Kategori: Spaning

Kategorier
Spaning

Baciller nu och då

Det är besvärligt när barnen är sjuka. Värst är det väl med kräks och det är väl det enda positiva med covid, att vi på köpet dödade den smittspridningen (eller om folk bara slutade söka information om eller vård för det). Det är alldeles säkert så att vi som samhälle i stort sköter hygienen lite snyggare i dessa tider. Jag tror mig ha minskat mitt ansiktspetande med åtminstone 50 % kanske 75 %. Händerna tvättas oftare än generellt efter toalettbestyr, och med noggrant. Under ganska många veckor i mars-april fick barnen vara hemma från förskolan. Sammantaget har de varit fantastiskt friska under våren.

Men barn är ganska äckliga. Måste jag skölja av mig efter badet? Pruttar med munnen på varandra. Äter med händerna, slickar på händerna och finns det något spännande på golvet – ja, tack. Kladdar gärna på allt i affären, ska känna på alla leksaker och fippla med Coops lekskärm.

För hygienpolisen finns många insatser att göra. Och hygienpolisen har lyssnat på Tegnell och har ständig span på de misstänkta. Fokus ligger på väl på covid, men spiller över på allt annat. Drick inte ur den där vattenflaskan, den är väl från förra veckans träning, god damn it. Faror lurar här och där, och den pragmatiska förpandemiska polisen är borta. Nu är det bara bad cop, hela tiden.

Apropå vattenflaskan kom jag att tänka på min kompis Mini-Janne, då deras familj hade sådana schyssta vattenflaskor. De kanske var från Intersport och hade det där korta böjda sugröret på toppen. Åh, vad det var underbart att dricka vatten ur en sådan – helst inte heller iskallt, så att man riktigt fick dricka mycket. Vi fyllde alltid upp dem och sög i oss en liter. Gud, så äckligt. Undrar om vi inte delade flaska också, alla sörplade på samma sugrör. Om det är ett gränsfall att smaka någon annans öl någon gång, så vågar jag inte ens tänka vad ett mikroskop skulle ha avslöjat om den där sugrörsstumpen. De går väl inte ens att diska ordentligt? Jävlar vad de där skitungarna hade fått höra, om den här hygienpolisen hade haft jour då.

Sluta usch, ni sprider sjukdom.

Vill du bli sjuk?

Kategorier
Spaning

Leve diskmaskinen!

Okej, diskmaskinen är ingen avancerad maskin. Den är förmodligen ingen robot. Enligt Wikipedia är roboten “en teknisk anordning, oftast en elektromekanisk maskin som styrs av elektronisk programmering, som utför fysiska uppgifter”. Wikipedia presenterar även en definition från SAOB 1958 där roboten är en “mekanisk inrättning som till det yttre liknar en människa och genom elektriska impulser eller på annat sätt kan fås att utföra visst arbete eller vissa rörelser”. Diskmaskinen liknar förvisso ingen människa, men den är å andra sidan styrd genom programmering och utför en fysisk uppgift. Anser jag. För det var en gång, för säg 4-5 år sedan när roboten fann sig i en slags renässans, i något program på TV eller på radion, som man diskuterade robotar i hemmet och allt det där, och diskmaskinen kom på tal. Nähejdu, skrattade någon expert. Diskmaskinen är absolut ingen robot, det krävs något mer än att skvätta runt vatten, konstaterade experten torrt. Vid ytterligare några tillfällen var det uppenbart hur vederbörande njöt av att hånfullt säga att skvätter vatten, det är allt den gör. Jag blev oerhört kränkt av hånet: skärp dig, du pratar om min favoritmaskin, bror. Kom att tänka på detta idag och har utan framgång försökt hitta programmet och experten, lite illvilligt för att se hur det gått för den i livet.

Det kan bli aktuellt med robotdammsugare snart, då en del talar sig varma för dem. I somras var jag med när en kamrat trimmade in en robotgräsklippare – vilken fars. Det är inte som att de ser riktigt kloka ut. De kanske får jobbet gjort, men ser riktigt löjliga ut där de dräller omkring, till skillnad från den gamla, tryggt brummande, diskmaskinen.

