Kategorier
Samhälle Spaning

Stanna hemma när man är sjuk?

Jag var peppad på att räkna på kostnader av smitta å ena sidan och kostnader för att minska smittan å den andra. Men det blev för komplicerat och jag gav upp. Enligt nationalekonomen Oskar Nordström Skans producerar svenska arbetstagare till ett värde av 10 000 kr i veckan, så det fanns något att utgå ifrån. Min grundfråga är helt enkelt: vad skulle effekten bli i stort, om alla som är sjuka stannade hemma. Ingen sjuknärvaro, inga småfebriga, halvkrassliga snornäsor på arbetsplatser, kollektivtrafik, affärer och skolor. Antag att våra övningar i distansarbete under pandemin gör att man nödvändigtvis inte behöver vara sjukskriven – ofta har man viss arbetsförmåga för att göra det nödvändigaste. Skulle det kosta för mycket i förhållande till att vi förmodligen totalt sett minskar spridningen av sjuka?

Gissningsvis har man räknat på detta och förmodligen är fördelarna med minskad sjuknärvaro inte tillräckligt stora.

Jag har själv ytterst få sjukdagar på mitt CV. Två tunga ryggskott kostade väl varsin vecka. En gång gick jag hem tidigare pga feberfrossa och illamående. 2008 var jag eventuellt sjuk två dagar, hotfullt illamående och arbetsinnehåll som rimmade dåligt med det. Senast jag var riktigt sjuk, ja, förutom de ovanstående episoderna och gammal hederlig stress och ångest, var 2006. Smittan spred sig från farfars 90-årskalas och på vägen hem, den 26 februari började man bli svag. På kvällen var det hög feber och sedan låg man däckad i ungefär två dygn. Sova, toa, dricka och sova igen. Svettiga psykedeliska drömmar och lakan därefter. Hur kommer jag ihåg datum och allt? Nå, på vägen hem spelade Sverige och Finland OS-final i ishockey, en lyckosam seger för Sverige upplevdes via radio i bilen. Då var man student, så det var inget särskilt med dessa sjukdagar. Jag minns en annan gång något år däromkring att jag hade hemsk feberfrossa men var tvungen att rasta hunden. Vet inte hur det såg ut, men jag skakade hela vägen runt kvarteret.

Det är hemskt att vara sjuk på jobbet. I första hand för att man trög i huvudet. Men också för att man måste försöka hålla näsan otäppt och snorfri och vill helst inte att problem ska uppstå däromkring när man har med andra människor att göra. En klassisk episod var på Folkuniversitetet i Umeå där jag jobbade på deras gymnasium under ett drygt år. Det var nog 2008 innan jul och jag var dunderförkyld. Så pass att jag nog anpassade undervisning efter min bristande förmåga. Tekniken fanns inte riktigt på plats på den tiden, så jag tror att jag skulle rigga upp en film; hitta sladden till projektorn, hitta sladden till datorhögtalarna och så vidare. Fann mig krypande under katedern i jakt på 3,5 mm-sladden, som jag hittade. Men när jag skulle kliva upp slog jag i huvudet i någon metallkonsol under bordsskivan, så pass att det gjorde riktigt ont på en redan mörbultad skalle. Till min fasa känner jag hur något rinner ner på sidan i håret. Japp, blod. Ursäktar mig en stund och känner mig nästan lite svajig för ett ögonblick, innan jag kommer in på toaletten och baddar av skadan. Det slutar blöda ganska snabbt och jag kan återgå i halvkass verksamhet. Ett halvår senare, på samma arbetsplats, med en lindrigare förkylning tvingade jag att nysa i klassrummet. Hemskt redan där, men inte blev det bättre än att det resulterade i näsblod.

Jag vet förstås inte hur mycket smitta jag har spridit, men visst borde man stanna hemma lite oftare än man gjort. Det är som att man satt ett värde i att vara tapper och härda ut, gå loss på nässpray och Treo ständigt på brus. Har man arbete där man kan undvika människor, ja då kanske man kan kämpa på, men i människonära yrken och där distansarbete är möjligt, borde det absolut bli kutym med att stanna hemma. Men låt nationalekonomerna och epidemiologerna bryta arm om det först.

