Kategorier
Spaning

Slaskiga fotspår

Det snöar och regnar om vartannat. Först det där stillsamt vackra vita och oskyldiga, sedan det gråa slaskiga och plaskiga. Ytterligare några steg avverkas, bakom lämnas en mycket tydlig rad av blöta, gråa fotspår. Värmeljus handlas på Konsum. På vägen tillbaka är de ensamma fotspåren kvar och jag anpassar gången till att stegen hamnar just bredvid de förra så att det ser ut som att någon hoppat jämfota. Men i morgon är det borta och glömt att någon gick eller skuttade där den sista oktober.

Kategorier
Spaning

In i mörkret

Imorgon kommer första snön, enligt prognosen dessutom med besked. Solen går ner vid halvfem och upp efter sju. Vi är på väg in i mörkret.

Jag verkar nästan helt ha slutat uppskatta vintern och mörkret: varför bor vi här, på denna svåra plats på jorden? Ingen sol och ingen värme på flera månader, varje år. Det är nu man önskar att man vore en svajig ny högskolestudent eller en ärrad pensionär, så att man gavs möjligheten att göra just ingenting. Fly in i filmer, spel, böcker, world wide web, slumra till och kanske äta en kebab med bröd i olika glödlampssken. Ett liv, där utomhus bara finns inom parentes.

Det läge som är här nu, är t ex så illa som det blir i Paris. När solens uppvisning nära polcirkeln krymper till ett par, tre timmar, så har Paris sol till klockan fem. Men så enkelt är det inte, det är kallt och eländigt även i Paris; så där ruskigt förmodligen så att man kanske trots allt föredrar ett snötäcke. Men snötäcket täcker inte hela skadan av det långa mörkret och den kommer med en kostnad av ännu längre kyla.

Kan vi förhandla med någon om att flytta vår operation till sol och värme?

Kan vi skapa ett mörkeruppehåll? Fem veckor semester börjar kännas lite 1900-talsgammalt, det är dags att nästa steg. Med mörkeruppehållet minskas spridningen av flunsor och åkommor, en välfärdssatsning.

Kan vi lägga hela samhället i en inomhusgalleria?

I väntan på lösningar; längtan till maj och det ständiga ljuset.

Kategorier
Spaning

Ingen barnlek

Det verkar inte lätt att vara barn idag jämfört med när en själv var liten, så som jag minns det. Det kanske delvis berodde på det finska separatsamhället, kanske att jag inte såg mig omkring tillräckligt, men jag minns inte mycket av att man skulle vara stilmässigt cool och tjusig som ett litet barn. Hade jag ens något annat än mjukisbyxor fram till mellanstadiet? Jag minns ett mellanstadiedisco, där någon hade en fräsig skjorta. En finsk-iranier, för övrigt. I övrigt var det mjukisbyxor, horribla frisyrer, täckkläder och snowjoggers till minst tioårsåldern. Jag kan väl inte påstå att alla barn går eller tvingas av sina föräldrar gå all-in på stil i förskoleklass eller ettan, men jag är chockad hur många som gör det. De här märkespyntade och nyfriserade barnen ser ut som fjortonåringar av något mindre storlek. Kan de inte bara få slippa det där? Åtminstone i tio år?

Från mitt förskoleklassår, som då mest bara var ett år på dagis, minns jag ett och annat. Jag var ensam pojke i min ålder och minns att jag oftast spelade fotboll med Urpo, en yngre finsk man som kom in och jobbade på förskolan just då. Vi spelade i i ett större lekrum som oftast stod oanvänt när det var vinter och sedan lite ute. Jag minns cyklandet på sådana trehjulingscyklar på gården, så härligt det var. Jag minns inget om kläder och frisyrer. Från ettan och tvåan minns jag specifika lekar och att man ville ha vissa leksaker. Men minns inget särskilt om kläder. Man ville kanske ha en ny hockeyklubba, men jag kan inte minnas att det behövde vara någon särskilt. Håret har jag en och annan bild på, det var stökigt. Jag tror att det var i fyran som den första stilspaningen ägde rum, när jag tyckte att en kompis hade en fin vinterjacka, färgglad förvisso, men något särskilt märke var det inte frågan om. Och om jag minns rätt fick jag lov att köpa en sådan jacka, trots att den troligtvis var en storlek för liten! Därmed var jag förlorad?

