Kategorier
Personligt

Tomma vårkänslor

Våren kom snabbt och bestämt i år. Med tanke på breddgraden och att det i ytterligare någon timme bara är mars, kommer det att komma bakslag, men på en varm och solig tiodagars blev vägarna bara och snön sjönk ihop till en liten decimeter. Nu är det bara en tidsfråga innan något livskraftigt skjuter sig ut ur den kalla men bara jorden närmast husens solsidor.

Ett år har gått sedan helvetet på jorden blev verkligt och globalt. Den första våren fungerade nostalgi som botemedel i väntan på den postpandemiska friheten. Jag var inte den som uteslöt risken till en ny våg: det är bara att se på alla andra virus som kommer i det svenska inomhusmörkret. Men att vågen skulle bli lika jävlig och ännu jävligare trög. Mitten av mars till början av juni var en evighet ifjol. Från november och nu vidare in i april är således en dubbel evighet, som förmodligen förlängs till en trippel. Barnens dynamik håller igång en, men annars är det tomt. Nostalgin är förbrukad och i horisonten syns just ingenting.

Kategorier
Personligt

Arvet

Min pappa gick bort 1992, en söndag i september, efter att ha försökt uthärda intensiva bröstsmärtor över helgen. Hans bortgång resulterade i att några försäkringar löste ut och gav ett ekonomiskt lyft i vårt annars ganska enkla liv. Vi kunde helt enkelt konsumera på ett sätt som annars inte hade varit möjligt.

Redan halvåret efter åkte vi på charter till Gambia. Det var första gången jag flög och jag minns det som pirrigt. Vi skulle flyga med SAS från Umeå till Arlanda och sedan vidare till Banjul. När det var dags att åka blev det i själva verket med den inhyrda danska operatören Maersk, vilket gjorde det extra pirrigt. Planet kändes mycket slitet och alla pratade obegriplig danska. Desto tryggare var det med Scanair och deras gigantiska DC10-plan, som hade roliga namn som Baloo och Dumbo. I planets mediesystem kunde man lyssna på musik eller följa en film som visades på halvstor skärm. På en avslappningskanal kunde man lyssna på en svulstig Memory (ur Cats) på panflöjt. I Gambia var det dels härligt med klimat och nya vidder, men ständigt en känsla av osäkerhet. Det hade säkert pratats om påstridigt folk och ficktjuvar. Inom Sunwing Resort var det tryggare, men då kunde man i princip ha varit i vilket land som helst. Danska prövningar uppstod även där, när vi oftast hade kontakt med Vings danske guide Torben. Ibland gick han utan tröja och hade piercat bröstvårtorna. Danskjävlar! På tal om att pierca bröstvårtorna, fick jag sveda på bröstvårtorna av saltvattensbadandet. Eller om första steget var att bränna sig. Jag minns att vi drack många glas Fanta och att den var otroligt god där, mer mot Loranga-hållet, kanske lite mot mandarin-hållet också. Sedan blev jag kär i Jenny, inte så att vi hade någon kontakt överhuvudtaget, knappt ens ögonkontakt som jag minns det, hennes intresse för mig var svalt. Men jag tänkte på henne i flera månader. Ja, det var väl ungefär det, en mycket stor händelse då och se, det låg kvar en del minnen ändå.

Jag minns inte precis när konsumtionen skedde, men pengarna räckte över några år. Jag kom att utrustas med:

  • Ett skrivbord som följde med åtminstone till 2004 innan den kanske ansågs väl barnslig
  • En skön säng
  • En akustisk gitarr, som jag använder än idag
  • En Roland-synth, tillverkad 1993, som används och fungerar än idag (förutom Bb, andra oktaven, gudförbannat)
  • En dator, som hängde med många år

Ett arv väl förvaltat, vill jag kalla det. Synthen dominerade de första åren, innan gitarren så småningom blev mer intressant. De har gjort mig till världens mest engagerade musiker utan vidare takt eller ton. Datorn funderar jag på ibland: jag blev snabbt en internetnörd. Var det av godo för livskvalitén? På längre sikt har jag absolut tjänat på de kunskaper som förvärvades genom nörderiet, men kan undra om ungdomen hade sett annorlunda ut utan datorn.

Kategorier
Personligt

Återseenden i augusti

Det är väl i augusti man ses igen inför ett nytt arbetsår. Tjena, tjena! Har sommaren varit bra? Inga konstigheter.