Kategorier
Samhälle Spaning

Börshajen och Telia

Ja, man sparar på börsen nuförtiden. När Televerket blev Telia och introducerades på börsen som en folkaktie gick det illa – många köpte, men värdet dalade. Aktien introducerades på 85 kronor och dithän har man aldrig återkommit. Men det är klart – staten är delägare och Telia kommer att hänga med och förmodligen leda telenätsutvecklingen i landet även fortsättningsvis. Men marknaden kräver prispress och inrikes är nog möjligheten till reell tillväxt begränsad. Det har dock sett ganska stabilt ut i bolaget de senaste 10 åren, så jag köpte lite några månader sedan. En trogen kund och numera ägare.

Som kund har jag för det mesta varit ganska nöjd. I ungdomen var det populärt att snacka skit om Telia, många som modemsurfade och så småningom ADSL-surfade med dem hade synpunkter. Felia, fick man heta. Även om Telia förstås levererade den fasta telefonin, så ringde jag BIP, Botnia internet provider, med mitt modem, och efter flytten hemifrån blev man genast med bredband via universitetsnätet som studentgränderna på Ålidhem begåvats med. Men den fasta telefonin hängde kvar ända till 2009. Under några år var jag blott en kontantkortskund innan priserna mobilt blev fasta oavsett bruk. Sedan dess har Telia försökt att kapitalisera på “data”. 299 kr i månaden, 1 gb data, 399 kr 5 gb, och så vidare. Telia kämpade ett bra tag med att försöka ta mer betalt, men har nog fått anpassa sig efter andra aktörer. De har haft bra service när jag behövt det och hyggliga subventioner på telefoner när man tecknat förlängning på avtal. Först i höstas blev jag småsur. Fick brev och mail och påminnelser om “förmån” för kunder. Som förmån skulle jag få 500 mbit istället 100 mbit på bredbandet. Eller 40 gb data istället för 20 gb. Fick jag äntligen en klapp på axeln för mitt bidrag? Nej, det går ju inte för sig. Det skulle visserligen vara kostnadsfritt ett år, men därefter skulle uppgraderingen kosta som den gör. Ja, det kanske är förmån – förmodligen var det 99 kronor rabatt i månaden under ett år, nästan 1200 kronor. Men därefter var man hooked på det dyrare tills vidare. Det som irriterar är att man betonade förmån och att de faktiska förhållandena fanns i det finstilta. Jag hade inte haft något emot en kampanj om att uppgradera, första året utan extra kostnad. Jag hade kanske t o m nappat. Men kampanjen kändes skenhelig och jag slog bakut.

Lite senare under hösten agerade Telia, som sedan länge också är TV-leverantör, stort på den svenska marknaden och köpte TV4 och Cmore. Som sagt, det blir nog ingen tillväxt på telenät, så man måste hitta andra vägar. En fantastisk affär, menade VD, nu ska vi satsa stort på innehåll, eller content, som man ska säga.

Jag har aldrig riktigt gillat TV4, det känns som att bläddra i Amelia. En doft av blommor, ansträngda lyckliga leenden, ja, egentligen som en enda reklamfilm, även vid sidan av reklamen. Är det något som är intressant så är det snart en lång, lång reklampaus. Och herregud, en film på två timmar blir tre timmar lång, ofta med avbrott för Nyheterna och kanske ett röstningsprogram. Jag förstår att det kostar att göra TV och att man måste få in pengarna någonstans, men, säg exempelvis TV3, har aldrig irriterat på samma sätt. Och Cmore, som är förlängningen på det gamla Canal+ i Sverige. Ja, de har haft handen på svensk ishockey länge och tack vare det har jag varit prenumerant i många år. De har också haft allehanda fotboll. Men faktum är att innehållet minskat år efter år, medan priset gått upp rejält, så pass att det är irriterande.

Som ägare är det inte så att hjärtat bultar upphetsat av allt detta innehåll. Som om inte det var nog så rapporterades snart att det var storsatsning på gång. På Big Brother. Fräscht! Ja, inget slår väl att få tjuvtitta på en fyllefest, men ändå!

Inte så att jag är intresserad, men Cmore tappade dessutom budgivningen om Allsvenskan i fotboll. Den visningsrättigheten har haft ett värde. Nu på våren har det blivit känt att man gått fullständigt all in på Champions League, som Viasat å sin sidan alltid haft. Det luktar tokflopp. Champions League är fram till slutspelet ett ganska trist jippo. Man spelar rätt sällan och de flesta matcher är ganska ointressanta – de enda som brinner är småklubbarna som i bästa fall kan ta poäng av en jätte. På vårsidan är det slutspel, men ännu färre matcher, men då kan det i bästa fall hetta till lite. Priset för detta var fruktansvärt och jag är övertygad om att Allsvenskan hade varit ett bättre köp, till vilket pris som helst. Allsvenskan är inte min kopp av te, men det är nu Discovery som har tagit över och försöker påtvinga konsumenter ytterligare ett satans abonnemang. Tur att jag slipper det.