Men jag vet inte, det kanske inte är värre idag, utan snarare att jag varken nu, då eller däremellan har haft någon koll. Jag har bilder på horribla, rent av oacceptabla frisyrer upp till trettioplus. Jag har gått runt i byxor så illasittande att folk har behövt kommentera det. Jag har köpt tröjor som konstaterats vara för pensionärer. Jag har varit i tjänst – ja, för en stackars arbetsgivares räkning, alltså – i en flickväns rosa gamla gymnasieglasögon, innan jag hade egna (det var fantastiskt att få se klart!).

Ibland ser jag någon förvuxen jättebebis som uppenbart inte ens försöker upprätthålla ett anständigt yttre. De kanske har svårt med människor och har blivit utstötta och ensamma hemmasittare. Jag tänker att det hade kunnat vara jag, och undrar lite hur jag utan någon som helst känsla för stil och klass, lyckats hålla mig på banan. Kanske brister jag i talang, eller så är det det sociala arvet. Men jag vill ändå medge minst tio år av stilmässig barndom för alla barn, innan det är dags att börja kommunicera med märken och modeller.

Kategorier
Personligt

Återseenden i augusti

Det är väl i augusti man ses igen inför ett nytt arbetsår. Tjena, tjena! Har sommaren varit bra? Inga konstigheter.

Men jag kom nyligen att tänka på läsårsstarten 2006 mot slutet av studietiden, som ett märkligt återseende. Jag tror att jag var entusiastisk på riktigt att träffa skolkamraterna, men hade svårt att hantera det och minns det som att jag spelade allan, var överdrivet käck. Lite som att jag var bästis med alla, fastän jag inte var det. Även om vi hade ett trevligt gäng som hade gått ett år tillsammans och skulle fortsätta med åtminstone ett halvt år till, så förde jag i vanlig ordning mitt något undanskymda och anonyma sociala studentliv även då. Det blir inga bästisar gjorda med sådan praktik.

Det kanske var ett försök att vara någon annan, en mer avslappnad typ, för det låg en viss avslappning i att för första gången sedan gymnasiet återgå till samma grupp efter sommaren, men vad jag minns gick det snabbt att återgå i gamla trygga hjulspår och försvinna.

Kategorier
Spaning

Virala framtidsutsikter

Virushelvetet är segt. Det försvinner inte, får vi, men kanske framförallt Donald Trump, bistert konstatera. Även om de mest horribla dödstal nu hör till det förflutna, förhoppningsvis för gott, tycks smittspridningen fortgå i vanlig ordning. Snart är sommaren över och hösten verkar inte bjuda på någon förändring. Eländet kommer inte att upphöra, blir det en förändring blir den till det sämre.

Läste på YLE:s hemsida idag att Finland enligt uppgift fått in smitta genom resenärer som besökt Sverige och Balkan. Även om grannländerna haft färre smittade, har de haft smittade och sannolikt kommer antalet smittade att öka. En smittar tio, tio smittar femti, femti smittar tvåhundra, tvåhundra smittar sexhundra, sexhundra smittar tolvhundra och så vidare. Och då var det en hyfsat sympatisk smittkedja. Vem vet? Det man vet är att Sverige kommer att få skit för smittspridningen i samtliga länder, även om det i nio fall av tio kommer att vara deras medborgare som isåfall varit i Sverige och inte hållit distansen. Men Sverige är skyldigt till varje finskt, danskt och norskt dödsfall. Det kommer att bli en politisk kris i Norden, vi är redan nära den.

Det kommer inte att bli 50+-arrangemang förrän hösten 2021. Så jävla trist. Föreningar och företag kommer att försvinna.

När vaccinet finns på plats och erbjuds i Sverige, kommer smittspridningen redan vara nära 0. Vaccinationsprogrammet blir ändå en succé och kostar samhället ytterligare miljarder. Självklart uppmärksammas en biverkning som drabbar några tiotals stackars jävlar.

