Kategorier
Personligt

Eskapism eller nostalgi

Hamsterhjulet snurrar och snurrar och snurrar och snurrar. Jaget är diffust.

Mitt nuvarande arbete fram till ett år sedan och sex år innan det har gett lite spänning och äventyr, lite hållplatser av avvikelse. Så är det inte längre. Nu är det inkorporerat i hjulet som snurrar och snurrar och snurrar, och ingenstans kommer man.

Även om det var skarpt arbete som gällde var det samtidigt en stunds verklighetsflykt, där jaget fick finnas och formas vidare. Det var fint och varmt och nu är det som att allt det där istället är en del av den fina och varma nostalgin som man alltid kan låta sig omsvepas av.

Något behöver man sett till läget i vår värld.

Kategorier
Personligt

Fuck cancer, igen

Cancer är en rövhatt. Inte som ryssar som medvetet terrorbombar en livsmedelsaffär och café och dödar 50 personer varav ett sexårigt barn i en by utanför Kharkiv. Ryssland, ett förjävligt land av för många högst motbjudande intentionella rövhattar. Cancer är en mer slumpmässig rövhatt. Visst går det att styra slumpen marginellt i någon riktning, livsstilen har viss betydelse, men till syvende och sist tycks slumpen i genpoolen avgöra det mesta.

Mina fina bekanta har en superfin tioårig son som bland att spelar boll i samma lag som min pojk. Tioåringen får huvudvärk som håller i sig en vecka innan den bli outhärdlig, varpå de åker in, varpå de nästan omedelbart sätts i helikopter till Umeå, varifrån de ganska snart skjutsas vidare till Karolinska. Hjärntumör. På en superfin tioåring. Så brutalt plötsligt, så ödesmättat. Varför just han?

Det här är inget nytt och artiklar och TV-reportage har varit gripande, men när det nu kommer så här nära är det svårt att värja sig. Gossen kommer att kämpa, men gudförbannat vilken mardröm för alla de nära, när skiten äter upp oss som står några meter bort.

Så fuck cancer, lös den jävla gåtan någon gång, åtminstone för barnens skull. Och kämpa Harry.

Kategorier
Personligt

2023: Räntehöjning och terrorbombning

2023 förnekar sig inte, utan fortsätter uselt. Jag ger tredje gnällinlägget på rad (kan vara fler, jag minns inte).

Räntan fortsätter upp. Tidningarna försöker rapportera om att matpriserna sjunker, men sammantaget har inflationstakten kanske mattats av något, men är fortsatt hög. Kronan är svag, Euro är dyrt. Sjukt trist, så pass att man måste undvika makkaraherkku på Aavasaksan Grilli. Det värsta är att lågkonjunkturen inte riktigt tar fart, utan förmodligen har vi det sämsta en bra bit framför oss fortfarande. Personligen är det ingen kris, men det är irriterande och deppigt.

Kriget fortsätter också. Just idag rapporteras ärkesvinet Putin ha terrorbombat det civila Ukraina mer än på länge, lyckligtvis är han och hans verksamhet genomrutten, så det blir svaga resultat, men alla resultat är åt helvete förjävliga. Det är kört för honom och hans regim, men det hjälps inte. Otaliga fler ryssar ska offras, ukrainare kommer att falla och civila kommer att mördas. För ingenting. För en mans princip att låtsas som att han är stark, fastän han även fortsättningsvis är den fattiga kusinen från landet. Det är så meningslöst. Personligen är jag långt från det där, men det är irriterande och deppigt.

Dessutom: en tid av tandvärk, bristande motivation i arbetet, bekantas son sägs ha utvecklat en tumör i huvudet, fotbollsresan blev uppskjuten, barn som tjatar och äter inget vettigt, ja, vad fan.

Får hoppas på en vändning, en ljusglimt, med en trendbrytande höstsemester till veckan.

Kategorier
Personligt Spaning

Mot mörkret

Ibland har det varit kul att återgå i arbete efter semestern. Just nu är det inte det. Då blir det motigt i mörkrets begynnelse, vilket ju förvisso framgick redan av föregående post. Det är sista allsången i ett tragiskt mörker (där egentligen bara rockkonserter får äga rum), det är de första förkylningarna när folk börjar träffas igen, det är insikten att hoppet om liv, som brukar inträffa mot slutet av april, är plågsamt avlägsen. Idag är första dagen på ungefär en säkert en och en halv månad som jag inte har shorts på mig.

Det finns en extra inlagd semester i slutet av september, den kommer att bli fantastisk. Oktober, när det blir friskt, men inte för jävligt kallt eller helt mörkt, är också en acceptabel tid. Julhelgerna som en liten ljuspunkt är inte att förakta.

Ändå känns det lite extra dystert.

Och Kent gör inte skivor längre för att ge dessa känslor skönhet.

Om man överlever 30 år till av det här livet, så blir det absolut garanterat att göra vadsomhelst för att spendera vintern på något annat ställe än mörka Norden.

Men det är klart, som jag nog också resonerat i, det kanske inte är så farligt om man får sitta inne och se på en rad bra filmer om det är förfärligt snöoväder.

Summa summarum, oavsett vad blir det bättre om ca 30 år.

Som vanligt.

Mer hoppfullt så klart än för sverigevänner och annat löst folk som tänker att det var bättre 30 år sedan.

Kategorier
Personligt

Sommarens lata dagar är snart över

Det börjar vara dags att lägga sommaren till handlingarna. Det börjar gå mot mörkt en stund om natten. En älgko med kalv stirrandes vid vägen. Ska de överleva hösten?

Förut var juli en riktig favoritmånad, planlös i kortbyxor, tror jag att jag beskrivit det som. Men jag vet inte längre, det är nog den blomstrande ljusa juni som är bäst och jag noterar här att om det blir semester nästa år ska jag nog sikta på en tidig en.

Men juli har varit bra, många härliga turer med barnen och bortsett från regnveckan har vädret varit hyfsat. Det har blivit sedvanligt många dagar i poolen. Men det är ännu svårt att försöka vara den fastighetsägare man vill och hinna med projekten, det kanske kan bli bättre sen. Det är det vanliga, ännu måste man tjata om tandborstning, lägga upp aktiviteter för annars blir det bara spel och Youtube, man måste laga maten och städa upp, och så vill man ju vila lite. Stora delar av augusti fortsätter ruljansen, men därutöver ska man också börja arbeta. Jag är inte peppad, det skulle behövas en förändring på något plan.

Känns som att jag skrev det här ifjol också. Och året innan det. Och så vidare.

Kategorier
Personligt Spaning

Mer terrorism

När vi var små lekte vi med pinnar.

Det kom sig att någon, förmodligen Tommi, hittade en längre pinne, mer en gren, som i ena änden hade någon rot eller förgreningsdel som en tyngre klump. Hursomhelst var den Tommis ägodel, som jag minns det. Träslaget, fråga inte vilket, var segt och spänstigt, vilket satte klumpen i fruktansvärd svängning. Pinnen nog hade kunnat användas som vapen i svåra våldsdåd. Men sådana var vi ju inte.

Det drogs däremot slutsatsen att denna pinne kunde verka som golfklubba. Skaftet tejpades och någonstansifrån dök en golfboll upp och snart stod pojkarna och svingade. Tommi var ett kraftpaket så han slog klart längst. Men apropå svåra våldsdåd räckte inte tankekraften till att gå till sådana ytor som golf normalt tarvar, utan slagen avfyrades ofta i grönområdena mellan husen på Elevstråket mellan Geografi- och Matematikgränd. Så som jag minns det så kunde bollen flyga väldigt golflikt, säkert gott över hundra meter, där icke ont ananade ålidhemsbor kunde dyka upp runt husknutar. Man får förmoda att alla slag inte gick rakt och att en och annan boll förmodligen slog mot husväggar.

Jag minns inga katastrofer, men vår mellanstadiegalenskap är något jag minns.

Kategorier
Personligt

Terroristerna på Ålidhem 1986

Det finns ett nytt, litet problem i livet. Barnens kompisar som kan knacka på 9.15 på en lördagsmorgon. Eller för den delen, barnens kompisar som hänger kvar till 19.45. Det här problemet är ju annars begränsat till något enstaka besök av släkt och bekanta, nog så jobbigt då, men alltså mycket värre nu, när det blir mer vardagligt.

Men vad är problemet då?

Jo, om jag får bestämma så måste man få slappna av 18-07 på vardagar och 18-11 på helger. Vadå slappna av? Ja, helst inte ha besvärliga byxor och tryckande tröjor och annat krams på sig.

Jaja, man får väl anstränga sig lite för att inte förstöra även andras sociala liv.

Men det hela fick mig att tänka på när jag tillhörde terroristerna på Ålidhem 1986. Det måste finnas folk därute som med fasa minns någon eller flera av dessa terrorhandlingar vi utsatte oskyldiga unga vuxna för.

