Jag har kört ner till Stockholm några vändor nu. Det är rätt lämplig väg nästan hela vägen. Rätt långa sträckor av mötesfri väg med vajerräcken. Och motorväg från Gävle till Stockholm.
Men det finns en plågsamt lång 80-sträcka mellan Hudiksvall och Söderhamn. Man dör lite varje gång man sitter där och våndas. På väg ner får man en liten belöning av att det just innan Söderhamn blir en motorvägssträcka över några mil – faktiskt lite omotiverat lång sträcka med tanke på var det är.
Sedan att det i trakterna finns två orter, Harmånger och Hamrånge, gör ju inte saken bättre. Har jag inte kommit längre än att jag är här igen? En riktig motivationsdämpare.
När jag körde ner i torsdags fick jag också smaka på Stockholms rusningstrafik. Inte blev det bättre av att den kryddades med våldsam åskskur. Från Järva krog till Nybodakopplet var det konstant kryphastighet och ännu mer stillastående. Det var inte långt ifrån kramp i fötterna efter koppla, gasa, bromsa, koppla, gasa, och så vidare. Några 1,5 mil, på 1,5 timme. Tragiskt. Att skaffa bil känns inte jätteintressant.