Vintern 2021-22 är vi klara med eländet. Folk återgår till att slarva med hygien och att ha sjuknärvaro. Kräksjukan gör rekordsäsong och dödar närmare 2000 äldre.

Kategorier
Spaning

Det var en gång en pub

Kanske hade det hänt något av vikt den kvällen, kanske inte. En konsert, en föreningsmiddag eller bara en missad buss. Puben öppnade alltid sin famn och bjöd till dryck, rusiga och underbart svävande samtal med ölets verkningskraft. Eller ett enkelt glas i ensamhet, tidvis alibipekandes på skärmen som väntandes på någon, men mest tittandes på människor med hög energi och nära till skratt. En och annan överförfriskad man med oskön uppsyn fick man svälja, med lite otur hade det kunnat vara du. Varmt och fuktigt i lokalen av fulltankade och tätt monterade, frustande och snattrande motorer. Murriga möbler runtomkring, medan kökets frityros och maillard väckte hungern. Den ständiga känslan av att vara mest förbisedd av öllangaren fick man leva med. Du blev aldrig utan. Kanske var det i Sverige, kanske i Tyskland eller Storbritannien. Det var ofta Lottas krog i Umeå. Men det var inte i år.

Kategorier
Personligt

Sista vägen ut

Funderar på att göra högskoleprovet så snart det är möjligt. Ska man lära sig något nytt och göra något annat, är det väl hög tid nu. Inte så att jag är på väg, men tanken att öppna upp en kanna av möjligheter lockar. Att börja med högskoleprovet.

Men är jag så kaxig att jag menar att kommer att krossa provet och få alla de tänkta möjligheterna? Nej då. Eller ja, allt utom matten borde ligga på minst 96%. När tanken slog mig tidigare i sommar var jag faktiskt in och petade i mattedelen på ett gammalt prov. Det kanske är så logiska uppgifter att man som gammal räv bara kan glida in och fixa det mesta. Nej, det gick riktigt dåligt. Det är så mycket regler och funktioner att man ger upp. Men ja, jag är kaxig: ge mig ett par dagar med Matte C-boken, så ska det väl reda sig.

Jobbade med en vass lärare i matematik och naturkunskap på 00-talet som slutade, lyckades komma in på läkarprogrammet och sadlade om. Han var 40+, det tyckte jag var starkt!

Kategorier
Personligt

Pokerface

Det var väl däromkring 2003. Pokertrenden låg och pyrde bland folk och fä i väntan på den stora explosionen med TV-sändningar och bortspelade månadslöner online. Jag var på en resa i arbetet och hamnade på ett ungdomläger i Blekinge med deltagare från hela landet. Det skulle givetvis spelas poker när dagsprogrammet var avklarat.

För egen del hade jag tidigare spelat videopoker på myntmaskiner i Finland och på färjor och hade väl i det stora hela koll på vad som är en bra hand och hela den biten. Genom gamla filmer hade man lite insikt i metodiken runt ett pokerbord som att syna, höja och lägga sig, men med Texas Hold’em-varianten kom lite ny terminologi. Flop, turn och river, till exempel.

Och att gå Åhlén, det vill säga att det går så illa att man tokförlorar hela sin kassa. Eller?

Nej, just det, det heter ju att gå all-in. Man lägger allt man har som insats. Det hade jag inte hört talas om innan.

Och med alla smålänningar och dalmasar vid bordet språkandes med hela sitt kulturarv, var det inte lätt att höra vad de sa – även om man givetvis borde ha tänkt efter en vända till, innan man under åtminstone ett par partier tänkte att Åhlén måste ha varit en riktig otursgubbe, när hans namn lever vidare idag för den som bränner ut sig direkt från bordet. Det var en lättnad när polletten trillade ner och jag tror inte att någon hann få en bild av vidden av mitt grova missförstånd, annat än att jag kanske då gick Åhlén vid fel tillfälle, men lyckades skämta bort det på något sätt.