Kategorier
Samhälle Spaning

Börshajen och Telia

Ja, man sparar på börsen nuförtiden. När Televerket blev Telia och introducerades på börsen som en folkaktie gick det illa – många köpte, men värdet dalade. Aktien introducerades på 85 kronor och dithän har man aldrig återkommit. Men det är klart – staten är delägare och Telia kommer att hänga med och förmodligen leda telenätsutvecklingen i landet även fortsättningsvis. Men marknaden kräver prispress och inrikes är nog möjligheten till reell tillväxt begränsad. Det har dock sett ganska stabilt ut i bolaget de senaste 10 åren, så jag köpte lite några månader sedan. En trogen kund och numera ägare.

Som kund har jag för det mesta varit ganska nöjd. I ungdomen var det populärt att snacka skit om Telia, många som modemsurfade och så småningom ADSL-surfade med dem hade synpunkter. Felia, fick man heta. Även om Telia förstås levererade den fasta telefonin, så ringde jag BIP, Botnia internet provider, med mitt modem, och efter flytten hemifrån blev man genast med bredband via universitetsnätet som studentgränderna på Ålidhem begåvats med. Men den fasta telefonin hängde kvar ända till 2009. Under några år var jag blott en kontantkortskund innan priserna mobilt blev fasta oavsett bruk. Sedan dess har Telia försökt att kapitalisera på “data”. 299 kr i månaden, 1 gb data, 399 kr 5 gb, och så vidare. Telia kämpade ett bra tag med att försöka ta mer betalt, men har nog fått anpassa sig efter andra aktörer. De har haft bra service när jag behövt det och hyggliga subventioner på telefoner när man tecknat förlängning på avtal. Först i höstas blev jag småsur. Fick brev och mail och påminnelser om “förmån” för kunder. Som förmån skulle jag få 500 mbit istället 100 mbit på bredbandet. Eller 40 gb data istället för 20 gb. Fick jag äntligen en klapp på axeln för mitt bidrag? Nej, det går ju inte för sig. Det skulle visserligen vara kostnadsfritt ett år, men därefter skulle uppgraderingen kosta som den gör. Ja, det kanske är förmån – förmodligen var det 99 kronor rabatt i månaden under ett år, nästan 1200 kronor. Men därefter var man hooked på det dyrare tills vidare. Det som irriterar är att man betonade förmån och att de faktiska förhållandena fanns i det finstilta. Jag hade inte haft något emot en kampanj om att uppgradera, första året utan extra kostnad. Jag hade kanske t o m nappat. Men kampanjen kändes skenhelig och jag slog bakut.

Lite senare under hösten agerade Telia, som sedan länge också är TV-leverantör, stort på den svenska marknaden och köpte TV4 och Cmore. Som sagt, det blir nog ingen tillväxt på telenät, så man måste hitta andra vägar. En fantastisk affär, menade VD, nu ska vi satsa stort på innehåll, eller content, som man ska säga.

Jag har aldrig riktigt gillat TV4, det känns som att bläddra i Amelia. En doft av blommor, ansträngda lyckliga leenden, ja, egentligen som en enda reklamfilm, även vid sidan av reklamen. Är det något som är intressant så är det snart en lång, lång reklampaus. Och herregud, en film på två timmar blir tre timmar lång, ofta med avbrott för Nyheterna och kanske ett röstningsprogram. Jag förstår att det kostar att göra TV och att man måste få in pengarna någonstans, men, säg exempelvis TV3, har aldrig irriterat på samma sätt. Och Cmore, som är förlängningen på det gamla Canal+ i Sverige. Ja, de har haft handen på svensk ishockey länge och tack vare det har jag varit prenumerant i många år. De har också haft allehanda fotboll. Men faktum är att innehållet minskat år efter år, medan priset gått upp rejält, så pass att det är irriterande.

Som ägare är det inte så att hjärtat bultar upphetsat av allt detta innehåll. Som om inte det var nog så rapporterades snart att det var storsatsning på gång. På Big Brother. Fräscht! Ja, inget slår väl att få tjuvtitta på en fyllefest, men ändå!

Inte så att jag är intresserad, men Cmore tappade dessutom budgivningen om Allsvenskan i fotboll. Den visningsrättigheten har haft ett värde. Nu på våren har det blivit känt att man gått fullständigt all in på Champions League, som Viasat å sin sidan alltid haft. Det luktar tokflopp. Champions League är fram till slutspelet ett ganska trist jippo. Man spelar rätt sällan och de flesta matcher är ganska ointressanta – de enda som brinner är småklubbarna som i bästa fall kan ta poäng av en jätte. På vårsidan är det slutspel, men ännu färre matcher, men då kan det i bästa fall hetta till lite. Priset för detta var fruktansvärt och jag är övertygad om att Allsvenskan hade varit ett bättre köp, till vilket pris som helst. Allsvenskan är inte min kopp av te, men det är nu Discovery som har tagit över och försöker påtvinga konsumenter ytterligare ett satans abonnemang. Tur att jag slipper det.

