Kategorier
Spaning

Ett skitinlägg om skoltoaletten

I diskussion med gosse om förmågan att hantera det större besöket på huset, säger han att han aldrig går sådana ärenden på skolan. Nöden har ingen lag, konstaterar jag, men vid närmare eftertanke stämmer nog hans upplevelse överens med de egna minnena från skoltiden. Det kanske inte handlade om någon direkt aversion i unga år, utan att man helt enkelt inte hade tid med sådant, men visst blev det så småningom något man undvek. Kala ekande rum med sandpapper på rulle och osäkerhet kring låsens faktiska funktion bidrog till otrivsel.

Från gymnasiet minns jag inga värre problem, men anrättningarna låg precis intill skåpen där alla ständigt hängde. I den stora skåpsalen på källarplanet fanns en hel rad med säkert tio effektiva små spegelsalar på rad. Dessa var alltid i eländigt skick. Smutsiga pappershanddukar överallt, skabbiga golv, rinnande kranar eller så var de helt enkelt avstängda ur funktion. De var också dimensionerade för att inget annat än ändamålsenliga(!) besök skulle vara av intresse för någon. Parentetiskt måste konstateras att det finns grader i helvetet, för det kan inte finnas mindre salonger än dem som jag på senare tid försökt besöka på Hjalmar Lundbohmsskolan i Kiruna efter att ha kört dit i tre timmar, där dörren är så smal att det är svårt att ta sig in och takhöjden håller högst två meter. Och då är det också en gymnasieskola! Man har lärt sig att man gör bäst i att snegla efter fina p-fickor efter Svappavaara.

Men vart ska det här motbjudande inlägget? (Motbjudande måhända, men inte helt oväsentligt, en snabb överslagsräkning visar på att man kanske spenderar mer än ett år av sitt liv på ringen.) Det är ändå minnet av det goda exemplet från gymnasiet som slog mig i diskussionen med sonen. På Östra Gymnasieskolan, en mycket stor gymnasieskola, lyckades jag och några klasskamrater under andra eller tredje året lokalisera en närmast hemtrevlig plats, i en avlägsen tvärkorridor, en anonym halvtrappa ner. Det var aldrig någon där, det luktade alltid städat och det fanns t o m fönster ut med frostat glas som släppte in dagsljus. I minnet är det nästan som att det fanns krukväxter i hörnet och färgglada frottéhanddukar hängde på rustika krokar. Platsen kom att kallas kliniken. Vi delade inte med oss av vår nyfunna helgedom, utan behöll den som en intern liten herrklubb tills vi sjöng om studentens lyckliga dag.

Kategorier
Personligt

Arvet

Min pappa gick bort 1992, en söndag i september, efter att ha försökt uthärda intensiva bröstsmärtor över helgen. Hans bortgång resulterade i att några försäkringar löste ut och gav ett ekonomiskt lyft i vårt annars ganska enkla liv. Vi kunde helt enkelt konsumera på ett sätt som annars inte hade varit möjligt.

Redan halvåret efter åkte vi på charter till Gambia. Det var första gången jag flög och jag minns det som pirrigt. Vi skulle flyga med SAS från Umeå till Arlanda och sedan vidare till Banjul. När det var dags att åka blev det i själva verket med den inhyrda danska operatören Maersk, vilket gjorde det extra pirrigt. Planet kändes mycket slitet och alla pratade obegriplig danska. Desto tryggare var det med Scanair och deras gigantiska DC10-plan, som hade roliga namn som Baloo och Dumbo. I planets mediesystem kunde man lyssna på musik eller följa en film som visades på halvstor skärm. På en avslappningskanal kunde man lyssna på en svulstig Memory (ur Cats) på panflöjt. I Gambia var det dels härligt med klimat och nya vidder, men ständigt en känsla av osäkerhet. Det hade säkert pratats om påstridigt folk och ficktjuvar. Inom Sunwing Resort var det tryggare, men då kunde man i princip ha varit i vilket land som helst. Danska prövningar uppstod även där, när vi oftast hade kontakt med Vings danske guide Torben. Ibland gick han utan tröja och hade piercat bröstvårtorna. Danskjävlar! På tal om att pierca bröstvårtorna, fick jag sveda på bröstvårtorna av saltvattensbadandet. Eller om första steget var att bränna sig. Jag minns att vi drack många glas Fanta och att den var otroligt god där, mer mot Loranga-hållet, kanske lite mot mandarin-hållet också. Sedan blev jag kär i Jenny, inte så att vi hade någon kontakt överhuvudtaget, knappt ens ögonkontakt som jag minns det, hennes intresse för mig var svalt. Men jag tänkte på henne i flera månader. Ja, det var väl ungefär det, en mycket stor händelse då och se, det låg kvar en del minnen ändå.

Jag minns inte precis när konsumtionen skedde, men pengarna räckte över några år. Jag kom att utrustas med:

  • Ett skrivbord som följde med åtminstone till 2004 innan den kanske ansågs väl barnslig
  • En skön säng
  • En akustisk gitarr, som jag använder än idag
  • En Roland-synth, tillverkad 1993, som används och fungerar än idag (förutom Bb, andra oktaven, gudförbannat)
  • En dator, som hängde med många år

Ett arv väl förvaltat, vill jag kalla det. Synthen dominerade de första åren, innan gitarren så småningom blev mer intressant. De har gjort mig till världens mest engagerade musiker utan vidare takt eller ton. Datorn funderar jag på ibland: jag blev snabbt en internetnörd. Var det av godo för livskvalitén? På längre sikt har jag absolut tjänat på de kunskaper som förvärvades genom nörderiet, men kan undra om ungdomen hade sett annorlunda ut utan datorn.

Kategorier
Spaning

Ingen barnlek

Det verkar inte lätt att vara barn idag jämfört med när en själv var liten, så som jag minns det. Det kanske delvis berodde på det finska separatsamhället, kanske att jag inte såg mig omkring tillräckligt, men jag minns inte mycket av att man skulle vara stilmässigt cool och tjusig som ett litet barn. Hade jag ens något annat än mjukisbyxor fram till mellanstadiet? Jag minns ett mellanstadiedisco, där någon hade en fräsig skjorta. En finsk-iranier, för övrigt. I övrigt var det mjukisbyxor, horribla frisyrer, täckkläder och snowjoggers till minst tioårsåldern. Jag kan väl inte påstå att alla barn går eller tvingas av sina föräldrar gå all-in på stil i förskoleklass eller ettan, men jag är chockad hur många som gör det. De här märkespyntade och nyfriserade barnen ser ut som fjortonåringar av något mindre storlek. Kan de inte bara få slippa det där? Åtminstone i tio år?

Från mitt förskoleklassår, som då mest bara var ett år på dagis, minns jag ett och annat. Jag var ensam pojke i min ålder och minns att jag oftast spelade fotboll med Urpo, en yngre finsk man som kom in och jobbade på förskolan just då. Vi spelade i i ett större lekrum som oftast stod oanvänt när det var vinter och sedan lite ute. Jag minns cyklandet på sådana trehjulingscyklar på gården, så härligt det var. Jag minns inget om kläder och frisyrer. Från ettan och tvåan minns jag specifika lekar och att man ville ha vissa leksaker. Men minns inget särskilt om kläder. Man ville kanske ha en ny hockeyklubba, men jag kan inte minnas att det behövde vara någon särskilt. Håret har jag en och annan bild på, det var stökigt. Jag tror att det var i fyran som den första stilspaningen ägde rum, när jag tyckte att en kompis hade en fin vinterjacka, färgglad förvisso, men något särskilt märke var det inte frågan om. Och om jag minns rätt fick jag lov att köpa en sådan jacka, trots att den troligtvis var en storlek för liten! Därmed var jag förlorad?

Men jag vet inte, det kanske inte är värre idag, utan snarare att jag varken nu, då eller däremellan har haft någon koll. Jag har bilder på horribla, rent av oacceptabla frisyrer upp till trettioplus. Jag har gått runt i byxor så illasittande att folk har behövt kommentera det. Jag har köpt tröjor som konstaterats vara för pensionärer. Jag har varit i tjänst – ja, för en stackars arbetsgivares räkning, alltså – i en flickväns rosa gamla gymnasieglasögon, innan jag hade egna (det var fantastiskt att få se klart!).

Ibland ser jag någon förvuxen jättebebis som uppenbart inte ens försöker upprätthålla ett anständigt yttre. De kanske har svårt med människor och har blivit utstötta och ensamma hemmasittare. Jag tänker att det hade kunnat vara jag, och undrar lite hur jag utan någon som helst känsla för stil och klass, lyckats hålla mig på banan. Kanske brister jag i talang, eller så är det det sociala arvet. Men jag vill ändå medge minst tio år av stilmässig barndom för alla barn, innan det är dags att börja kommunicera med märken och modeller.

Kategorier
Spaning

En och annan sommardag

Om det finns en sommardag som passar mig som handen i handsken, så var det en sådan idag. Vädermässigt, alltså. Det var bra värme, ca 25 grader, och inte för varmt. Dessutom blåste det friskt från syd, en behaglig vind, men som gjorde jobbet med att blåsa bort allt oönskat. Barnen drällde runt på skolans lekplats, medan jag låg och njöt i en sk kompisgunga, där många barn ryms att gunga tillsammans, men som också är betongpappans hängmatta. Jag tror att jag slumrade till, men kom sedan att tänka på en annan fin sommardag, för kanske fem år sedan. Jag och Daniel låg i varsin liten gummibåt på en vindstilla sjö i Västerbottens inland – och då heter det ju träsk förstås. Och ja, det var vindstilla och det är en brist, då kan bromsarna ge sig en bra bit ut på sjön. Dagen var således inte helt perfekt. Vädermässigt, alltså. Men i och med att det var vindstilla och vi låg ute på sjön, hör man allt som sägs från närliggande sjönära fastigheter. Det som hördes var en pappa som hade fullt upp med sina barn; barnen skulle inte göra si och de skulle inte göra så, de skulle sluta nu och de skulle lyssna. Det var högljutt och frustrerat. Vi, som bara hade varsitt litet barn, fnissade över föreställningen, och kommenterade den i nedlåtande ordalag. Nu när mina barn är större och får en att gapa och gorma emellanåt – vilket är helt oproduktivt – sitter de säkert någon bortåt i kvarteret och lyssnar och fnissar.

Kategorier
Personligt

Takvolley och gräsbandy

Under några år var en annan Janne min favoritkompis. Han var två år yngre och det var aldrig någon antydan till drama med honom, det var liksom bara kul hela tiden. Till en början bodde deras familj, som alla andra, på Ålidhem, men med tjänstemannaföräldrar kom de att flytta in i ett radhus Öst på stan. Hans äldre bror var bara ett år äldre än mig och vi var väl också tjenis, men han distanserade sig nog en del från vårt tramsande, kanske var han dessutom mindre intresserad av att cykla till fotbollsplanen/hockeyplanen och lattja. Brorsan spelade dock såväl orgel som saxofon och inspirerade mig till att så småningom börja spela sax. Under de första åren tror jag nog att vi alla hängde mycket tillsammans, säg att jag då gick i åk 2-3. Spelade TV-spel och brorsan var nog i början med och åkte bob, stjärtlapp och miniskida, i backarna längst bort på Matematik och mot Kolbäcksskolan till, där de bodde.

Mini-Janne, som han fick kallas eftersom det fanns ytterligare två Janne och han var yngst av oss alla, hjälpte ofta till när jag skulle storhandla. Min mamma var under långa perioder satt ur spel och jag fick lov att handla, ofta mot viss belöning och även eventuella medhjälpare fick en belöning, för det kunde vara fråga om två svajiga småcyklister med full last på båda ändarna av styret.

Som lite bättre beställda, hade de som sagt alltid tillgång till spel och var t ex först ut med att ha Super Nintendo. De flesta av oss andra fick i bästa fall cykla iväg till Ålidhem centrum och hyra Nintendo och något spel på av iraniern (eller kurden) med långt hår och stor näsa. Egentligen var det väl inte brukligt att hyra ut till 9-10-åringar, men efter att man ordnat kundnummer hos honom, var det lugnt. Det var också lite tombola över det hela, för emellanåt kunde man få en enhet eller kontroller som strulade – och då fick man stå ut med det. Enheten var monterad i en väska – som även hyrvideoapparater – och det var alltid lika härligt när man kommit hem, slet upp frontluckan som satt fast med stabil kardborre och fick syn på den gråa skönheten. Idag, särskilt när man sett Lyxfällan på TV, brukar jag förfasas över att det verkar som att alla ska ha ett komplett medelklasshem samma dag som man flyttar hemifrån, oavsett om man har arbete eller inte. Sett till hushållets disponibla inkomster måste vårt hushåll ha hört till de “fattigare”, men samhället var i förändring. Dels var globaliseringen på gång, vilket kom att sänka priser på det mesta. Dels kom det lösningar för de fattigare, t ex att man hos Thorn kunde hyra TV-apparater och teknik, för vemsomhelst kunde inte låna till konsumtion. Ja, det var mycket sidoinformation här, men hos min kompis Jannes familj fanns resurser. Emellan våra spel så kunde man med lite tur få smaka en skiva bröd från bakmaskinen, årets julklapp 1988.

