också, fast på klart lösare grunder.

Återstår att, som många andra, berätta de gamla berättelserna från när känsloregistret sträckte sig från himmel till helvete. Eller att, som Tommy Nilsson exempelvis, berätta om de små sakerna i fyrtioåringens liv. I många år har jag skrattat åt Nilssons sexlåt, men läste någon gång nyligen att det är en låt, inte om osande passionerad älskog, utan att i allmänhet ha sex med dåvarande frun Malin Berghagen, mitt i livet, som en liten färgklick. På något sätt blir låten mer begriplig.

Vi kan blunda bort,
Allting trist och grått, med en erotisk dos.
Inget annat nu,
Inga spår av tid och rum.
Får jag komma in,
När du öppnar dig, som en vild ros?
Kan du visa mig,
Runt ditt vackra land en stund?

Tommy Nilsson sjunger Foto: Bengt Nyman CC-BY

Nej, det blir inga lovsånger till välfyllt skafferi eller frihetsrock om att gå och skita. Det får lov att bli de gamla berättelserna och känslorna och möjligen patetisk självömkan med viss finess, som en sådan som Jocke Berg varit ganska bra på. Ja, om man får tid över någon gång.

Kategorier
Data/IT Personligt

Tack, Windows!

Ibland låser det sig när man sitter och försöker sätta en gitarrslinga i musikskapandet. Det vanliga då är att det bara blir sämre och sämre och det är lika bra att ge upp och återkomma.

Då händer det ibland att datorn tröttnar och stänger av programmet rakt av. En mycket bra funktion, om du frågar mig.

Kategorier
Kultur Personligt

Mount Everest

En av mina fritidssysselsättningar är att plinkeplonka ihop lite trudelutter av varierande slag. Idag behöver man inget band, det är bara att sätta igång datorn och lirka ihop sakerna var och en för sig.

Enkelt uttryckt kan man säga att man kan vara bra på att skriva låtar, spela instrument eller producera musik. Jag kan inte säga att jag är någon talang på de två förstnämnda, men allra minst förmåga har jag ändå i produktionen eller mixningen. Jag har inte tålamodet som krävs av en ens medioker producent, men lite då och då lär man sig något nytt. Häromdagen investerade jag några kvartar på att läsa lite mer om hur man ska mixa så att gitarrerna och sången inte ska gröta ihop sig, och se på fan, det lät ju bättre.

Jag blev inspirerad och satt några timmar. Ett tag var det rena rama Cheiron i stugan och musiken kändes fet och tajt, när det till sist blev tid för eldprovet: bort med hörlurarna, ut i köket för lyssning på vanlig hemmastereo. Och inte helt otippat visade sig att det jag eventuellt lärt mig inte hade så stor inverkan i praktiken och mixen var grötig. Istället för att ha nått sista lägret innan slutklättringen står jag nu kvar på bergets fot och har i bästa fall knutit skorna.