Efter de dystra börsdagarna i början av pandemin återhämtade sig Telia hyggligt, men är sedan dess ner över 10%. Jag vet inte om den tokiga miljardsatsningen på ganska meningslös fotboll är något som får marknaden att reagera, men jag reagerar. Det känns dumt och ganska farligt. En nöjd kund på kommunikationsfronten, men en rädd ägare i och med idiotsatsningarna på contentområdet.

Dags att sälja?

Kategorier
Personligt Spaning

Pandemiskt fördärv

Kanske har man haft mild infektion, kanske inte. Det finns säkert ett test att tillgå när antikropparna ändå har gått ur. Vår tröghet i att ställa om till storskalig testning av såväl infektion som antikroppar är min besvikelse i vår kamp.

Men det var inte det jag skulle lägga till handlingarna, utan berättelsen om fördärvet. Det har inte varit överdådigt som hos Solkungen, men nog har den relativa isoleringen inneburit ett lagerhållande av gott och blandat. I början var man otroligt duktig på att endast veckohandla, samtidigt som viss preppingsatsning gjordes. Mest noggrann var man förvisso med rekommendationerna att fylla lagret med choklad – bra med högt energiinnehåll, men också för att hålla humöret uppe. Och mycket annat smarrigt. Så det har varit lätt att springa i skåpen och nalla i ett par månader nu. Samtidigt har alkoholförrådet omhändertagits väl, liksom att mat och tillbehör däromkring hållit en hög smaskighetsnivå. De här månaderna har mest liknat en slags oavbruten tröstkonsumtion.

Men nu är jag less på allt. Salamin från delidisken är god, det är den fortfarande, men känslan är fullständigt urholkad. Godis, fy fan, det är inte ens särskilt gott från början, men allt det där sötklibbet i munnen som varit – snälla, försvinn godis. Jag är inte ens sugen på öl längre, orkar inte. I början av pandemin brukade jag med stor behållning sörpla på en whiskey till Aktuellt då och då, men blev less på det också. Jag har tänkt att göra EuroJackpot sedan 6-7 veckor tillbaka för att försöka få igång lite gamla spelkickar, men glömmer bort det: inte ens drömmen att kanske vinna medel till att anlägga en bastu, biter längre. Vad ska man nu ta till? Om korv, öl och dobbel inte belönar, ja, gud, måste jag börja arbeta med kroppen?

Kategorier
Spaning

Trodde jag att jag var nåt, eller?

Jag har tidigare påstått att skammen över gamla fadäser och tillkortakommanden är så pass urvattnad att det längre inte känns att skriva om dem. Den häromsistens publicerade kvarlevan från 1998, som vittnar om tanken att leva på skrivandet, som journalist eller författare kändes dock. Skam kan handla om att bli tagen med byxorna nere, men dess kokpunkt för mig är att bli avslöjad som en naiv drömmare som tänker höga tankar om sig själv, men har helt fel. Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet, konstaterade Sokrates. Vad gäller skrivkonsten är det nog precis det som har hänt med alla de ofattbara mängder ord som passerat systemet sedan dess – jag har lärt mig och insett att förmågan är på normalnivå. Jag gillar att skriva; det är en utmärkt metod för terapeutisk reflektion, liksom en god egenskap i de delar av livet där text måste produceras. När jag nuförtiden anstränger mig lite extra kan en text faktiskt bli bra, med finurliga formuleringar, lyckad disposition och ett gott flyt. Men oftast skriver jag, som man säger, hellre än bra – låter det flöda ut, med knepig meningsbyggnad, ogenomtänkta satser, märklig kommatering utan stringens och ständiga upprepningar. Jag gör ofta en genomläsning av texter här och upptäcker några saknade ord och stavfel, som åtgärdas. Men många stycken river som naglar i läsögat, som otympliga klumpedunsar som borde göras något åt, men som får vara kvar. Detta är förvisso en blogg, men det finns alldeles för många meningar här som börjar med jag eller det för att man ska känna sig nöjd. Det är helt okej. Jag är helt okej.

