Kategorier
Kultur Spaning

Finns det nåt kul på Youtube?

Svaret på frågan är ja.

Jag kan väl berätta vad jag har tittat på under det senaste halvåret.

För det första får jag aldrig nog av den finske sångaren Topi Sorsakoskis röst. Den var magisk när man som pojkspoling lyssnade på de stekheta skivorna som dominerade finska listor på 80-talet. Men den är ännu mer magisk när man lyssnar på den live och får se hur han liksom gräver den djupa, mörka stämman från det innersta av sin ganska lilla kropp. Eller grävde, innan han dog.

En annan som dog var Norm Macdonald som gick ur tiden i höstas. Jag konstaterade då att jag gillade honom skarpt back in the days när Saturday Night Live gick på ZTV. Men som ankare i Weekend Update i SNL var han lite flängig, då var föregångaren Kevin Nealon favoriten på 90-talet. Men någon natt nu såg jag det mesta av honom, och flängig är han ju, men helt enkelt rolig. Han gjorde en grej av att hos de amerikanska talkshowvärdarna aldrig prata om något vettigt, utan dra långrandiga rövarhistorier som i slutändan landade i en riktig dålig ordvits. Ett tips är att avnjuta något dravel, men sedan avsluta med hans dragning i Lettermans sista show.

Det är bara att tacka alla nördar som sett till att ta reda på guldkornen. Det här med SNL och Letterman var rätt så stora delar av mitt 90-tal. Vanliga drama- och komediserier har repriserats om och om igen, men tack vare nördar och oändliga Google-servrar får man nu ta del av även sådant. Man har t o m fått se sådant som det pratades om men som aldrig själv såg då: den stora fejden efter att Jay Leno tog över det finaste programmet Tonight Show, fastän nästan alla var överens att Letterman var den självklara arvtagaren. Conan O’Brien som senare blev en stor favorit, tog över Lettermans show, som flyttade till en annan kanal. Tack vare nördarna och servrarna, har jag sett O’Briens darriga men ändå rätt hyggliga första program – han hade bara skrivit för SNL och Simpsons och skulle då ta över Lettermans senkvällsshow. Men det flög inte riktigt, folk klagade, kritikerna kritiserade – tills Letterman efter en tid var gäst och hyllade sin efterträdare och deras grej. Just det, den intervjun har jag också fått se. Tack. Det finns förresten en Letterman-kanal med alla klassiska program.

Det är en ogripbar tid av kulturell lyx vi lever i när man kan se och lyssna på liveframträdanden av vad som helst. Ja, det fanns ju redan ett exempel ovan, men man kan lyssna på band, tiotusen olika covers av olika låtar och what not. Snabbt blir det att du glömmer sova.

Frågar man sina barn kan man dessutom se sk youtubers spela spel. Jag tittar inte så mycket, men hör dem. Vissa är faktiskt riktigt behagliga att lyssna på och trevliga i tonen, medan andra är irriterande gaphalsar.

Sedan finns det ju oceaner av trams. Ibland är det riktigt roligt. Som när Jakob Eklund passionerat säger: “Du…” och sedan “Vad fan!”. Eller när Leif GW Persson grymtar och rosslar, i en timme om du så önskar.

Och så finns det bra videos med tips om att lösa problem, men tyvärr också ännu fler videos som påstår sig tillhandahålla lösningar på problem, men gör inte det alls. De senare får man försöka hålla sig undan.

Kategorier
Kultur

Låtskrivare: Wolfgang Amadeus Mozart?

Det har varit några omtumlande kvällar när jag kommit att läsa runt något lite på det världsomspännande Internet. Den gudasände kompositören som pruttade ut symfonier och kräktes fram operor under sitt korta, hektiska partyliv, har visat sig vara som alla andra låtskrivare, säg typ Håkan Hellström, som plockar på sig ett och annat, och ibland skamlöst ganska mycket rakt av. Ja, Mozart var tveklöst ett musikaliskt geni och Håkan Hellström har också har något visst, men alla är en del av en kanon och inget notblad är någonsin helt blankt. Ibland tar man lite mer än så.