Vi var väl vakna vid åtta och började ringa varandra. Videoaffären, där vi också hyrde Nintendo, öppnade 10 och ju tidigare vi hyrde desto längre fick vi spela innan det var dags att lämna igen den i kvällningen dagen efter. Veckopengen på någon liten tiolapp eller två, kanske tre, räckte inte fullt ut, så det behövdes ju cash, och helst skulle man väl ändå ha lite godis också. Så vad göra? Jo, terror. “Vi ses vid centrum!”

Minnet säger inte säkert och svirande studenter kan förstås sova länge efter blöta helgnätter, men alldeles oavsett var det i en tidig timme som vi begav oss till husen kring centrum och började ringa på dörrklockor. Perfekt brottsplats: många, många små studentlägenheter, många studenter som gärna tog ett glas eller tolv. Stackars tjejen som behövt dra på sig en avig morgonrock för att öppna, med rödsprängda bakisögong kisa ut i det bländande förmiddagsljuset och finna där ett par snorvalpar. “Har du nån pant vi kan få?” säkert lite nervöst framfört av oss, som ju till vardags pratade finska. Kanske lite finsk brytning på det hela.

Några var barska och sade kanske sanningen med ett bröligt nej och snabbt igendragen dörr. Andra var lite roade och drabbades av en märklig tjänstvillighet att glatt gå undersöka saken.

Ibland kom någon enstaka burk, andra gånger flera kassar. När terrorn varit särskilt lyckad rullade vi runt med en kundvagn full med pant. Då blev det spel och massor med snask!

Nå, terrorn var hederlig och pågick, som jag minns det, kanske till åk 2. Därefter blev det nog lite pinsamt, samtidigt som veckopengen nog gick upp och några av de äldre pojkarna dessutom blev mästersnattare.

Kategorier
Personligt

Jag härstammar från Rovaniemi

Det ska väl erkännas, jag har svårt att komma igång med de största projekten, eftersom vägen till målet känns så lång. Släktforskning har intresserat mig ganska länge nu, men det har känts så stort och tidskrävande att det inte blivit av.

Men se, Internet kunde bidra till snabba ryck. Och ja, visst hade det varit mäktigt att sitta i arkiv och bläddra i kyrkböckerna och lägga pussel, det är väl vägen som är mödan värd. Men se, det var ganska tillfredsställande (eller satisfying som kidsen säger) att få biffen serverad på fat, fars släkt i stora delar till 1600-talet.

Nog för att man inte reste något vidare värst före mitten av 1900-talet, men jag har ändå tänkt att det kanske skulle ligga någon rysk björn där i släktleden, eller varför inte någon sörlänning som sökt lyckan i fjärran nord? Men nej, det är bara Rovaniemi hela vägen. Det är mina föräldrar som rör om i grytan när min far då avviker från traditionen genom att gänga sig med en tjej från Kittilä, tio mil norr om föräldragården, femton mil från Rovaniemi. Dessa ungdomar flyttar sedan till Göteborg för att jobba på Volvo och där ser jag dagens ljus.

Var kommer du ifrån då, brukar någon fråga då och då, särskilt som jag delåtervandrat mot mitt ursprung, genom att bo i Överkalix och låter väl inte fullt ut som en överkalixbo eller norrbottning för den delen.

Tja, brukar jag svara, jag är uppvuxen i Umeå, det är hemma. Men egentligen är jag ju finne. Jävligt tydligt från Rovaniemi, kan jag lägga till nu.

Återstår att reda i mors släkt, för den tycks inte serveras online.

Kategorier
Personligt Spaning

Storfiskarens son

Min far var en storfiskare. Eller, jag vet inte precis hur stor, men det var ett väsentligt intresse för honom. Själv nappade jag inte riktigt på det. Han fick aldrig mig på kroken.

Jag tror dock att jag tyckte att det var ganska okej att vara ute i naturen.

Senare har jag fiskat vid tillfällen med lånade grejor och visst är det mäktigt när det nappar. Jag kanske inte fick tillräckligt många fiskar för att riktigt håvas in i fisket.

Eller så fick jag det, jag minns inte. För det är ju inte jätteroligt att få fisk och hantera allt vad det innebär. Döda. Snitta. Fjälla. Rensa. Grilla och äta går jättebra.

Optimalt fiske för mig: Fiska, få napp, tappa den i sista sekunden. Köpa en filé av Rönnbäcks och njuta av en god middag.

Om det är oklart hur det var förr, kan jag idag konstatera att jag gärna står ute vid en älv och mediterar, i synnerhet i kvällningen. Så därför gick det så långt en dag i somras, när jag behövde vara hemifrån i flertalet timmar, att jag gick till järnaffären för att köpa ett fiskespö. Bosse plockade fram ett och pekade ut några klassiskt effektiva drag. Jag ville helst ha flugkast som jag fiskat harr med vid de nämnda enstaka tillfällena, men de var slutsålda.