Man kanske ska vara förlåtande mot 18-åringen, men det här känns alltså fortfarande. Jag var som en av de tondöva som på riktigt trott sig vara Whitney Houston och ställt sig för att glänsa inför Kishti och Bard. Stopp, det räcker. Eller som gubben med närmast obefintlig bolltalang på gubbinnebandyn som är överdrivet taggad och rankar sig själv som bland de bästa i gänget. Ju längre det är mellan egenbedömd och faktisk förmåga, desto hårdare blir smällen. Men först måste man ju komma till insikt, att man blivit driftkucku åt alla andra.

Kan självdistans rädda någon? Vad är självdistans ens, är det inte bara en strategi för att blotta brister man har kontroll över, för att förtrycka de verkliga problemen? Självförtroende kanske är bra – men är det bra om den står feldimensionerad grund? Det kanske enklaste sättet tycks även fortsättningsvis vara att låta bli att tro att man är något. Det är sedan gammalt i vårt land.

Kategorier
Spaning

Avstånd här och där

Covidläser i DN att många i Belgien bilar till norra Italien på ledigheter, för att det är så god mat och det är så pass nära. Detta ska ha bidragit till Belgiens svåra dödssiffror.

Jamen så pass, är det verkligen nära?

Jag åker gärna till Umeå över en helg, 360 km. Till Stockholm är det ganska precis 1000 km, men det går väl an att ta en sådan körning i värsta fall, om man man nu t ex vill ha så god mat (men att köra upp en lastbil flyttlass och sedan omedelbart tillbaka var tungt). När jag växte i Umeå var det ganska precis 600 km till mormor i Kittilä, Finland – och när man bodde i Stockholm var det en liknande sträcka hem till Umeå. Jag vet inte om den stora erfarenheten av 600 km långa resor gjort den för min urtyp av lagom dagsresa eller om de flesta skulle hålla med. Så hur långt tar man sig på 360, 600 eller 1000 km, om man skulle bo någon annanstans?

Staffanstorp
360: Uddevalla, Flensburg (dansktyska gränsen)
600: Stockholm, Berlin (färja Rödby-Puttgarden)
1000: Prag, Lille (20 mil kvar till Paris)

Berlin
360: Prag, Kiel
600: Warszawa, Wien, München, Groningen
1000: Dover (färja i kanal), Paris, Verona, Vilnius

Bryssel
360: London, Paris, Groningen, Mainz
600: Hamburg, Sheffield, Nürnberg, Zürich, Angers
1000: Genua, Schladming, Edinburgh, Helsingborg, Marseille

Lyon
360: Turin, Bern
600: Barcelona, Bologna, Stuttgart
1000: Valencia, Ljubljana, Plzen, Amsterdam, London

Wien
360: Prag, München, Zagreb, Budapest, Katowice
600: Berlin, Stuttgart, Liechtenstein, Venedig, Belgrad, Uzhjorod
1000: Bukarest, Sofia, Podgorica, Genua, Genéve, Luxemburg, Venlo, Lübeck, Kaliningrad, Baranavitjy

Det här var inte särskilt intressant. Sverige är ett långt land, medan många andra länder snarare är breda. Så det som verkligen fascinerar är distansen i nordsydlig riktning. Om jag skulle cykla till Stockholm, tar sig pågen från Staffanstorp nästan till Paris. Man behöver bara ta sig till Skåne så är det mesta nära. I Tyskland och Frankrike har de många mil att tugga i östvästdimensionen, så de nämnda belgarna måste nog åka närmare 100 mil på sina turer.

Men Wien framstår jusom en fantastisk plats även på andra sätt än de jag upplevde på resan dit för ett par år sedan. Man når inte riktigt Spanien eller båten till England på 100 mil, men å ena sidan flera huvudstäder i Östeuropa och Balkan, in i Ukraina och Vitryssland, och å andra sidan samtidigt nästan “hem”, till Lübeck.

En annan aspekt som man lite hajar till av är, att trots att det kan kännas som att man bor i världens ände, så finns det kvar av Skandinavien. Till Nordkapp är det 75 mil och ungefär lika långt till Murmansk.

Kategorier
Spaning

Är det vår?

Vintern rasat ut bland våra fjällar,

Drivans blommor smälta ner och dö.

