Etikett: Riksbanken

Kategorier
Samhälle

Bostadsrapport från en plebej

Det är inte lätt att komma från samhällets lägre skikt. Man saknar kunskap och kapital för att komma till rätta i det kapitalistiska samhället. Se bara på mig; enligt en färsk beräkning har jag sedan jag flyttade hemifrån 1998 lagt ut 1,1 miljoner kronor på hyra för bostad. Nåväl, jag har förstås undkommit ansvar för och arbete med egendom, men alla afs och vons skrattar nog gott åt hur jag investerat mitt kapital. För samtidigt har ju den som haft kunskap och kapital köpt bostäder och låtit värdet bubbla upp sig riktigt ordentligt. Jag är helt säker på att jag hade kunnat köpa en bostad på Ålidhem för några enstaka tiotusingar 1998 och sedan sälja för mångdubbelt mer 2009 när jag lämnade stan. Men inte skulle väl jag belåna mig? Eller spara ihop kapital för den delen. Då hade jag haft till insats i Stockholm och banne mej, det hade nog kunnat bli en fin vinst över de fyra åren där.

Debatten om bostadsbubblan hålls ganska lågmäld av de många intressenterna. Det är många som har bostadsrätt eller villa och de vill knappast se bubblan spricka. Bankerna gör som bekant enorma vinster på de allt större bolånen – det vore eländigt för dem om marknaden imploderade. Hushållens höga belåning försöker åtminstone Riksbanken föra fram som ett problem, men de nämnda intressenterna pratar om annat; flyttskatter. Det sägs att de höga flyttskatterna är orsaken till allt ont på den svenska bostadsmarknaden. Flyttskatter är givetvis bara ett ord man hittat på, i själva verket handlar det i huvudsak om att skatt betalas på vinsten vid försäljning, ungefär som var och en gör på sin lön eller när någon vinner på lotteri. För egna fastigheter med lagfarter och pantbrev som fastställs som andel av köpeskillingen kunde man möjligen ha ett tak, det blir snabbt absurda summor. Men nej, dessa “flyttskatter” skulle förmodligen inte lösa problemen på bostadsmarknaden, utan bara öka klyftorna.

Det är andra tider nu. Förr tog man på sig finaste skjortan för att gå till banken och övertyga dem om att man duger som låntagare. Men marknaden har exploderat och nu slåss bankerna om att ge var och en lån för att få en smaskig ränteintäkt. Tyvärr innebär det ju också att många som kanske inte borde låna miljonbelopp ändå får göra det. Givetvis är det dessa som kommer att råka mest illa ut när bostadsbubblan spricker. Eller räntorna höjs till normala nivåer.

Själv är jag inte i farozonen, men har å andra sidan spolat ner en miljon kronor genom den allmännyttiga toaletten.

Nya pengarCreative Commons License Per Åström via Compfight

Kategorier
Samhälle

Negativ ränta – satsa på offentlig konsumtion

Riksbanken sänkte styrräntan till -0,1% och hoppas nu att köpfesten ska komma igång och driva upp priserna (och tillväxten, även om konjunkturen knappast kan anses vara alltför låg).

Min bild av nationens tillstånd är att gemene man inte har något behov av konsumtion.* Räntorna är låga sedan länge, samtidigt som skatten på arbete sänkts i två mandatperioder. De flesta har vad de behöver och de som inte har det är förmodligen diskvalificerade av girigbukarna på banken. Situationen tycks helt klart vara utom Riksbankens kontroll. Det enda räntesänkningarna nu leder till är att bostadspriserna drivs upp och bankerna gör ännu större vinster – är det verkligen dit vi vill skicka hundratals miljarder av vårt överskott , som hade kunnat användas till något vettigt.

Staten har då ett verktyg kvar för att påverka ekonomin, nämligen statsbudgeten. Eftersom gemene man har det mer än gott ställt kan man gott och väl höja flera skatter, t ex höja skatten för alla som tjänar över 30 000 kronor. Skattehöjningarna ska sedan användas till riktade insatser mot underbetalda kvinnodominerade yrken, som lärare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal. Skulle dessa få någon ytterligare tusenlapp i lön skulle efterfrågan på varor och tjänster och inflationen ta fart. Staten behöver också göra riktade insatser på upprustning av järnvägar och bostadsbyggande av allmännyttiga hyresbostäder i städer som lider av bostadsbrist. Ge sysslolösa ungdomar en genväg in i arbete i dessa branscher.

Med något åtstramad budget i hushållen kommer bostadsmarknaderna kylas av och risken för bubblor minskar. Samma effekt har byggandet av hyresbostäder.

Eller så fortsätter vi och blundar och hoppas. Innan bubblan spricker har bolånen säkert ökat med en miljon i genomsnitt och bankerna och dess ägare hunnit suga ut befolkningen lite till.

* Att missnöjespartier gör succé och det alltmer öppna rasistiska hatet tar sådant utrymme i en situation där vi har det så här pass bra är anmärkningsvärt. Vi har råd att ta emot flyktingar och vi skulle ha råd med en ännu bättre integration.

 

Kategorier
Samhälle Spaning

Alla får låna!

