Kategorier
Spaning

Ett skitinlägg om skoltoaletten

I diskussion med gosse om förmågan att hantera det större besöket på huset, säger han att han aldrig går sådana ärenden på skolan. Nöden har ingen lag, konstaterar jag, men vid närmare eftertanke stämmer nog hans upplevelse överens med de egna minnena från skoltiden. Det kanske inte handlade om någon direkt aversion i unga år, utan att man helt enkelt inte hade tid med sådant, men visst blev det så småningom något man undvek. Kala ekande rum med sandpapper på rulle och osäkerhet kring låsens faktiska funktion bidrog till otrivsel.

Från gymnasiet minns jag inga värre problem, men anrättningarna låg precis intill skåpen där alla ständigt hängde. I den stora skåpsalen på källarplanet fanns en hel rad med säkert tio effektiva små spegelsalar på rad. Dessa var alltid i eländigt skick. Smutsiga pappershanddukar överallt, skabbiga golv, rinnande kranar eller så var de helt enkelt avstängda ur funktion. De var också dimensionerade för att inget annat än ändamålsenliga(!) besök skulle vara av intresse för någon. Parentetiskt måste konstateras att det finns grader i helvetet, för det kan inte finnas mindre salonger än dem som jag på senare tid försökt besöka på Hjalmar Lundbohmsskolan i Kiruna efter att ha kört dit i tre timmar, där dörren är så smal att det är svårt att ta sig in och takhöjden håller högst två meter. Och då är det också en gymnasieskola! Man har lärt sig att man gör bäst i att snegla efter fina p-fickor efter Svappavaara.

Men vart ska det här motbjudande inlägget? (Motbjudande måhända, men inte helt oväsentligt, en snabb överslagsräkning visar på att man kanske spenderar mer än ett år av sitt liv på ringen.) Det är ändå minnet av det goda exemplet från gymnasiet som slog mig i diskussionen med sonen. På Östra Gymnasieskolan, en mycket stor gymnasieskola, lyckades jag och några klasskamrater under andra eller tredje året lokalisera en närmast hemtrevlig plats, i en avlägsen tvärkorridor, en anonym halvtrappa ner. Det var aldrig någon där, det luktade alltid städat och det fanns t o m fönster ut med frostat glas som släppte in dagsljus. I minnet är det nästan som att det fanns krukväxter i hörnet och färgglada frottéhanddukar hängde på rustika krokar. Platsen kom att kallas kliniken. Vi delade inte med oss av vår nyfunna helgedom, utan behöll den som en intern liten herrklubb tills vi sjöng om studentens lyckliga dag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.