Tomas Tranströmer tilldelas Nobelpriset i litteratur och Sverige enas i en Äntligen!-kör. Tranströmers popularitet har en förvånansvärd bredd med tanke på att det är poesi vi talar om. Ur ett svenskt perspektiv är priset alldeles uppenbart välmotiverat.
Utomlands säger de mer Trans – what? Amerikanarna kritiserar Nobelpriset för att vara allt för europeiskt och norrmännen anser att Sverige, för att ha så få invånare, fått priset alltför många gånger (Lagerlöf, von Heidenstam, Karlfeldt, Lagerkvist, Johnson, Martinson, Tranströmer och eventuellt också Sachs).
Men så är ju Svenska akademien just svensk. Visst känns det lite taskigt att välja en svensk, men samtidigt får man anta att Akademien känner lite så och tänker till en gång extra innan de bestämmer sig för en svensk.
Själv har jag ingen nämnvärd erfarenhet av varken poesi i allmänhet eller Tranströmer. Men jag hoppar på tåget nu och ska läsa en biografi om honom. Det finns bildbevis på detta.