Himlen ler i vårens ljusa kvällar,

Solen kysser liv i skog och sjö.

Den studentikosa valborgstraditionen levde inte direkt i Umeå – eller vad vet jag, jag var inte direkt studentikos själv. Men något Uppsala var det definitivt inte.

Men som yngre tonåring var Valborg ett klassiskt tillfälle för fest, eller “supa” som man sa i mina kretsar.

Det på något sätt gulliga i det ohälsosamma och farliga ungdomsdrickandet var att det på Valborg till varje pris skulle ske utomhus. Under mina år som yngre tonåring så handlade det ofta om att hänga nere vid Öbacka, som då bestod av en gångväg omgiven av gigantiska gräsytor längs älven, innan det så småningom blev ett svindyrt bostadsområde.

Vi var väl inte direkt och stämde av vårens framfart på förhand, men så här i efterhand kan man konstatera att Valborgsfestligheterna alltid gav ett tydligt besked om var i årstiden vi befann oss. Var byxorna blöta om stjärten var vi helt klart fortfarande i slutet av vårvintern och förmodligen fanns där en och annan ploghög kvar. I värsta fall luktade det ruttet gräs. Var byxorna torra baktill, var det vår!

Precis som med brännbollsfestligheterna i slutet av maj kunde förutsättningarna variera kraftigt, men på något sätt var det trots allt alltid ljust och härligt. Vissa år kunde björkarna slå ut ordentligt först en bit in i juni, som när jag tog studenten.

Kategorier
Personligt Spaning

Problemet R

När jag var liten kunde jag inte säga r och det fortsatte förmodligen att vara något fel på det upp på högstadiet. Jag kan dock inte minnas hur problemet gestalade sig då! Från mellanstadiet har jag inga minnen av förnedringen att inte kunna – kanske för att problemet inte var så stort, kanske för att skolan var så trygg och jag var bra på allt annat än just det. Men från högstadiet har jag ångestfyllda minnesbilder, i synnerhet från lektioner i tyska. Jag minns att det värsta var genomgången av glosor till kommande läxa, där ordet gick runt bland eleverna och man fick läsa upp en glosa. Det gick väl i någon sorts ordning så att man snart kunde börja räkna om man skulle åka på en tysk glosa innehållandes ett r. Bahnhof – yes! Genus, Janne? Helvete.. der Bahnhof.

Men jag minns som sagt inte problemets fulla natur. Kanske var det mer den ackumulerade helheten som knäckte mig. Att ha lämnat tryggheten i mellanstadiet, att vara en sjua, osäkerheten i att vara en finnjävel (även om jag inte var den enda), att tyskan dessutom var utanför klassen och, auf jeden fall, att tysk grammatik och meningsbyggnad är en utmaning. Då blev ett litet r det som fick bägaren att rinna över.

Tyska blev så mitt svaga ämne. I det relativa betygssystemet fick jag ändå en trea, vilket knappast är värdigt de kunskaper jag hade. I gymnasiet var det så många som läste tyska att man var tvungen att skapa en extragrupp, och i den hamnade jag, tillsammans med blott en handfull andra. Fantastiska möjligheter att lära sig mycket? Eller omöjligt att gömma sig? Tyvärr levde den dåliga känslan för ämnet kvar in på gymnasiet så inget kunde ändra kräftgången, även om jag förstås blev godkänd. Det känns bistert, jag tror ändå att jag i smyg utvecklade ett intresse för språket, som blommade ut några år senare. Tänk vad mycket tid som ändå spenderats på lektioner i tyska. Hade jag hittat glädjen där och då så hade det faktiskt kunnat bli nåt.

Det är tyvärr så att man, kanske främst i den åldern, kan få för sig att man saknar talang eller huvud för vissa saker, så pass att man ger upp. Många är de elever som man själv haft senare som haft så lågt matematiksjälvförtroende att de gett upp, som om det vore omöjligt att lära sig eller bli bättre på. Det är klart att det finns diagnoser som kan innebära problem för viss typ av inlärning, men det är ännu fler som bara inte kommit in i det och hittat glädjen i utveckling. Det är olyckligt!