Häromkring finns mycket fina fiskevatten, men jag behövde söka mig lite avsides för att testa grejorna på ett ställe där ingen skulle se nybörjaren in action. Man kan ju bara inte glida ner vid det bästa stället med fräscha prylar och sedan kasta illa eller trassla in sig i linan.

Jag hittade ett ställe som kändes lämpligt dött och började kasta och veva. Efter bara något kast fick jag napp och fick snart se något ganska stort sprattla till. Herregud, vad är detta? Nå, den kom loss och for iväg och jag pustade ut.

Några kast senare konstaterade jag att det här ju fungerar fint och då nappade det igen. Och jämarns pannkaka, den är stor, förmodligen den största fisken jag haft på en krok. Vad är detta? Den drog rejält och jag fick testa bromsen och att ställa in den. Den sprattlade till upp över ytan och det var en jätte. Vad fan är det för monster? Hur ska jag klara av detta?

Man skulle kunna prata om tålmodigt drillande, men jag vet inte, det var nog bara förvirrat velande om hur man bäst ror det här i hamn. Och förhoppningar om att den sliter sig lös. Men icket, till slut var den vid strandkanten och mör, så att det bara var att håva in. Om jag hade haft en håv, vill säga. Det gick dock bra att dra upp den på land, där denna bjässe sedan sprattlade med monstruös kraft.

Det var en rätt maffig gädda. Jag kände igen den på leendet, men var ändå lite förvånad. Har haft uppfattningen att gäddor i allmänhet bor i sjöar, men det är klart din dumme fan, vattnen sitter ihop.

Det var uppenbart att kroken inte kommer att lossna lätt och uteslutet att jag skulle börja gräva i denna rovfisks skräckinjagande garnityr. Så det var väl bara sätta stopp för plågan och snabbt knäcka nacken på dem. Nja, kanske om vi hade varit tre personer, fast inte då heller, och nu var det bara jag. Fram med telefonen och google; ett hårt slag just ovanför mellan ögonen så är det över, säger den. Det tycktes fungera bra.

Lyckligtvis hade jag en kniv i bilen, som jag hämtade. Ja, halvslö var den, men jobbet blev gjort. Det var en pressad situation, men den värsta stressen kom nog av att man ville göra det här så gott man kunde, så fort som möjligt, innan det råkade komma förbi någon gammal räv och se på eländet. Det kom ingen. Men farsan sitter nog och fnissar i himlen över detta spektakel, tänkte jag. Är den där min son?

En annan turlig detalj var att jag hade en plastpåse i bilen. Fick ta bort huvudet, men då rymdes den just så pass.

Väl hemma blev det någon whisky med grannen som fick höra om mitt äventyr. Stärkt av starka droppar och efter en snabbkurs på Youtube tog jag fram den bästa kniven och filéade firren. Filéerna ligger nu i frysen och jag tänker hedra denna gädda på 5-6 kg med att högtidligt äta upp den vid tillfälle.

Övervägde att titta in hos Bosse och be om att få lämna tillbaka grejorna. Inte kan han väl sälja grejor till en nybörjare som riskerar att sluta i ett sådant här äventyr?

Istället åkte jag ut igen kvällen därpå, nu till de mer populära stråken i fiskevårdsområdet. Mästardraget från kvällen innan fastnade i botten och i försöken att få loss den förstörde jag linan rätt bra, innan jag tvingades skära av den.

Kategorier
Personligt

Tomma vårkänslor

Våren kom snabbt och bestämt i år. Med tanke på breddgraden och att det i ytterligare någon timme bara är mars, kommer det att komma bakslag, men på en varm och solig tiodagars blev vägarna bara och snön sjönk ihop till en liten decimeter. Nu är det bara en tidsfråga innan något livskraftigt skjuter sig ut ur den kalla men bara jorden närmast husens solsidor.

Ett år har gått sedan helvetet på jorden blev verkligt och globalt. Den första våren fungerade nostalgi som botemedel i väntan på den postpandemiska friheten. Jag var inte den som uteslöt risken till en ny våg: det är bara att se på alla andra virus som kommer i det svenska inomhusmörkret. Men att vågen skulle bli lika jävlig och ännu jävligare trög. Mitten av mars till början av juni var en evighet ifjol. Från november och nu vidare in i april är således en dubbel evighet, som förmodligen förlängs till en trippel. Barnens dynamik håller igång en, men annars är det tomt. Nostalgin är förbrukad och i horisonten syns just ingenting.