À plein temps (2021)

skrivet av Janne 2024-09-26 22:08:19

Franskkunskaper saknas, men på SVT heter filmen Heltid.

Filmen börjar med väldigt nära närbilder på Julie (Laure Calamy) som ligger och sover. Det ser lugnt ut och hon andas tungt, men kanske lite snabbt, som att hon kanske inte är så lugn, innan väckarklockan till slut ringer. Hon studsar upp och en typisk framställning av en stressig föräldramorgon utspelar sig med snabba klipp och skakig kamera. Men sedan fortsätter samma stress och ökar exponentiellt resten av filmen. Julie är ensamstående med två barn, det finns inte eller hon har inte råd med fritids för barnen utan måste utnyttja en både motsträvig och hjälpsam gumma i byn, exet har inte betalat underhåll och svarar inte i telefonen, de bor i en by utanför stan och det är strejk i kollektivtrafiken, det är svårt att komma i tid till jobbet som hon egentligen fått nog av och det är ännu svårare att ta sig hem för att ta hand om barnen, banken ringer om övertrassering, chefen börjar tappa tålamodet. Till råga på allt ska ett kalas planeras för sonen! Det är stressigt så in i helvete, men att ge upp är inte ett alternativ eller är det? Ganska snart önskar man inget annat än att hon ska få minsta lilla framgång, som förmodligen skulle få proportionerna av den största av lycka och lättnad, en känsla av att inte vara fast i en evig förbannelse. Istället får man någon brandsläckning och korta effektfulla pauser när hon sover eller slumrar i badkaret, innan väckarklockan eller barnen bryter den korta mentala vilan.

Laure Calamy är övertygande i all stress och förtvivlan.

Fruktansvärd upplevelse, jag mår dåligt. Men jag antar att det är poängen och det är klart, det gick inte att sluta se hur stressen sakta men säkert gnager livsandarna ur den hårt kämpande Julie. En brutal skräckfilm av vardagsrealism. Usch!

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13269580/

Kommentarer

Inga kommentarer.