Varför kostar en lägenhet 50 000 kronor kvadratmetern? För att alla får låna sådana fantasisummor (jo, i princip de flesta arbetstagare åtminstone) att lägga på boendet. Alla får låna, för då har de ju sitt boende som kostar 50 000 kronor kvadratmetern som säkerhet. Dessa drivkrafter samspelar och får upp priset: gemene mans ränteutgifter ökar, ränteutgifter som förstås blir härliga inkomster till bankerna, som t o m går med på att folk inte amorterar, ja så länge den härliga ränteinkomsten betalas in varje månad.

De enda som möjligen inte får låna monopolpengarna som ger bankernas ägare härliga miljardvinster är de minst förmögna arbetstagarna. En stor del av dessa är så klart utrikesfödda och det passar ju också dagens Sverige alldeles utmärkt att de som har lite över varje månad och är vita bor på ett ställe, medan de som hamnar närmare marginalen och kanske inte alltid är vita bor på ett annat. En del banker specialiserar sig dock på att låna ut även till de som har minst, men som kompensation blir deras räntor ännu högre. Många sköna kronor till finansmarknadens ägare.

När drivkrafterna lirar på detta sätt är det självklart att bubblor uppstår. Priserna blir för höga, folk lånar för mycket och  när bubblan brister och det visar sig att lägenhetens värde i själva verket var 20% lägre i reda pengar, så kanske finansmarknaden sträcker ut en hjälpande hand till kunderna och bidrar med stöd, med tanke på att de tjänat så mycket på kalaset och bidragit till själva bubblans uppkomst? Nejdå, vinsterna är redan utbetalda och bankerna hamnar själva i trubbel förstås och är det inte skattemedel som räddar dem, så fortsätter de ju att låta kunderna betala med relativt höga räntor även om deras egna ränta på lån från Riksbanken är näranog noll.

En amerikansk storbank kraschade för några år sedan, en hel västvärld fick ta konsekvenserna. Kan man tro. Men även i denna finanskrisens tidevarv fanns det vinnare, för riskkapitalisterna ska alltid ha sitt först.

Och ungefär på samma sätt har bubblor byggts på hela länders ekonomier! Kreditinstitut bestämde sig en dag att vad fan, de är ju länder, det är väl ingen risk att låna pengar dit, enligt en trevlig analys av SvD:s Andreas Cervenka. De fattiga länderna har inte direkt amorterat, utan betalat räntor på statsskulden och genererat härlig vinst till kreditinstitut i mer välbeställda länder. Klyftan ökar ytterligare och nu när det krisar på allvar finns där ingen ansvarskänsla bland dem som skott sig på denna ansvarslöshet, utan nu är det återigen dags för skattefinansierad ihoplappning. De som skott sig kan möjligen i viss utsträckning bidra till den gemensamma skattepotten, men en sak kan vi vara säkra på: de lägger miljontals kronor och helhjärtad ansträngning, ofta mer av ideologiska än ekonomiska skäl, på att bidra så lite som möjligt till denna pott.

 

Kategorier
Samhälle

Orangea kuvertet

Det har nu gått bra många år sedan premiepensionen presenterades och de orangea kuverten började dimpa ner hos folk och fä. Inför införandet genomfördes en omfattande informationskampanj, men det är fortfarande få som orkar eller vill lägga energi på att välja premiepensionsförvaltare.

orange-kuvert300dpi

Foto: Premiepensionsmyndigheten

Det är ju inga stora skillnader i att sätta sig in PPM-valet jämfört med vanlig aktiehandel, vilket ganska få är insatta i, även om många fler  “aktiesparar”. De flesta förstår emellertid att aktie- och fondsparande innebär viss risk (även om inte alla gör det – de finns ju de som gråtit ut hos Sverker för att de fått ett tips från en fondförvaltare som gissade fel).

Riskaspekten är förstås ofrånkomlig – om det fanns en klockren väg att gå skulle staten givetvis välja den åt oss. Men nu får vi i liberalismens namn fria händer att välja hur vi ska riskera våra pengar. Bättre vore det förstås att få fria händer att välja OM vi ska riskera våra pengar. Det borde finnas en möjlighet spara pengar på hög på traditionellt sätt, då den enda risken då är en stor inflationskris.

Riksbanken har sedan 1990-talskrisen prioriterat inflationsmålet, att inflationen ska vara stabil på 2% per år (+- 1 procentenhet), genom att höja räntan när ekonomin går på högvarv. Alternativet är ju att släppa lite på inflationsmålet, för att istället gynna arbetsmarknaden med låga räntor, men alltså riskera högre inflation. Tills den nuvarande krisen har Riksbankens arbete varit ganska oproblematiskt med självklara räntehöjningar och -sänkningar. Frågan är hur de reder ut denna storm och om ett par år har vi säkerligen tydliga indikationer på hur vi vi bör förhålla oss till inflationsrisken och riskerna med traditionellt sparande.

ingves_07_low

Riksbankschef Stefan Ingves Foto: Riksbanken

Kanske är det som vissa fondexperter säger, att det på lång sikt blir bättre avkastning genom fondsparandet, även om det kan svänga kraftigt. Men när den genomsnittliga värdeminskningen av folks premiepensioner förra året  är -35% kan man verkligen ifrågasätta premiepensionens existens. Det är en onödig belastning på befolkningens axlar att tvingas ut på aktiemarknaden och lida dessa stora förluster och tankar om en svårare framtid.

_mg_4302_1_low

Foto: Riksbanken