Någonstans där i mitten av mellanstadiet flyttade de ner på stan. Det var härligt att vara där, kanske helt enkelt för att det var något annat än Ålidhem. De hade också en stuga vid havet och en rätt ny bil med automatlåda, Audi 80. Jag vet inte om automatlådor fungerade annorlunda på den tiden, men Jannes pappa körde i varje fall så att han först gasade några sekunder, för att sedan rulla ett tag, gasa, rulla, gasa, rulla. Det var både konstigt och coolt, tyckte jag. De hade en Macintoshdator i huset, som nog den äldre brorsan särskilt rådde om (tror att han blev ett datageni som vuxen). Det fanns ett coolt ritprogram, är allt jag minns. De hade nog också en fax hemma och där alldeles i början av 1990-talet tittade vi på Lördagsmos med E-type på de alldeles nya ZTV, där ju kommunikationen med tittarna i stor utsträckning skedde via fax. Jag tror att vi kanske ritade något i datorn och sedan faxade in till programmet, i vad som var någon sorts kontinuerlig rita- och gissatävling.

Men vad fan, takvolley och gräsbandy, då?

På innergården, mittemot radhuslängan fanns naturligtvis en garagelänga och längst in, längs ena sidan av tomten, en liten gräsplätt med någon utemöbel för rekreation. Om nu någon av de boende hade hoppats att sitta där och njuta, så blev det sällan aktuellt. Under ett par somrar var det en idrottsplan, framförallt för en slags utomhusinnebandy på gräs. Egentligen var det väl precis som innebandy, förutom att vi så klart hade en målvakt i hockeystil med klubba och plockhandske. Plockhandsken var keps. Det var kanske kul att göra mål, men alla var nog överens om att det roligaste var att som målvakt göra coola plockhandskräddningar. Det är väl fantastiskt, som alla föräldrars dröm: barnen är ute och leker hela dagen. In och äta, och så ut igen. Men det är klart, vi levde om. Och åtminstone ett av åren var det nog så att vi slet ut gräsmattan fullständigt. Jag tror det nämndes för oss någon gång, men bland de boende var det nog delvis en fasa.

Kanske var det därför vi ibland spelade vägg mot garagelängan. Spela vägg, va – nödlösningarnas nödlösning. Lite inspirerade av att man kunde skicka in sina egna sporter till Lilla Sportspegeln, utvecklade vi så småningom det hela till en helt ny egen sport, takvolley. Det var riktigt roligt. Jag har tänkt på takvolley vid tillfällen genom åren och tänkt att försöka nedteckna reglerna, men inte kommit till skott. Upp med bollen på taket, max en studs på marken innan den ska upp igen, varannan kontakt. Åker bollen över nocken är det foul, liksom om den rullar ut på kanten. Poäng här och poäng där. Typ.

Stackars alla vuxna i den fina radhuslängan. Någon kanske låg lätt bakis eller med migrän när vi kickade igång takvolleyn före 10, tungt studsande bollar i timmar. Eller tjo och tjim på gräset som blev mer och mer utslitet fult. Nå, barn som är ute och rör sig är fint. Även om det kan vara en påfrestning, så finns det väl inget som är viktigare att stå ut med. Undrar just hur det går med mardrömmen i Boo?

Kategorier
Personligt

Bläckfisk till middag?

Jag har svårt att minnas hur tankarna gick inför studenten. Vad skulle det bli av mig? Tanken att bli lärare hade funnits med sedan länge, men jag har en känsla av att den inte var förhärskande då.** Var det då jag sökte journalistlinjen på Strömbäcks folkhögskola, men blev inte antagen? Inför hösten hade jag nog av någon anledning tänkt att läsa finska – knappast till någon särskild nytta – kanske i tron att det skulle vara enkelt. Innan höstterminen började hade det dock ändrats till historia, vilket gick mycket dåligt.

Under sommaren hade jag arbete under några veckor i ett ungdomskulturellt samarbetsprojekt längs Blå Vägen, där jag var ledare för den svenska delegationen och vi reste först ända bort till Sortavala i Ryssland, för att sedan vända och kryssa längs Blå Vägen till Mo i Rana. Jag var sedvanligt osäker inombords, men jag tror att resan totalt sett stärkte mig också. Harig som jag var, överlevde jag t ex de fysiska och mentala prövningarna forsränning och grottutforskning. Att besöka en grotta lät som en lättsam naturupplevelse på förhand, men när blåställ och hjälm med pannlampa plockades fram till alla steg pulsen. Och några 90 minuter in i färden tryckte vi oss genom håligheter som man just kom igenom. Klaustrofobiskt! Men i den vissa ledarpositionen tror jag att jag tvingade mig att gå i bräschen. En annan som fick puls var busschauffören, för efter grotturen låtsades vi att en av umeådeltagarna hade skadat sig. Han såg skärrad ut med cigaretten i mungipan när jag kom rusandes mot bussen med Martin liggande över axeln. En bit in på resan kom jag och min norska kollega av någon anledning, kanske någon film som visades på bussen, att säga “fuck” som närmaste reaktion på minsta motgång, ungefär som man kan säga “fan”. Fuck this och fuck that, i några dagar, tills en av de ryska ungdomarna tyckte att vi skulle sluta. Helt fucking sant, tänkte jag då och vi slutade. Vilka töntar!

Forsränning på gång

Efter resan var det så dags att flytta hemifrån. Jag tror inte jag visste särskilt mycket om studentboenden på förhand och är osäker på hur noga genomtänkt det var, men då var det fantastiskt att flytten gick till Historiegränd med sina perfekta studentrum med egen kokvrå, så att man slapp vara del av ett korridorskollektivet. I efterhand kan jag fundera på om sådant korridorsliv hade kunnat vara ytterligare en utmaning som i bästa fall också hade stärkt mig där och då. Men Hispan var perfekt: man hade allt – det var ju t o m möblerat – och allt var så pass litet att det i stort sett gick att hålla ordning. Ribbsängen med madrass dög dock inte, så jag och Robert körde över min resårmadrass från barndomshemmet på Geografigränd till Hispan – ja, genom att lägga den på taket, veva ner rutorna och hålla fast den från respektive håll. På tal om Robert så var vi på gång att nappa på en lägenhet att dela, kanske året därpå – men jag bangade ur, för att jag värdesatte min egna sfär så otroligt högt och trivdes utmärkt i mitt lilla rum. Men det är också ett val jag funderat över, om livet hade tagit någon annan väg om jag utmanat mig och spräckt min lilla bubbla.

Första månaden var fattig, jag sökte och fick visst försörjningsstöd för den tiden innan skolan började. Det var väl med den slanten som jag begav mig till ICA Maxi för att “storhandla”. Det var säkert sammantaget en riktigt usel handling – men det finns bara en produkt som jag kommer ihåg att jag köpte. Ett paket frysta bläckfiskbitar. Kanske som en följd av det embryo av äventyrligt mod som vuxit fram under sommaren. Här skulle provas grejor. När jag tre år senare flyttade till lägenhet och stökade ur rummet, fick jag lov att kassera den då kantstötta förpackningen med bläckfisk längst in i frysboxen.

Det dröjde sedan till 2019 då jag i arbetet hade nöjet att sitta och äta middag i goda kamraters sällskap, en ljuvlig sen höstkväll i Alicante. De tapasvana tipsade om bläckfisken. Den var, i och för sig som allt annat, mycket god.

** Uppdatering: Jag hittade en skrift på engelska från sommaren 1998 med samband till resan som beskrivs. Den säger så här: “I´d like to make a living of my writing as a journalist or maybe even a book writer. Otherwise I´d love to teach history and Swedish in upper secondary school.”

Kategorier
Spaning

Är det vår?

Vintern rasat ut bland våra fjällar,

Drivans blommor smälta ner och dö.

Himlen ler i vårens ljusa kvällar,

Solen kysser liv i skog och sjö.

Den studentikosa valborgstraditionen levde inte direkt i Umeå – eller vad vet jag, jag var inte direkt studentikos själv. Men något Uppsala var det definitivt inte.

Men som yngre tonåring var Valborg ett klassiskt tillfälle för fest, eller “supa” som man sa i mina kretsar.

Det på något sätt gulliga i det ohälsosamma och farliga ungdomsdrickandet var att det på Valborg till varje pris skulle ske utomhus. Under mina år som yngre tonåring så handlade det ofta om att hänga nere vid Öbacka, som då bestod av en gångväg omgiven av gigantiska gräsytor längs älven, innan det så småningom blev ett svindyrt bostadsområde.

Vi var väl inte direkt och stämde av vårens framfart på förhand, men så här i efterhand kan man konstatera att Valborgsfestligheterna alltid gav ett tydligt besked om var i årstiden vi befann oss. Var byxorna blöta om stjärten var vi helt klart fortfarande i slutet av vårvintern och förmodligen fanns där en och annan ploghög kvar. I värsta fall luktade det ruttet gräs. Var byxorna torra baktill, var det vår!

Precis som med brännbollsfestligheterna i slutet av maj kunde förutsättningarna variera kraftigt, men på något sätt var det trots allt alltid ljust och härligt. Vissa år kunde björkarna slå ut ordentligt först en bit in i juni, som när jag tog studenten.

Kategorier
Spaning

En värmande hamburgare

I det förra inlägget satt jag på Frasses och åt skrovmål med syrran – men det finns mer att säga om hamburgare och uppväxten i Umeå. Det är klart bröd, kött och gojs är smarrigt; fett och snabba kolhydrater är för det mesta en mycket begärlig kombination. Men det finns något mer med det hela. Det var alltid kallt i Umeå och busstrafiken var gles och otajmad. Hade man hälsat på någon på andra sidan stan, kunde man räkna med att få vänta en halvtimme på stan för bussbyte. Och bussen från ishallen gick för det mesta så att man var tvungen att lämna matchen med halva sista perioden kvar för att hinna med den. Nästa buss gick en timme senare. Oftast valde man väl att gå i isande kyla till stan, bara för att finna att det är 20 minuter kvar tills bussen hem går. På kvällarna var det bara hamburgarhaken som hade öppet. Råkade man då ha lite pengar på sig var det en fantastisk lycka, först att bara kliva in i värmen på restaurangen och känna den härliga doften av friterat, och sedan, att få hugga tag i en varm, smarrig hamburgare och njuta en stund. Fantastisk lycka, alltså.

Kategorier
Personligt

Torsdagstraditionen

Det var väl där i mellanstadiet, typ, för syster var inte gammal. Hon hade emellertid fått möjlighet att dansa. Gissningsvis “jazzdans”, eller? Det var väl inte balett? Måste fråga någon gång. Men vad det än var, så var det på torsdagar, kanske 17.00 eller 17.30.

I brist på föräldrakapacitet fick jag följa med henne. Ut på hållplats Elevstråket, ta 1:an ner på stan och lämna av syster vid Vasaplan – för dansen var någonstans i Folkets hus/Idunkvarteret. Har inte direkta minnen av vad jag pysslade med under danslektionen, men gissningsvis kan jag ha kollat böcker och tidningar på stadsbiblioteket eller strosat i affärer; kanske att man fick provspela TV-spel någonstans.

Vi hade också fått med oss en sedel för att äta på Frasses på torget. Skrovmål för, säg 39 kronor. Minns inte om McDonalds var ett alternativ just då, det gick så dåligt för dem att de lämnade stan tidigt på 90-talet. I barndomen gillade jag inte Max något vidare: känns som att det alltid låg en fet vattnig tomatskiva som helt tog över i deras burgare då. Så som jag minns det, gillade ungdomar Frasses: det var billigt och de var tidigt ute med att erbjuda “stripsmeny”. För övrigt hade de en härlig kampanj med Löven där i början av 90-talet, som innebar att priset på skrovmålet sänktes med gissningsvis 2 kronor per Löven-mål om man gick och åt efter matchen. Det kan ha varit så pass att man fick ett mål för 9 kronor vid tillfällen. Slut på sidospår.

Efter mat och dans åkte vi hem och klockan kan ha börjat närma sig 19.30 eller så. Eftersom det var torsdag innebar det en, tror jag, ganska sällsynt samling i vardagsrummet, för att klockan 20.00 växla till kanal 1 och avnjuta ett nytt avsnitt av Rederiet. Dahléns mot Silver Line. Skulle Silvers närmaste man Henrik Bjurheds romans med Dahlén-dottern hålla? Hur skulle bastardsonen Carl svika sin godtrogna far nu då? Och så kammarspelet ombord på Freja med Uno, Joker och Tony i spetsen. Ja, inte var det brist på underhållning. Häromnyligt har man ju börjat sända Rederiet på morgnarna och man fastnar självklart i en och annan scen när man kommer över dem, men det får bli någon gång i framtiden som man återupplever någon hel säsong. Det finns ett särskilt värde i denna folksåpopera, nämligen att ungefär alla skådespelare har varit med i den.

Torsdagstraditionen är verkligen något jag minns.

Kategorier
Kultur Personligt Spaning

Adagio i g-moll

Giazottos Adagio i g-moll

Jag var ingen stor skivköpare i min ungdom, konstaterade jag några år sedan. Inte vad gäller popmusik iallafall, för den spelade man in på band från radion. Men desto fler skivor klassisk musik hade jag. Dels för att jag gillade klassisk musik, men förmodligen också för att skivorna var billiga. Har någon sorts minnesbild av att man kunde köpa en skiva för typ 29 kronor. En verklig inkörsport var filmer i allmänhet men också testbilden på TV2 som ibland inte tjöt utan spelade klassiska pärlor, särskilt gillade jag Vivaldis vinter där. Lite parentetiskt måste tilläggas att det var magiskt när jag för första gången gick på konsert i Umeå stadskyrka och fick uppleva Mozarts Requiem live. I vår digitala värld har man den otroliga lyxen att kunna se saker på Youtube och få i princip samma upplevelse, och nästan lite bättre när man får se musiker på nära håll. De är magiker, det framgår tydligt i ett klipp som nedan:

En fantastisk vinter.

Men åter till adagion i g-moll, som väl är mest känd som Albinonis Adagio. Jag är ganska säker på att Tomaso Albinoni uppgavs som kompositör på någon av skivorna jag köpte. Det fanns väl ingen direkt anledning att ifrågasätta det och inte heller fanns det på den tiden sådana informationskanaler som finns idag. Av någon anledning hade jag också uppfattningen att Albinoni var en renässansmusiker och att verket rent av kom till på 1500-talet. Jag tror att det bara förhöjde upplevelsen av denna ljuvliga bit, för det låter ju verkligen modernt, lite som filmmusik. Tänk att han satt där i all 1500-talsenkelhet och nedtecknade detta, som känns så modernt idag, tänkte jag.

Bara några år sedan råkade jag komma åt mer korrekt information i frågan. Kompositör är till stora delar Remo Giazotto, en musikvetare som jobbat med Albinonis samlade verk. Han publicerade adagion 1958 – är det kanske rent av det modernaste av välkända klassiska verk? Giazotto menade att han tagit del av opublicerade noter av ett verk av Albinoni och jobbat vidare med det. Giazotto kom aldrig att visa något notblad för att styrka sin berättelse, så antingen är den sann eller så skrev han hela stycket själv och valde att marknadsföra sig med Albinoni (1671-1751) i en stor blåsning.

Jag minns att jag chattade om “Albinonis adagio” med en tjej från humanistklassen. Hon var nära vän med några av mina klasskompisar, så det blev några häng. Det slår mig att jag inte kommer ihåg någonting av dem. Vi hade en tacokväll hemma hos mig, men det enda jag minns är att den nämnda tjejen glömde tupperware på köksbänken. I övrigt helt blankt! Kanske fick jag vara med lite för att de tyckte synd om mig. Nå, varken då eller i förlängningen var jag kompatibel med humanistgänget. Lustigt nog råkade jag träffa henne på morgonbussen efter en blöt kväll i Stockholm någon gång på 00-talet, hon hade “spelat skivor” på något ställe. Sedan har jag hört att hon läst till läkare. Så även om allt detta är fragmentariskt, så är delad kärlek till musik något jag minns.