Efter de dystra börsdagarna i början av pandemin återhämtade sig Telia hyggligt, men är sedan dess ner över 10%. Jag vet inte om den tokiga miljardsatsningen på ganska meningslös fotboll är något som får marknaden att reagera, men jag reagerar. Det känns dumt och ganska farligt. En nöjd kund på kommunikationsfronten, men en rädd ägare i och med idiotsatsningarna på contentområdet.

Dags att sälja?

Kategorier
Samhälle Spaning

Den pandemiska ångestens kronologi

En tid av ofrihet utan tydlig slutpunkt. Maj? Juni? Juli? Augusti? September? Social distansering, inga folksamlingar – det låter ju som en dröm för en sådan som mig – men det är inte det. Det är lite som med påtvingad ensamhet i förhållande till självvald ensamhet. Eller lite som min kärlek till allt utbud i Stockholm när jag bodde där; det var härligt att ha det det nära, men tre vändor inne i stan per år fick räcka. Den här ofriheten, som förvisso då bara är rekommenderad av myndigheter, är hemsk. Covid eller ångesten, eller båda, kommer att gnaga på dig, mer eller mindre. Länge till.

Det är nästan obegripligt att viruset bara tre veckor sedan kändes som något hyfsat avlägset. Då var det bara norra Italien som hade problem och de som hade varit där under det sydsvenska och stockholmska sportlovet hade blivit sjuka. Ungefär där någonstans började bilden att vidgas. Fd kollegor kom hem från det norrländska sportlovet som spenderats i Österrike och hade förkylningssymtom. De hade varit Ischgl som visade sig vara en fruktansvärd smitthärd. Publikarrangemang började ställas in. Italiens siffror började urarta. Ganska snart därefter konstaterades allmän smittspridning i Sverige och det stod klart att det kommer att bli horribelt även i Sverige – frågan var bara när. Nu tar det fart. De fd kollegorna har inte behövt vård, men har varit febriga och eländiga i tre veckor. Efter en tuff vecka av typ vanlig flunsa, som börjar kännas bättre, kryper sjukdomen ner i lungorna och man blir ännu sjukare i två veckor till. Den som har andra problem kan få allvarlig lunginflammation och stryka med. Vilken skit.

Känslan av ofrihet är påtaglig och fienden eller hotet osynligt och mycket ihärdigt. Om man jämför med andra kriser så framstår detta som värre – och då får vi vara tacksamma över att dödligheten inte är ännu högre. Men massiva skogsbränder hinner man oftast fly ifrån. Naturkatastrofer generellt kommer ofta med någon sorts förvarning och blir trots allt ganska lokala. Finanskriser skördar också offer – men de flesta behövs ganska snart i produktionen ändå. Krig, då? Leva i en diktatur? Vem vet!

Men nu sitter vi fast.

Det var väl i julhelgerna, drygt tre månader sedan viruset dök upp i nyheterna. Man tog väl knappt notis. Att sinnebilden av svininfluensan blev en lätt lavett – vaccin och narkolepsi blev i slutändan klart mer uppmärksammad än själva smittan som ändå var en allvarlig pandemi – bidrog till lättjan, som skulle fortsätta.

I slutet av januari dyker munskydd upp som “veckan storsäljare” på CDON – vilket jag hånar. Tänker också på alla coronor från fattigmansbiljard till öl och kårhus. Minns kvällen för Oscarsgalan den 9 februari: det var snöstorm när jag gått och lagt mig; tänkte på att det var morgonrusning med munskydd i Kina, samtidigt som röda mattor rullades ut i ett soligt Kalifornien. Därefter kom sportloven och utan att man riktigt visste om det var norra Italien illa ute. Det krävdes några hundra dödsfall in i mars, innan Italien drog i bromsen och satte de norra delarna i karantän. Gulligt till en början, med balkongopera och galej – men när dödstalen sedan exploderade har även dessa tystnat.

Sportlovsresenärerna blev Sveriges första kända fall – det är inte otänkbart att smittan etablerat sig även innan dessa, av “friska” smittbärare – men till en början ägnades stort engagemang åt smittspårning. Efter den första veckan i mars kunde dock samhällsspridning konstateras, åtminstone i Stockholm. Därefter har vi tillsammans jobbat för att platta till kurvan – genom att i stor utsträckning stänga ner allt. Jag kan erkänna att jag har satt stort hopp till svenskens förmåga till social distansering. Det finns inget facit än, men nu när stormen faktiskt är här så känns det inte vidare hoppfullt längre.

Genom sociala medier och medier får man ta del av vittnesmål av sjukdomen. Det verkar inte trevligt och vittnesmålen är ganska många. Ofriheten är stor och oron för att krisen närsomhelst på något sätt knackar på din dörr är gnagande.

Kategorier
Samhälle

Svindlande fakta

Mina gossar gillar dinosaurier.  Inte utan att jag själv fått ett visst intresse på köpet. Som roligast är det när Pappa Kapsyl sjunger om de gamla reptilerna. Men det som fascinerar är att dinosaurierna verkligen dominerade planeten, medan däggdjuren då var små och förde en undanskymd tillvaro. Faktum är att det tidigare hade funnits större däggdjur, men jorden drabbades av en ännu större massdöd vid ingången till trias, vilket förmodligen krattade manegen för dinosauriernas era. Men även dinosaurierna fick så småningom ge med sig när naturkatastrofer ledde till matbrist och utrotning. Ingen kan veta exakt vad som hände, men dinosaurierna försvann medan mindre djur kunde överleva, t ex små däggdjur som så småningom blev människor. Så småningom i det här fallet betyder från höften 65 miljoner år senare.

Dom kanske flyttade till en annan värld,
där köttiga korvar växer på träd,
så att dom äntligen slapp käka upp varandra
(Pappa Kapsyl, Varför dog dinosaurierna ut?)

Människan är kanske 200 000 år gammal. Man får väl säga att vi med vår potenta hjärna och allt den åstadkommit härskar över planeten. Som ena verkliga skräcködlor. Det är anmärkningsvärt att vi kollektivt inte klarar av att leva i fred och samförstånd.  I den allra senaste historien, som vi faktiskt har kunskaper om, föreslås att fred på jorden varit ett faktum i endast 268 av 3400 år, enligt Chris Hedges som publicerats i New York Times. I samma artikel föreslås att 108 miljoner människor dött i krig under 1900-talet. Uppskattningsvis har 150 miljoner och upp till en miljard människor dödats i krig genom mänsklighetens historia. Befolkningsexplosionen har gett fler att döda, industrialisering och världskrigens totalkrigföring har gett vapen och taktik, till skillnad från de äldre krigen där begränsade armeér gjorde upp med varandra i fält.

spinosaurus photoSpinosaurus, den största köttätaren. BILD: Yuri_B (Pixabay)

Så vilket är vårt paradis, där köttiga korvar växer på träd, för att vi ska slippa käka upp varandra? Vi har potential att leva i fred och välstånd, men ändå är vi så långt ifrån det.  Om det så är djuriskt eller kulturellt betingat, så är livet på jorden även fortsättningsvis en brutal kamp om resurser och den makt och den välstånd de ger.

Kategorier
Samhälle

Sverige i valet och kvalet

Mitt intresse för det här valet har varit lågt. Det beror delvis på att utgången är rätt förväntad med ett läge som liknar det efter förra valet och övertygelsen att partierna kommer att vara usla på att hantera detta. Det beror också på att partiernas ansikten utåt är så onyanserade och i år särskilt inriktade på att prata om vad någon annan inte ha gjort än hur de har tänkt att lösa problem. Och vad pratar de om? Vårdköer, antalet poliser och skolresultat. Det är tveksamt vilket inflytande riksdag och regering har på de verkliga problemen: stressad och pressad arbetsmiljö i kärnverksamheterna. Polariseringen mellan sjuklövern och Sverigedemokraterna är känd sedan tidigare, men Alliansen fokus på Löfvens och den rödgröna sidans uselhet har nog gett nytt bränsle till en höger-vänster-polarisering också. Reinfeldts nya moderater och den gamla alliansen bemästrade detta på ett helt annat sätt från första till sista valrörelse och kunde alldeles säkert locka en och annan mittenväljare. Nu är det verkligen inte god ton från Alliansen, utan den rödgröna sidans representanter utmålas som odugliga och ideologin som galenskap. Det är dags för förändring, säger de, precis som Sverigedemokraterna, men vad exakt som skulle bli den stora förändringen förutom nya ministrar är svårt att se. Någon krona mindre av en viss skatt och någon krona mer på någon moms? Fler poliser? Sjuksköterskor? Läkare? Lärare? Ska de trolla? Faktum är att ingen kan trolla. De borde samla sig för att lösa de problem som finns. Det är ganska ointressant om det är genom skattetekniska åtgärder åt någotdera håll eller genom lagstiftning åt något håll, men människor måste vilja arbeta inom skola, vård och polis utan att riskera ohälsa. Klimatmålen är internationella: samarbeta!

 

Kategorier
Samhälle

Government by Twitter

Donald Trump förblev aktiv på Twitter även efter den iögonenfallande smaklösa valkampanjen. Man borde kanske inte vara förvånad.

Se där, han går in för att bli republikanernas kandidat. Hoppsan, han blev republikanernas kandidat, det blir en lätt match för demokraterna! Den här smutsiga retoriken går aldrig hem hos fler än högst en femtedel (varav de flesta inte särskilt utbildade män)! Nej, jävlar, han vann! Okej, nu städar han till sig. Han kommer att bli en ganska vanlig president och sänka skatterna för att hans och hans kamraters finanser ska må bra. Nej, han fortsätter med samma kaliber av frånhöftenuttalanden som under kampanjen. Som några av hans till synes vettiga väljare ändå uttryckte det i samband med valsegern: That’s just him being the Donald, he’s just a regular guy.

Det har hävdats i medierna (ursprungskällornas tillförlitlighet vet jag ingenting om) att han gärna twittrar i sängen när han vaknar på morgonen och på kvällen i samband med Fox News. Den biten av det hela är ganska häftig. Du har en statschef för ett stort land som ganska spontant gör sina tankar och reflektioner tillgängliga för medborgare och väljare. Att det inte filtreras genom eller rent av skrivs av PR-folk och med ett direkt tilltal, gör det bara ännu häftigare. Dessvärre är Trump ingen trevlig person, utan snarare en mobbare utan någon som helst självdistans. Han låter även fortsättningsvis som att han är i opposition och tycks helt ha missat att han sitter vid makten. Retoriken är dock enkel: de ska fixa och dona, så att det blir great. men de som säger emot är wacky, om det är politiker eller andra potentater, och fake, om det är medier. Presidentens budskap till folket är att inte respektera meningsmotståndare. Argumentera inte i sak, misskreditera personen istället. You hear that, kids?

Vissa har hävdat att politiken i Sverige är snällare idag än på Palmes tid, jag vet egentligen ingenting om det. Men nog har tonläget höjts de senaste 15 åren. Jag minns, dock inte om det var 2010, när Jan Björklund såg så nöjd ut efter att ha uppmanat svenska folket till eftertanke innan man sätter skattesystemet i händerna på Lars Ohly. Det var bristande relevans och realism och Björklund sjönk i mina ögon. 2006 provocerade jag vänsterentusiastiska elever som oroade sig för “systemskifte” med att det knappast gör någon större skillnad om Alliansen vinner. Det blev en del skillnader, inkomstskatterna kom att sänkas rejält. Reinfeldt saluförde arbetslinjen för minskat utanförskap, men vägen till att bli utförsäkrad blev kort. Idag känns det som att skiljelinjerna mellan blocken är så pass luddiga att debatten gärna hamnar i att kasta skit på någon liten skitdetalj eller personen på andra sidan bänken. Istället för att käbbla om makten, borde det samarbetas mer, då en övervägande majoritet av befolkningen och riksdagen är överens om så mycket.  Och som jag förstår det, samarbetar man klart mycket mer i riksdagen än vad partiledarretoriken ger sken av. Där ska det huggas, hånas och käbblas. Löfven gör sig löjlig genom att mena att de borgerliga fört en oansvarig migrationspolitik, som om regeringspartierna inte suttit med i riksdagen under Alliansens tid vid makten. Och många har de varit, anklagelserna mot regeringens brister i åtgärder, som man kan undra varför de inte genomfördes före 2014 när allianspartierna hade makten. Det är den hatnära retoriken som präglar svensk debatt. Svensk politik lär inte vinna förtroende på det, även om trollen gillar det, eftersom det öppnar för den alternativa högern.

Ulf Kristersson efterfrågade en mer städad och mogen debatt. Det hoppas jag också på. Är det PR-folket som läst amerikansk kurslitteratur som egentligen styr? Eller är det så svårt att som svensk partiledare ha en hyfsat nyanserad och nykter inställning, att ha en någotsånär personlig ton? Våra politiker kan inte släppa på garden ens när de gästar underhållningsprogram. Kan man, förutom att vara partiledare, försöka ge sken av att man är en vanlig människa? T ex, bolla sina tankar i sociala medier till morgonkaffet i ordalag som inte rakt av är typiska för politiker. När de politiska skiljelinjerna i stort saknas, kan den personliga tonen vara avgörande. Måtte den inte bli ett eko av Trump.

