Natten är inte bara mörker utan också ljudets ständiga högtid. När alla sover och maskinerna står stilla, är luften fri från brus för ljudvågor att svänga omkring i. Ljudvågor som annars försvinner i den vakna världens kakofoni: En fotboll som sparkas av grannens barn har mer tryck än en djup baskagge. En knarrande dörr skär genom huvudet som migrän. Snarkningar hamrar taktfast som en 1800-talsfabrik med horribel arbetsmiljö.
Marknaden för tystnadsskapande anordningar har goda utsikter.
Jag brukar sortera positivt i minnesbanken. Från fjolårets heta sommar minns jag mest sol och värme, den underbara känslan av att plaska i en norrbottnisk älv och myggornas nästan totala frånvaro. Samtidigt har jag i det närmaste förträngt den desperata kampen mot värmen på natten, den svåra längtan efter ett svalkande regn, och för den delen, den förhållandevis stora mängden getingar som surrade i tid och otid. Ja, det var en sommar att minnas, men om man nu vill ha torka och hetta kan man ju köpa sig en koja där det alltid är soligt och hett, dvs långt söderut på jorden. Den här sommaren får ses som en återgång till det normala: man får hoppas på några smaskiga sommardagar under senare delen av juli så att man kanske vågar doppa sig. Men ärligt talat känns det också trevligt att ha väder: lite sol, lite moln, lite regn, lite blåst, lite kallt, lite varmt, åtminstone när solen tittar fram. Än så länge har jag inga invändningar på den här sommaren, trots att prognosen 10 dagar framåt ligger på 10-15 grader.