Men jag kom nyligen att tänka på läsårsstarten 2006 mot slutet av studietiden, som ett märkligt återseende. Jag tror att jag var entusiastisk på riktigt att träffa skolkamraterna, men hade svårt att hantera det och minns det som att jag spelade allan, var överdrivet käck. Lite som att jag var bästis med alla, fastän jag inte var det. Även om vi hade ett trevligt gäng som hade gått ett år tillsammans och skulle fortsätta med åtminstone ett halvt år till, så förde jag i vanlig ordning mitt något undanskymda och anonyma sociala studentliv även då. Det blir inga bästisar gjorda med sådan praktik.

Det kanske var ett försök att vara någon annan, en mer avslappnad typ, för det låg en viss avslappning i att för första gången sedan gymnasiet återgå till samma grupp efter sommaren, men vad jag minns gick det snabbt att återgå i gamla trygga hjulspår och försvinna.

Kategorier
Personligt

Sista vägen ut

Funderar på att göra högskoleprovet så snart det är möjligt. Ska man lära sig något nytt och göra något annat, är det väl hög tid nu. Inte så att jag är på väg, men tanken att öppna upp en kanna av möjligheter lockar. Att börja med högskoleprovet.

Men är jag så kaxig att jag menar att kommer att krossa provet och få alla de tänkta möjligheterna? Nej då. Eller ja, allt utom matten borde ligga på minst 96%. När tanken slog mig tidigare i sommar var jag faktiskt in och petade i mattedelen på ett gammalt prov. Det kanske är så logiska uppgifter att man som gammal räv bara kan glida in och fixa det mesta. Nej, det gick riktigt dåligt. Det är så mycket regler och funktioner att man ger upp. Men ja, jag är kaxig: ge mig ett par dagar med Matte C-boken, så ska det väl reda sig.

Jobbade med en vass lärare i matematik och naturkunskap på 00-talet som slutade, lyckades komma in på läkarprogrammet och sadlade om. Han var 40+, det tyckte jag var starkt!

Kategorier
Personligt

Pokerface

Det var väl däromkring 2003. Pokertrenden låg och pyrde bland folk och fä i väntan på den stora explosionen med TV-sändningar och bortspelade månadslöner online. Jag var på en resa i arbetet och hamnade på ett ungdomläger i Blekinge med deltagare från hela landet. Det skulle givetvis spelas poker när dagsprogrammet var avklarat.

För egen del hade jag tidigare spelat videopoker på myntmaskiner i Finland och på färjor och hade väl i det stora hela koll på vad som är en bra hand och hela den biten. Genom gamla filmer hade man lite insikt i metodiken runt ett pokerbord som att syna, höja och lägga sig, men med Texas Hold’em-varianten kom lite ny terminologi. Flop, turn och river, till exempel.

Och att gå Åhlén, det vill säga att det går så illa att man tokförlorar hela sin kassa. Eller?

Nej, just det, det heter ju att gå all-in. Man lägger allt man har som insats. Det hade jag inte hört talas om innan.

Och med alla smålänningar och dalmasar vid bordet språkandes med hela sitt kulturarv, var det inte lätt att höra vad de sa – även om man givetvis borde ha tänkt efter en vända till, innan man under åtminstone ett par partier tänkte att Åhlén måste ha varit en riktig otursgubbe, när hans namn lever vidare idag för den som bränner ut sig direkt från bordet. Det var en lättnad när polletten trillade ner och jag tror inte att någon hann få en bild av vidden av mitt grova missförstånd, annat än att jag kanske då gick Åhlén vid fel tillfälle, men lyckades skämta bort det på något sätt.

Kategorier
Kultur Personligt

Vad finns det att säga?

Ät upp maten. Borsta tänderna. Ta på dig byxor! Sänk volymen. Plocka undan det där innan du börjar med något annat. Håll munnen ovanför tallriken, så hamnar inte allt på golvet. Knuffas inte! Gå inte ut på vägen. Jag sa ju att jag hörde att du var färdig.

Vänta, ska bara gå ner i tvätten. Måste in och handla några saker. Ska bara betala räkningarna. Man måste jobba för att kunna betala räkningarna.

Medelålders med barn, ett signifikant urval av innehållet.

