Kategorier
Personligt

Torsdagstraditionen

Det var väl där i mellanstadiet, typ, för syster var inte gammal. Hon hade emellertid fått möjlighet att dansa. Gissningsvis “jazzdans”, eller? Det var väl inte balett? Måste fråga någon gång. Men vad det än var, så var det på torsdagar, kanske 17.00 eller 17.30.

I brist på föräldrakapacitet fick jag följa med henne. Ut på hållplats Elevstråket, ta 1:an ner på stan och lämna av syster vid Vasaplan – för dansen var någonstans i Folkets hus/Idunkvarteret. Har inte direkta minnen av vad jag pysslade med under danslektionen, men gissningsvis kan jag ha kollat böcker och tidningar på stadsbiblioteket eller strosat i affärer; kanske att man fick provspela TV-spel någonstans.

Vi hade också fått med oss en sedel för att äta på Frasses på torget. Skrovmål för, säg 39 kronor. Minns inte om McDonalds var ett alternativ just då, det gick så dåligt för dem att de lämnade stan tidigt på 90-talet. I barndomen gillade jag inte Max något vidare: känns som att det alltid låg en fet vattnig tomatskiva som helt tog över i deras burgare då. Så som jag minns det, gillade ungdomar Frasses: det var billigt och de var tidigt ute med att erbjuda “stripsmeny”. För övrigt hade de en härlig kampanj med Löven där i början av 90-talet, som innebar att priset på skrovmålet sänktes med gissningsvis 2 kronor per Löven-mål om man gick och åt efter matchen. Det kan ha varit så pass att man fick ett mål för 9 kronor vid tillfällen. Slut på sidospår.

Efter mat och dans åkte vi hem och klockan kan ha börjat närma sig 19.30 eller så. Eftersom det var torsdag innebar det en, tror jag, ganska sällsynt samling i vardagsrummet, för att klockan 20.00 växla till kanal 1 och avnjuta ett nytt avsnitt av Rederiet. Dahléns mot Silver Line. Skulle Silvers närmaste man Henrik Bjurheds romans med Dahlén-dottern hålla? Hur skulle bastardsonen Carl svika sin godtrogna far nu då? Och så kammarspelet ombord på Freja med Uno, Joker och Tony i spetsen. Ja, inte var det brist på underhållning. Häromnyligt har man ju börjat sända Rederiet på morgnarna och man fastnar självklart i en och annan scen när man kommer över dem, men det får bli någon gång i framtiden som man återupplever någon hel säsong. Det finns ett särskilt värde i denna folksåpopera, nämligen att ungefär alla skådespelare har varit med i den.

Torsdagstraditionen är verkligen något jag minns.

Kategorier
Personligt

Nya och gamla gubbar

Ryggdebacle del 3 inom ett och ett halvt år. Skamligt att förra vårens smäll inte räckt som motivation till träning. Inom några veckor, när krampandet upphört, blir det styrketräningsspecial på bloggen. Det blir publikt träningsprogram och rapporter. Ett januarilöfte!

Första dagen var som vanligt förfärlig, inte ens fotlånga steg och lika många på knä. Andra dagen kändes riktigt bra i liggande och det gick att stretcha rätt friskt, men gången fortsatt bedrövlig. Tredje dagen började med en förfärlig stelhet på morgonen, förmodligen på grund av stretching och spänd gång, men fram till lunch var det ganska okej. Idag, på den fjärde dagen, känns det hyfsat, även om det fortfarande går mycket långsamt och krafterna tar slut efter 10 minuter. Vilken jävla gubbe.

I viloläget har det blivit mycket gamla gubbar: som Sahasrahla, den kloke ålderman, som hjälper mig som Link att än en gång spela igenom Zelda III – A Link to the Past, som Uno Kronkvist, när jag lite slumpartat hoppade in i säsong 7 av Rederiet på Öppet arkiv och såg några riktigt underhållande avsnitt innan det var dags att avbryta – man måste ju se från början någon gång, och som Stefan Öhman, Martin Johansson och Per Hållberg, 40-åriga gubbar i Björklöven som försöker hänga med ungdomliga talanger i andra lag, men inte lyckas och får stryk, häromdagen den åttonde raka och typ trettonde på de fjorton senaste matcherna – deprimerande.

Kategorier
Kultur

Carl Ericson

Cementerat in Erik i dörren, lätt pressad:

På droger, går hårt mot kaj:

Dubbla personligheter när favoriten Emelie gör entré:

Carl är bister i rätt fejkad förlamning: