- Astrid Lindgren
- Bill Gates
- Maradona
- Ernst Kirchsteiger
- Hillary Clinton
- Jonas Gardell
- Julia Roberts
- Pablo Picasso
- Ulf Lundell
- Vanilla Ice
Kategorier
Månad: oktober 2017
Kategorier
Skorpioner är vi allihopa
En artikel om missuppfattningar om stjärntecknet skorpionen kom mig tillhanda. Spännande, tänkte jag, som alltid uppfattat mig som en ärkeskorpion (med reservation nu för att astrologerna skriver saker som träffar rätt på någon aspekt av de flesta, så som de flesta horoskop gör). Blev lite besviken på artikeln, då den varken adresserar passionen eller sexualiteten, där man i vissa tolkningar framhävdar någon form av könsfixering som ett karaktärsdrag. Mitt i de inre associationerna kom jag att tänka på Martin Timell. Polisen har inlett en förundersökning gällande en våldtäkt som han misstänks för (personalfest i badtunna). Bland övriga vittnesmål utmärker sig den som Caroline Giertz lämnat: Timell tar kontakt med Giertz på fest, ber henne följa med för att se någonting och släpper sedan ut sitt kön. De står sedan och småpratar en stund med lilleman ute i det fria. Jag antar att associationen kom av att Timell tycks vara gravt könsfixerad och skulle därmed kunna vara den yttersta avarten av en skorpion.
Enligt Wikipedia är Martin Timell född 13/11. En skorpion.
Något nedslagen av detta faktum, var jag tvungen att kontrollera två av de andra kända namnen som letts till räkenskapens dag efter #metoo.
Fredrik Virtanen är anklagad för, men förnekar, våldtäkt och sexuella trakasserier. Han erkänner sig ha betett sig tölpigt under drogernas inflytande. Han är född den 15/11. En skorpion.
Lasse Kronér har av en tidigare SVT-praktikant polisanmälts för sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning. Kronér menar att han missuppfattat allt och att hans talrika sex-sms var av ömsesidigt intresse. Han är också född den 15/11. En skorpion.
“Inte alla skorpioner!”
Nej, exempelvis lär ca 50 % vara kvinnor.
Själva gudfadern till den nu aktuella #metoo-rörelsen, Harvey Weinstein, då? 19 mars – en fisk!
Inte heller det här tycks vara skrivet i stjärnorna. Det är bara mansrollen som i såväl det offentliga som det privata försöker klamra sig fast vid sin överordning med alla medel som står till buds.
Kategorier
Government by Twitter
Donald Trump förblev aktiv på Twitter även efter den iögonenfallande smaklösa valkampanjen. Man borde kanske inte vara förvånad.
Se där, han går in för att bli republikanernas kandidat. Hoppsan, han blev republikanernas kandidat, det blir en lätt match för demokraterna! Den här smutsiga retoriken går aldrig hem hos fler än högst en femtedel (varav de flesta inte särskilt utbildade män)! Nej, jävlar, han vann! Okej, nu städar han till sig. Han kommer att bli en ganska vanlig president och sänka skatterna för att hans och hans kamraters finanser ska må bra. Nej, han fortsätter med samma kaliber av frånhöftenuttalanden som under kampanjen. Som några av hans till synes vettiga väljare ändå uttryckte det i samband med valsegern: That’s just him being the Donald, he’s just a regular guy.
Det har hävdats i medierna (ursprungskällornas tillförlitlighet vet jag ingenting om) att han gärna twittrar i sängen när han vaknar på morgonen och på kvällen i samband med Fox News. Den biten av det hela är ganska häftig. Du har en statschef för ett stort land som ganska spontant gör sina tankar och reflektioner tillgängliga för medborgare och väljare. Att det inte filtreras genom eller rent av skrivs av PR-folk och med ett direkt tilltal, gör det bara ännu häftigare. Dessvärre är Trump ingen trevlig person, utan snarare en mobbare utan någon som helst självdistans. Han låter även fortsättningsvis som att han är i opposition och tycks helt ha missat att han sitter vid makten. Retoriken är dock enkel: de ska fixa och dona, så att det blir great. men de som säger emot är wacky, om det är politiker eller andra potentater, och fake, om det är medier. Presidentens budskap till folket är att inte respektera meningsmotståndare. Argumentera inte i sak, misskreditera personen istället. You hear that, kids?