Barnen, dessa små underverk till avbilder, äter upp något inom en. De ger mer än allt tillbaka, men en del av den pulserande själ man förut hade urholkas. Det sammanfaller förresten med åldern, den där känslan av att, jaha, det var ungefär så här det blev. En avstannande utvecklingskurva, en platåfas. Den inre passionen nöjer sig med praktiska lösningar och eventuella drömmar är högst realistiska.

Med det sagt, finns inget mer att säga.

Vardagsrealismen kan vara underhållande i berättelser, som i filmer, TV-serier, humorföreställningar och seriestrippar (branscher som domineras av medelålders skapare) och locka till medelålders igenkännande nickande. Men av det ständigt stressade och något uttråkade sinnelaget kommer knappast någon storslagen konst. Inte för att jag är någon kännare, men vill påstå att det inte är några många klassiska verk som omedelbart kan associeras till medelålders med barn. Trasan som luktar illa. Tvätten som är ovikt. Små barns avvikande beteende.

Jag är världens mest ambitiösa musiker utan takt eller ton, men har nu gått in i väggen. Det finns inget att säga, inget att sätta ton på, inget att förmedla. Återstår att vara en briljant musiker som förmedlar briljans, men det är svårt utan takt eller ton.

Alla försök till att berätta något lite personligt om nuet landar i patetisk självömkan. Ja, i och för sig var man i liknande läge genom hela tonårstiden också, fast på klart lösare grunder.

Återstår att, som många andra, berätta de gamla berättelserna från när känsloregistret sträckte sig från himmel till helvete. Eller att, som Tommy Nilsson exempelvis, berätta om de små sakerna i fyrtioåringens liv. I många år har jag skrattat åt Nilssons sexlåt, men läste någon gång nyligen att det är en låt, inte om osande passionerad älskog, utan att i allmänhet ha sex med dåvarande frun Malin Berghagen, mitt i livet, som en liten färgklick. På något sätt blir låten mer begriplig.

Vi kan blunda bort,
Allting trist och grått, med en erotisk dos.
Inget annat nu,
Inga spår av tid och rum.
Får jag komma in,
När du öppnar dig, som en vild ros?
Kan du visa mig,
Runt ditt vackra land en stund?

Tommy Nilsson sjunger Foto: Bengt Nyman CC-BY

Nej, det blir inga lovsånger till välfyllt skafferi eller frihetsrock om att gå och skita. Det får lov att bli de gamla berättelserna och känslorna och möjligen patetisk självömkan med viss finess, som en sådan som Jocke Berg varit ganska bra på. Ja, om man får tid över någon gång.

Kategorier
Personligt

Pendelsvängning

På grund av misstänkt skelettskada på gosse befann jag mig på akuten i lördags. Finns inget värre än när barnen råkar ut för något, stresskoppen börjar genast att fyllas på. Men än värre är att nämnda akutmottagning nyligen rapporterat om covidsmittad personal, så pass att regionen noterat att spridningen tycks tillta i östra Norrbotten. Det sägs att man insjuknar några fem dagar efter att ha blivit infekterad. Nu sitter man mest och trummar med fingrarna mot bordet och väntar. Tungt kroppsarbete, värme och uttorkning, solsveda och oändligt tjat i telefonen, har bidragit till diverse känningar, som kan misstas som symptom. Den som lever får se.

Gossen var hel, åtminstone.

Kategorier
Personligt

Coronapendeln

Stark är jag inte. Ena stunden vinner förnuftet och statistiken, att även om man åker dit i det här läget, så är risken att bli riktigt dålig låg även när man tagit hänsyn till övervikt. De allra flesta får mild sjukdom, de allra flesta som blir illa däran klarar sig också. Andra stunder är det dödsångest. Det kan vara när jag tittar på barnen. Eller när jag läser om folk som drabbats.

Samma gäller situationen i Sverige. Man vill att corona ska försvinna, att dödstalen ska bli låga. Dödstalen är deppiga, som en fullsatt islada med människoliv. Vi var uppe över 100 döda per dag ett tag. I flera veckor var det ca 70, medan det nu är ca 50 per dag. Andra stunder kommer man ihåg att ca 250 svenska dör dagligen av något. Dåliga influensaår kan skapa en överdödlighet i tusental. Läser på kvartal.se att vi dör mer på löningsdagen, liksom generellt på fredagar. Fylla, droger och dekadens skördar också sina offer.

Hälsocentralen, som den kallas nuförtiden, meddelar att de ser ökad spridning i östra Norrbotten. Vad händer med pendeln nu?

Jag hade en tid av märkligt mående i mars, vad var det?

Kunde inte vara med på ett möte på jobbet i förmiddags, men de ska ha sagt att arbetsgivaren ska tillhandahålla testning. Stat och eller region verkar inte komma till skott med detta. I vanlig nyliberal ordning kommer vissa att få, andra inte.

Kategorier
Personligt Spaning

Pandemiskt fördärv

Kanske har man haft mild infektion, kanske inte. Det finns säkert ett test att tillgå när antikropparna ändå har gått ur. Vår tröghet i att ställa om till storskalig testning av såväl infektion som antikroppar är min besvikelse i vår kamp.

Men det var inte det jag skulle lägga till handlingarna, utan berättelsen om fördärvet. Det har inte varit överdådigt som hos Solkungen, men nog har den relativa isoleringen inneburit ett lagerhållande av gott och blandat. I början var man otroligt duktig på att endast veckohandla, samtidigt som viss preppingsatsning gjordes. Mest noggrann var man förvisso med rekommendationerna att fylla lagret med choklad – bra med högt energiinnehåll, men också för att hålla humöret uppe. Och mycket annat smarrigt. Så det har varit lätt att springa i skåpen och nalla i ett par månader nu. Samtidigt har alkoholförrådet omhändertagits väl, liksom att mat och tillbehör däromkring hållit en hög smaskighetsnivå. De här månaderna har mest liknat en slags oavbruten tröstkonsumtion.

Men nu är jag less på allt. Salamin från delidisken är god, det är den fortfarande, men känslan är fullständigt urholkad. Godis, fy fan, det är inte ens särskilt gott från början, men allt det där sötklibbet i munnen som varit – snälla, försvinn godis. Jag är inte ens sugen på öl längre, orkar inte. I början av pandemin brukade jag med stor behållning sörpla på en whiskey till Aktuellt då och då, men blev less på det också. Jag har tänkt att göra EuroJackpot sedan 6-7 veckor tillbaka för att försöka få igång lite gamla spelkickar, men glömmer bort det: inte ens drömmen att kanske vinna medel till att anlägga en bastu, biter längre. Vad ska man nu ta till? Om korv, öl och dobbel inte belönar, ja, gud, måste jag börja arbeta med kroppen?

Kategorier
Personligt

Takvolley och gräsbandy

Under några år var en annan Janne min favoritkompis. Han var två år yngre och det var aldrig någon antydan till drama med honom, det var liksom bara kul hela tiden. Till en början bodde deras familj, som alla andra, på Ålidhem, men med tjänstemannaföräldrar kom de att flytta in i ett radhus Öst på stan. Hans äldre bror var bara ett år äldre än mig och vi var väl också tjenis, men han distanserade sig nog en del från vårt tramsande, kanske var han dessutom mindre intresserad av att cykla till fotbollsplanen/hockeyplanen och lattja. Brorsan spelade dock såväl orgel som saxofon och inspirerade mig till att så småningom börja spela sax. Under de första åren tror jag nog att vi alla hängde mycket tillsammans, säg att jag då gick i åk 2-3. Spelade TV-spel och brorsan var nog i början med och åkte bob, stjärtlapp och miniskida, i backarna längst bort på Matematik och mot Kolbäcksskolan till, där de bodde.

Mini-Janne, som han fick kallas eftersom det fanns ytterligare två Janne och han var yngst av oss alla, hjälpte ofta till när jag skulle storhandla. Min mamma var under långa perioder satt ur spel och jag fick lov att handla, ofta mot viss belöning och även eventuella medhjälpare fick en belöning, för det kunde vara fråga om två svajiga småcyklister med full last på båda ändarna av styret.

