Aniara (2018)

skrivet av Janne 2024-09-09 20:29:50

Har inte botaniserat i Martinssons verk, men dikteposet Aniara kom till i atombombens tid och bär väl spår av den stämning som då rådde, att vi nu skapat ett vapen som nog kommer att förgöra oss alla. I dag är atombomben kanske ersatt av vår ändlösa miljöförstörelse, förändrade ekosystem och klimatförändringar. I filmen Aniara kan man förstå att förstörelse på jorden fått mängder av människor att flytta till mars. Rymdhissarna upp till den stora rymdstationen, där skeppet Aniara sedan tar människorna till mars på några veckor. Skeppet tvingas väja för en asteroid, blir skadat och hamnar ur kurs; det verkar som att det finns risk att man nu kommer att sväva iväg in i oändligheten.

Ombord på Aniara ser det ut som i en blandning av finlandsfärja och ett köpcentrum. Människor strosar runt, roar sig och köper tjänster, länge som om ingenting har hänt, och så länge som den lynniga kaptenen Chefone (Arvin Kananian) lyckas upprätthålla det tvivelaktiga narrativet att det kommer att lösa sig. Det konstateras att livet på mars ändå sägs vara mörkt, kallt och torftigt, så den här situationen är ju inte så illa. Mima är ett slags väsen, nästan som något gudomligt, eller som en inre television, som sägs kunna läsa av allas minnen av livet på jorden och under ledning av MR (Emelie Garbers) tillåter människorna att i transliknande tillstånd återuppleva den grönskande ängen, den blå himlen, osv. Med tiden biter inte förströelsen längre, många ger upp, andra väljer droger, sex och sekterism. Så berättelsen är tung och hoppet hänger på en skör tråd.

Jag konstaterar att sci-fin ligger på en hyfsat lagom nivå, människorna ser i stor utsträckning ut som oss i vår tids kläder och maner, det kanske är det enda kriteriet för att jag ska känna så, att man i framtidsskildringen inte urartat i att alla klätt sig i likadana kroppstrumpor. Teknologiskt är det ju dock way out future, t ex framstår skeppet som slutet kretslopp utan vidare förklaring som ett underverk av återvinning.

Det känns som att tempot går ner lite väl i sista halvtimmen, vilket skulle kunna vara en beskrivning av ledan och hopplösheten ombord. Välvilliga tolkingar bjudes gärna på, när en av regissörerna är min gamla klasskompis Hugo Lilja, den andra är Pella Kågerman. Allmänt är det uppfriskande med svensk film som vågar göra något utöver det vanliga!

Det var nu andra gången jag såg den egentligen bara för att jag insåg att jag glömt att skriva något här. Råkar nu se att regissörsduon har filmat och håller på att färdigställa nästa film - det ska bli spännande.

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7589524/

Kommentarer

Inga kommentarer.