Vissa har hävdat att politiken i Sverige är snällare idag än på Palmes tid, jag vet egentligen ingenting om det. Men nog har tonläget höjts de senaste 15 åren. Jag minns, dock inte om det var 2010, när Jan Björklund såg så nöjd ut efter att ha uppmanat svenska folket till eftertanke innan man sätter skattesystemet i händerna på Lars Ohly. Det var bristande relevans och realism och Björklund sjönk i mina ögon. 2006 provocerade jag vänsterentusiastiska elever som oroade sig för “systemskifte” med att det knappast gör någon större skillnad om Alliansen vinner. Det blev en del skillnader, inkomstskatterna kom att sänkas rejält. Reinfeldt saluförde arbetslinjen för minskat utanförskap, men vägen till att bli utförsäkrad blev kort. Idag känns det som att skiljelinjerna mellan blocken är så pass luddiga att debatten gärna hamnar i att kasta skit på någon liten skitdetalj eller personen på andra sidan bänken. Istället för att käbbla om makten, borde det samarbetas mer, då en övervägande majoritet av befolkningen och riksdagen är överens om så mycket. Och som jag förstår det, samarbetar man klart mycket mer i riksdagen än vad partiledarretoriken ger sken av. Där ska det huggas, hånas och käbblas. Löfven gör sig löjlig genom att mena att de borgerliga fört en oansvarig migrationspolitik, som om regeringspartierna inte suttit med i riksdagen under Alliansens tid vid makten. Och många har de varit, anklagelserna mot regeringens brister i åtgärder, som man kan undra varför de inte genomfördes före 2014 när allianspartierna hade makten. Det är den hatnära retoriken som präglar svensk debatt. Svensk politik lär inte vinna förtroende på det, även om trollen gillar det, eftersom det öppnar för den alternativa högern.
Ulf Kristersson efterfrågade en mer städad och mogen debatt. Det hoppas jag också på. Är det PR-folket som läst amerikansk kurslitteratur som egentligen styr? Eller är det så svårt att som svensk partiledare ha en hyfsat nyanserad och nykter inställning, att ha en någotsånär personlig ton? Våra politiker kan inte släppa på garden ens när de gästar underhållningsprogram. Kan man, förutom att vara partiledare, försöka ge sken av att man är en vanlig människa? T ex, bolla sina tankar i sociala medier till morgonkaffet i ordalag som inte rakt av är typiska för politiker. När de politiska skiljelinjerna i stort saknas, kan den personliga tonen vara avgörande. Måtte den inte bli ett eko av Trump.
1993 köpte jag spelet NHL 94 till Super Nintendo. Det kan ha kostat 399 kronor kanske.
(Här insåg jag att min poäng i rollen som konsument faller lite, för så småningom följde den obegripligt lättillgängliga pirattiden, dvs, jag minns inte riktigt vad jag köpte och vad jag utvärderade för eget bruk(?).)
Jag fick spelet Half-Life i födelsedagspresent av någon, kan det rent av ha varit Höök? Han kanske betalade 299 kronor året efter release.
Man kunde köpa Photoshop med studentlicens för, säg 1999 kr.
Ja, ännu 2011ish köpte jag premiumversionen av något mobilspel för 29 kronor för att slippa reklam.
Klart och betalt.
Sedan kom NHL 95 och du fick fundera om du behövde det också eller om det fick vara. Half-Life 2, Grand Theft Auto: Vice City, Photoshop 5, Office 2003 kom som nya erbjudanden.
Idag är Photoshop ett abonnemang, helt odrägligt dyrt för en som vill använda det sju gånger per år. Då hade jag gärna suttit med ett sju år gammalt Photoshop och redigerat bilder. Det är bara att glömma.
Men värst är en del mobilspel, som uppvisar följande eländiga karaktäristika:
- Du kan/måste betala för att kunna uppnå bra resultat
- Det är möjligt att betala hur mycket som helst
- Spelet är löjligt dåligt
Jag har snöat in mig i ett fotbollmanagerspel. Det spelet är inte värst, då det inte är löjligt dåligt, men det är alltså fullt möjligt att lasta in pengar och köpa sig framgång. Jag vägrar och försöker överleva på de belöningar man får. Ett sätt att få belöning är att testa andra spel, vilket också är orsaken till att jag provat några av de värsta spelen:
Coin Master. Spelidén är att man ska rulla en enarmad bandit och vinna monopolpengar för att bygga upp sin by. Dra i spaken 15 gånger, vinn 100 000, bygg en staty, fortsätt dra, vinn lite och skaffa en panda till din by. Den enda charmen är väl att man kan attackera andra, vilket sker genom att den enarmade banditen landar på tre yxor. Då får man förstöra element i någon annans by och rätt vad det är så är det någon som förstör din. Som vanligt är det inte spelets valuta som används till att spela på den enarmade banditen utan det ska man ha spins till. Rätt vad det är får du ett erbjudande: Special Offer 50 spins och $2M för 59,95 kronor. Skulle inte tro det, va. Men värst är att på de försäljningsrutor som dyker upp erbjuds alltså köp av paket till priser upp till närmare 2000 kronor! Kan det vara någon som har köpt det paketet? Ett barn, måhända. För 2000 kronor får du åtminstone tre premiumspel – titta på spel från några år tillbaka och du får säkert åtta spel. Spel som har en idé och som du efter inköpet äger och kan utvecklas i. Istället för att betala potentiellt svinmycket pengar för att trycka på en knapp och låta slumpen avgöra resten av din framgång. Det är i dessa lägen mina socialistiska horn växer fram och kräver statlig reglering.
Så frågan är om jag i mitt fotbollmanagerspel skulle ha köpt tokens (så heter finvalutan där, ej att förväxla med dollar som också finns), t ex de 30 tokens som jag fick genom att testa Coin Master, för säg 60 kronor. Kanske hade jag varit lyckligare då.