Kategorier
Spaning

Den 1 augusti 2020

2020 låter som ett coolt år, men det är istället ett extraordinärt år av djävulskap. 3030 låter också coolt, men det ligger tyvärr ca 1000 år för långt fram. Tänk om ättlingar 15-20 generationer fram kan läsa detta då?! Knappast, mänskligheten kan ju inte börja spara allt nu helt plötsligt.

Augusti låter också coolt. En månad med två u, det är extraordinärt. Det är inte som att finns ett junuari eller fubruari, eller för den delen junu eller julu. Nej, augusti är ensamt om dubbelt u och står annars för varma mysiga sensommarkvällar, nystarter på annan ort, nya stadier i livet. Men nej, 2020 är det inte läge för sådant. Studenterna får väl börja med distansstudier direkt och stanna hemma hos mor och far. Träligt!

2020 är dessutom 20 år sedan 2000. Det låter som ett coolt år. Men gud så miserabelt det var för mig, herregud. Det är nog mitt sämsta år, då jag var som dummast i huvudet. Eller vad vet jag, men jag minns misären.

2222 ligger också för långt bort.

Jaja, nya år är väl alltid coola under några veckor. Det finns en viss fräschör i att få nedteckna ett nytt år, även om åldern efter 40 får en negativ klang.

Kategorier
Det sociala spelet Spaning

Tänder till ibland

I den privata sfären är det lätt att manifestera ilska. Det är så klart inte roligt att vara arg och det är nästan aldrig produktivt. Men i den privata sfären kan man kosta på sig, så att säga. I det mer offentliga är det irrationella beteendet en ren förlust och ett tappat ansikte. Det blir aldrig snyggt, även om man skulle ha haft anledning att ilsket fräsa.

Kom att tänka på häromåret när jag tappade fattningen på Max Hamburgare. Det är annars numera en ganska riskfri zon, då de inte längre sysslar med kundkontakter: man beställer själv, hämtar maten, äter och plockar undan. Men den här gången blev det strul. Efter att ha beställt själv, hämtat maten, ätit och plockat undan, blev jag så pass sugen på kaffe att jag återvände till beställningsskärmen och petade in en kaffe och gick direkt och hängde vid uthämtningen – en kaffe är ju en knapptryckning bort. Minuten går, fem minuter, sju, åtta. Till slut måste jag gå fram och fråga vad som händer. Då säger tonåringen i kassan att kaffemaskinen har gått sönder. Irritationen tilltar, så klart. Varför sa de inget direkt? Varför går det överhuvudtaget att beställa om det inte finns? Tonåringen frågar om jag vill ha något annat istället, och det vill jag inte. Jag ser att tonåringen går och pratar med någon. Minuten går, två, tre minuter. Jag söker kontakt igen och undrar vad som händer. Tonåringen säger att hon inte får göra återbetalningar, utan det måste chefen göra. Jag antar att det var chefen hon var och pratade med, som stod och monterade burgare. Att hålla tempot var viktigare än att göra rätt för sig gentemot mig. Jag väntade ytterligare en halv minut, ingen ansats till någonting från tonåringen eller chefen, så jag slängde kvittot på disken och sa ett svårt sarkastiskt “tack så jävla mycket”. Det var förstås tonåringen som stod i skottlinjen, fastän hon var rätt oskyldig. Det kanske är bra för företaget att motverka svinn genom att inte låta alla göra utbetalningar från kassan, men en återbetalning när beställd vara inte finns borde givetvis vemsomhelst kunna göra. Företaget borde givetvis se till att kaffe försvinner från beställningssystemet om kaffemaskinen är trasig. Att sälja något som inte finns måste ju vara det sämsta ett företag kan göra, så chefen borde, trots att riktlinjerna säger att drive-in-burgaren ska vara klar inom 90 sekunder, prioritera rätt: hellre en burgare på 100 sekunder efter att han hanterat företagets klåperi.

När jag nu ånyo kom att tänka på spektaklet började det småputtra inom mig igen, tror att jag till och med muttrade något passivaggressivt. Men jag mindes också tydligt den efterföljande skammen av att låtit en gröngöling utstå mina patetiska känsloyttringar, när det är företaget som är ruttet. Förlåt.