Ibland hamnar jag i tankevärldens doktor Mengele-läge och inbillar mig experiment, en värre än den andra. Det skulle ju vara fantastiskt att plantera ett antal ännu inte socialiserade barn på ett avgränsat område och se vilka normer och värderingar som då uppstår.
Men detta projekt hade inte ens Mengele kunnat driva: barnen hade förstås dött snabbt, långt före de kan bygga ett samhälle (såvida det inte finns djur med benägenhet att omhänderta andra arters avkommor inom det avgränsade området). Barn behöver sina föräldrar och då är socialiseringen oundviklig. Mengele hade kunnat föreslå att barnen plockas upp ett antal gånger om dagen av maskerade föräldrasubstitut, för att under total tystnad och minimal påverkan få föda och rengöras för att slippa dödliga infektioner. Men det skulle också innebära socialisering: den maskerade matbringaren skulle bli någon form av förebild, och projektet skulle slå fel.
Det har ju också visat sig i djurriket att den kalv som blir utstött sällan överlever.
Foto: www.fotoakuten.se
Socialisering är nödvändigt och våra föräldrar ger oss en värdegrund. Tyvärr växer många upp i trasiga missbrukarhem och lär sig ett destruktivt leverne. Många av dessa går vidare och upprepar samma förhållanden för sina barn. Andra blir sk maskrosbarn, förvärvar andra grundläggande värderingar på annat håll och gör allt för att hålla sig ifrån det elände det vuxit upp med, i synnerhet när de uppfostrar sina barn.
Att många ändå blir kvar i “träsket” visar bara den tidiga socialiseringens inverkan. En eller två föräldrars syn beteende vinner över det övriga samhällets.