Som lite bättre beställda, hade de som sagt alltid tillgång till spel och var t ex först ut med att ha Super Nintendo. De flesta av oss andra fick i bästa fall cykla iväg till Ålidhem centrum och hyra Nintendo och något spel på av iraniern (eller kurden) med långt hår och stor näsa. Egentligen var det väl inte brukligt att hyra ut till 9-10-åringar, men efter att man ordnat kundnummer hos honom, var det lugnt. Det var också lite tombola över det hela, för emellanåt kunde man få en enhet eller kontroller som strulade – och då fick man stå ut med det. Enheten var monterad i en väska – som även hyrvideoapparater – och det var alltid lika härligt när man kommit hem, slet upp frontluckan som satt fast med stabil kardborre och fick syn på den gråa skönheten. Idag, särskilt när man sett Lyxfällan på TV, brukar jag förfasas över att det verkar som att alla ska ha ett komplett medelklasshem samma dag som man flyttar hemifrån, oavsett om man har arbete eller inte. Sett till hushållets disponibla inkomster måste vårt hushåll ha hört till de “fattigare”, men samhället var i förändring. Dels var globaliseringen på gång, vilket kom att sänka priser på det mesta. Dels kom det lösningar för de fattigare, t ex att man hos Thorn kunde hyra TV-apparater och teknik, för vemsomhelst kunde inte låna till konsumtion. Ja, det var mycket sidoinformation här, men hos min kompis Jannes familj fanns resurser. Emellan våra spel så kunde man med lite tur få smaka en skiva bröd från bakmaskinen, årets julklapp 1988.

Någonstans där i mitten av mellanstadiet flyttade de ner på stan. Det var härligt att vara där, kanske helt enkelt för att det var något annat än Ålidhem. De hade också en stuga vid havet och en rätt ny bil med automatlåda, Audi 80. Jag vet inte om automatlådor fungerade annorlunda på den tiden, men Jannes pappa körde i varje fall så att han först gasade några sekunder, för att sedan rulla ett tag, gasa, rulla, gasa, rulla. Det var både konstigt och coolt, tyckte jag. De hade en Macintoshdator i huset, som nog den äldre brorsan särskilt rådde om (tror att han blev ett datageni som vuxen). Det fanns ett coolt ritprogram, är allt jag minns. De hade nog också en fax hemma och där alldeles i början av 1990-talet tittade vi på Lördagsmos med E-type på de alldeles nya ZTV, där ju kommunikationen med tittarna i stor utsträckning skedde via fax. Jag tror att vi kanske ritade något i datorn och sedan faxade in till programmet, i vad som var någon sorts kontinuerlig rita- och gissatävling.

Men vad fan, takvolley och gräsbandy, då?

På innergården, mittemot radhuslängan fanns naturligtvis en garagelänga och längst in, längs ena sidan av tomten, en liten gräsplätt med någon utemöbel för rekreation. Om nu någon av de boende hade hoppats att sitta där och njuta, så blev det sällan aktuellt. Under ett par somrar var det en idrottsplan, framförallt för en slags utomhusinnebandy på gräs. Egentligen var det väl precis som innebandy, förutom att vi så klart hade en målvakt i hockeystil med klubba och plockhandske. Plockhandsken var keps. Det var kanske kul att göra mål, men alla var nog överens om att det roligaste var att som målvakt göra coola plockhandskräddningar. Det är väl fantastiskt, som alla föräldrars dröm: barnen är ute och leker hela dagen. In och äta, och så ut igen. Men det är klart, vi levde om. Och åtminstone ett av åren var det nog så att vi slet ut gräsmattan fullständigt. Jag tror det nämndes för oss någon gång, men bland de boende var det nog delvis en fasa.

Kanske var det därför vi ibland spelade vägg mot garagelängan. Spela vägg, va – nödlösningarnas nödlösning. Lite inspirerade av att man kunde skicka in sina egna sporter till Lilla Sportspegeln, utvecklade vi så småningom det hela till en helt ny egen sport, takvolley. Det var riktigt roligt. Jag har tänkt på takvolley vid tillfällen genom åren och tänkt att försöka nedteckna reglerna, men inte kommit till skott. Upp med bollen på taket, max en studs på marken innan den ska upp igen, varannan kontakt. Åker bollen över nocken är det foul, liksom om den rullar ut på kanten. Poäng här och poäng där. Typ.

Stackars alla vuxna i den fina radhuslängan. Någon kanske låg lätt bakis eller med migrän när vi kickade igång takvolleyn före 10, tungt studsande bollar i timmar. Eller tjo och tjim på gräset som blev mer och mer utslitet fult. Nå, barn som är ute och rör sig är fint. Även om det kan vara en påfrestning, så finns det väl inget som är viktigare att stå ut med. Undrar just hur det går med mardrömmen i Boo?