Johnossi – Dead End (2008)
Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig (2013)
The Killers – When You Were Young (2006)

Låtar låter lika, men ändå olika. Ackordföljder som fungerar är inte oändliga, rock’n roll-basgångar är som de är. Låtarna ovan kan i introdelen utan tvekan ihopblandas, men blir sedan ändå tre olika låtar. Skulle vi skriva ner noter, så skiljer de sig åt avsevärt.

Det är väl ytterst sällan plagiatanklagelser leder någonvart inom musikvärlden. Det tycks mest bli skarpt när någon menar att man i något skede varit med och jobbat på en låt, men sedan blir utan låtskrivarerkännandet (och royalty). Ibland har man gjort upp på allvar, som jag minns att jag läst att Radiohead fick göra med sin låt Creep efter att ha stämts av låtskrivare från 70-talet. Det finns uppenbar likhet i versen, men herregud, come on – Radiohead var snälla som gjorde dem till medförfattare i tvisten som trots allt löstes utanför domstol.

Radiohead – Creep (1993)
The Hollies – The Air That I Breathe (1972)

Men Mozart då? Han fick ju sina noter från Gud, trots att han var en sådan strulpelle? Ett av mina favoritverk är hans Requiem, som är så smärtsamt vacker. Omständigheterna kring verkets tillkomst ger det bara mer djup; att det var hans sista verk, det lär ha varit en för honom okänd beställare, han var sjuk och sägs ha upplevt sig skriva sin egen dödsmässa, osv. Särskilt raffig bild av omständigheterna har man om man sett filmen Amadeus som skruvar till det ytterligare och använder sig av den avundsjuke hovkompositören Salieri som beställare och medhjälpare – vilket inte är sant. Men man vet heller inte riktigt vad som är sant. Det var dock en greve Walsegg som beställde rekviemet och skulle förmodligen ge ut den som sin egen, varför Mozarts änka Constanze genast efter Mozarts död, var tvungen att göra allt för få verket färdigt och få ut det som Mozart-verk, för att hon skulle få betalt då och framgent. Idag är det vida känt att Süssmayr fick uppdraget att slutföra rekviemet, men det kan ha varit fler inblandade. Bilden av kampen med att skriva verket som ges i filmen Amadeus, som jag såg någon gång tidigt på 90-talet, var ändå en tydlig inkörsport till att älska verket. Så småningom köpte jag verket på skiva och lyckades spela in ett framträdande på TV, innan jag dessutom tog mig iväg och såg det uppföras i Umeå stadskyrka – ja, även fortsättningsvis är annonser om konserter med Mozarts Requiem vanligt förekommande i allhelgonatider. Jag har alltid tänkt att det är magiskt, att musiker, solister och kör, står där nu 200 år senare, med sina häften som det står Mozart på och levererar denna magi.

Men Mozart var inte rakt av en gudomlig kreatör: han kunde också kasta in en basgång eller ackordföljd, som han hade hört. Det var, som sagt, omtumlande att häromsistens lyssna på några delar av Händels produktion och upptäcka att Händel kanske borde få credit och STIM-pengar för Mozarts Requiem.

Wolfgang Amadeus Mozart – Requiem I. Introitus II. Kyrie (1791)
Georg Friederich Händel – The ways of Zion do mourn (1737)
Georg Friederich Händel – Messiah 26b. And with His stripes we are healed (1741)

Nå, trots samma ackordföljd bitvis, så är Mozart lite mer rock’n roll. Eller som kejsaren i Wien sa i filmen Amadeus, för att på något sätt hävda sin överhet: Det kanske är lite för många noter, herr Mozart.

Det finns massor med hela rekviem på Youtube. För nybörjaren kan det passa med en excentrisk showman till dirigent, och för övrigt en manlig kontratenor som solist på stolen där man nästan alltid ser en kvinnlig alt, ja, och only in Holland, ett extranummer: