Jag har vid upprepade tillfällen gnällt på november. Nu tänkte jag ta tillfället i akt att komplettera. Det är ju inte bara det att det är mörkt, utan om det händelsevis är klart väder så hänger solen bara lågt och bländar ögonen å det grövsta. Upplysande snö och halvklart, det är det minst dåliga november kan erbjuda.
Den här våren var jag sjuk. En vecka gick åt till att bli sjuk, några dagar till att vara sjuk och en långsam återhämtning på det. Sedan några dagar med god sömn och värkfri verksamhet, innan det började kännas i huvudet, bihålorna, näsan eller halsen och nästa cykel var i gång. Snälla, rara sommar, låt dig bli frisk.
Semestern kom och jag blev svag.
Man behöver inte vara den minst anpassade i Darwins kamp om arternas överlevnad för att emellanåt drabbas av sjukdom. Däremot blir många av oss självömkande och gnälliga när det inträffar och måste ventilera besvären mot omvärlden genom sociala medier. Själv har jag på denna plats hånat andras gnäll, men också gjort mig skyldig till eget gnäll. Tänk bara att inläggsetiketten “sjuk” är med bland de vanliga i kolumnen till vänster, sorgligt symptom på bloggens innehåll. Som en slags person som står upp, eller åtminstone borde stå upp, för någon form av kunskapsideal har jag nu fått en förebild inom sjukgnällets område: det ska förkläs i historiska referenser, som professor Dick Harrison gör. Det är knappt att man märker att hans gnäll är gnäll, istället ler man sitt torraste akademiska leende och nickar förstående till att det inte blivit så mycket bloggat i veckan.
Så var det här ett förklätt gnälligt inlägg? Nej, så illa ställt är det inte, även om formen inte helt är på topp.
Professor Dick Harrison har varit risig i veckan.
Foto: Arild Vågen (CC BY-SA)
Är det inte dags för semester snart?
Skämt åsido, men nog tar man redan sikte på den lediga veckan 9. Hej bara.
Ett par veckor av matthet och en släng av tungskalle har passerat. Lite som att vara sjuk, fast ändå inte och därmed lite konstigt. Nu får det ta sig!
Visst är det väl så att man i utrikiska glada popdängor i flera fall sjungit om att man har febern. Glatt vet jag inte om det är med den.
Men jag har alltid inbillat mig följande: Febernedsättande är helt klart en problemlösare. Men när det passar ska man stå ut med sin feber, för då tar man livet av vilken sjuka det nu än är man bär på. Inte nog med det, för när jag var liten så gick det en härlig tecknad inutikroppen-serie på TV, där immunförsvaret och blodkroppar slogs mot virus och baciller. Kan tyvärr inte googla fram något smakrpov, men jag räknar med att medan jag spasmiskt tokfrossade nyss så dog många elakingar!
Äntligen halsont! Som jag väntat hela hösten. Nu är jag frisk om en månad!
Det är många av mina Facebook-vänner som söker sympatier i de sociala medierna, här är några av gårdagens statusrader:
Do you want som cheese with your whine?