Kategorier
Samhälle

POTUS

Det ska erkännas, att jag hörde till dem som trodde att Donald Trump skulle tona ner sig och bli lite mer konventionell, när han väl tillträdde ämbetet som president of the United States.

Donald TrumpCreative Commons License Gage Skidmore via Compfight

Men hans Twitter-konto låter som en flashbackares, som en del av intoleranssvansen.  George W Bush, kom tillbaka, nästan allt är förlåtet.

Eller så låter det som ett barns tweets.

Men tack gode gud att det ändå inte blev Hillary. Hon hade ju skickat mail via en egen mailserver. Nasty woman. God bless.

Med den här kickass-öppningen undrar man hur illa det kan gå för landet, och tja, världen.

Och hur ska det gå för presidentkaraktären i alla Hollywood-produktioner? De där moraliskt fläckfria, rakryggade alfaamerikanarna med grått hår?

Kategorier
Samhälle Spaning

Debatt suger!

Häromkvällen hade jag det stora nöjet att sitta ner och titta nyhetsmagasinet Agenda. Till stora delar ett fantastiskt program med fördjupning i och perspektiv på aktuella frågor. Men sedan händer det; någon av fördjupningarna ska följas upp med debatt mellan svenska politiker. I veckan handlade det om problemen för utryckningspersonal i laglösa förorter. En mycket viktig samhällsfråga, en av de viktigaste faktiskt. Ni gjorde inget åt det, säger Ygeman. Ni gör inget åt det, säger Lööf. Det räcker inte med projekt, vi vill ha ett polislönelyft och fler poliser, Ygeman vill inte satsa någonting, fortsätter Lööf. Ni satsade inget, vi har påbörjat insatser, svarar Ygeman. Jag kräks lite i munnen. Det är så respektlöst att hålla på så här inför ett av de få riktiga problem Sverige faktiskt har. Där det krävs samling erbjuder partierna nonsenskäbbel.  Att stå där och tjafsa om vad som är gjort eller inte gjort och av vem är ett hån mot alla vanliga människor som bara väntar på att Sveriges riksdag ,där 87% delar grundläggande värderingar, tar tag i saker tillsammans för att lösa problemen. De kanske inte bryr sig tillräckligt så länge solen skiner över Helgeandsholmen. Har det alltid varit så här huvudlöst?

Kategorier
Samhälle

Sverige på väg mot fel håll?

Jimmie Åkesson fortsatte på den inslagna vägen i sitt sommartal: den svenska nationen ska räddas och skonas från oönskade inslag genom att “stöd” skickas till oroshärdarnas närområde, etablissemanget och alla medier utom partiets egna webbsvansar förföljer partiet och döljer sanningen, och så vidare. Men varför inte, det biter ju på var fjärde man och några av deras flickvänner.

Den käcke Anders Pihlblad analyserade i Nyhetsmorgon att de övriga partierna måste göra något, för fler än hälften av väljarna anser att Sverige är på väg åt fel håll. Jag har inte svarat åt Novus, men i en annan panel konstaterade jag också att Sverige är på väg åt fel håll, nämligen mot intolerans och allt öppnare hat. Det verkar som att Pihlblad tolkade siffrorna som att hälften är emot invandring eller flyktingmottagning (om så inte var fallet så var framställningen otydlig), men det handlar fortsatt bara om var fjärde man och var tionde kvinna. Jag tror desto fler känner som jag, att vi är på väg åt fel håll när SD med svans sätter agenda och ton i Sverige, när det finns verkliga problem att ta tag i.

Nog är det eländigt. Vi är världens åttonde rikaste land (BNP per capita) och har nästan full sysselsättning minus jämviktsarbetslöshet. Ändå frodas intolerans och, javisst, rasism.

Kategorier
Samhälle

Äntligen något för mig!

Äntligen försöker man lyfta fram politik som kan förbättra vardagen för det svenska folket . Detta genom att föreslå att tandvård får samma högkostnadsskydd som all övrig sjukvård. Ja, tack, sa jag redan 2010.

Förslaget kommer denna gång från en SSU-student  på DN:s debattsida light, DN Åsikt. Tandgräddan framförde ifjol ett liknande budskap på den riktiga DN debatt för folk med titlar.