Tyskan är den stora sorgen för mig, men jag har genom också trott att just jag inte kan:

  • Programmera – det är bara för Mozarts som haft tangentbord sedan spädbarnsåldern
  • Löpa längre distans – det måste man börja tidigt med, annars är det kört
  • Ta examen i högskolan – jag är en förlorare från arbetarklassen – den känslan puttrade på hela vägen till den sista uppsatsen (särskilt uppgiven på förhand var jag inför nationalekonomi med alla dess modeller och formler – men i slutändan blev den kursen en av de roligaste, kanske just för att den var som den var och helt annorlunda jämfört med vanliga samhällsvetenskapliga kurser).

Alla kan lyckas med nästan vadsomhelst.

Kategorier
Spaning

En värmande hamburgare

I det förra inlägget satt jag på Frasses och åt skrovmål med syrran – men det finns mer att säga om hamburgare och uppväxten i Umeå. Det är klart bröd, kött och gojs är smarrigt; fett och snabba kolhydrater är för det mesta en mycket begärlig kombination. Men det finns något mer med det hela. Det var alltid kallt i Umeå och busstrafiken var gles och otajmad. Hade man hälsat på någon på andra sidan stan, kunde man räkna med att få vänta en halvtimme på stan för bussbyte. Och bussen från ishallen gick för det mesta så att man var tvungen att lämna matchen med halva sista perioden kvar för att hinna med den. Nästa buss gick en timme senare. Oftast valde man väl att gå i isande kyla till stan, bara för att finna att det är 20 minuter kvar tills bussen hem går. På kvällarna var det bara hamburgarhaken som hade öppet. Råkade man då ha lite pengar på sig var det en fantastisk lycka, först att bara kliva in i värmen på restaurangen och känna den härliga doften av friterat, och sedan, att få hugga tag i en varm, smarrig hamburgare och njuta en stund. Fantastisk lycka, alltså.

Kategorier
Kultur Personligt Spaning

Adagio i g-moll

Giazottos Adagio i g-moll

Jag var ingen stor skivköpare i min ungdom, konstaterade jag några år sedan. Inte vad gäller popmusik iallafall, för den spelade man in på band från radion. Men desto fler skivor klassisk musik hade jag. Dels för att jag gillade klassisk musik, men förmodligen också för att skivorna var billiga. Har någon sorts minnesbild av att man kunde köpa en skiva för typ 29 kronor. En verklig inkörsport var filmer i allmänhet men också testbilden på TV2 som ibland inte tjöt utan spelade klassiska pärlor, särskilt gillade jag Vivaldis vinter där. Lite parentetiskt måste tilläggas att det var magiskt när jag för första gången gick på konsert i Umeå stadskyrka och fick uppleva Mozarts Requiem live. I vår digitala värld har man den otroliga lyxen att kunna se saker på Youtube och få i princip samma upplevelse, och nästan lite bättre när man får se musiker på nära håll. De är magiker, det framgår tydligt i ett klipp som nedan:

En fantastisk vinter.

Men åter till adagion i g-moll, som väl är mest känd som Albinonis Adagio. Jag är ganska säker på att Tomaso Albinoni uppgavs som kompositör på någon av skivorna jag köpte. Det fanns väl ingen direkt anledning att ifrågasätta det och inte heller fanns det på den tiden sådana informationskanaler som finns idag. Av någon anledning hade jag också uppfattningen att Albinoni var en renässansmusiker och att verket rent av kom till på 1500-talet. Jag tror att det bara förhöjde upplevelsen av denna ljuvliga bit, för det låter ju verkligen modernt, lite som filmmusik. Tänk att han satt där i all 1500-talsenkelhet och nedtecknade detta, som känns så modernt idag, tänkte jag.

Bara några år sedan råkade jag komma åt mer korrekt information i frågan. Kompositör är till stora delar Remo Giazotto, en musikvetare som jobbat med Albinonis samlade verk. Han publicerade adagion 1958 – är det kanske rent av det modernaste av välkända klassiska verk? Giazotto menade att han tagit del av opublicerade noter av ett verk av Albinoni och jobbat vidare med det. Giazotto kom aldrig att visa något notblad för att styrka sin berättelse, så antingen är den sann eller så skrev han hela stycket själv och valde att marknadsföra sig med Albinoni (1671-1751) i en stor blåsning.

Jag minns att jag chattade om “Albinonis adagio” med en tjej från humanistklassen. Hon var nära vän med några av mina klasskompisar, så det blev några häng. Det slår mig att jag inte kommer ihåg någonting av dem. Vi hade en tacokväll hemma hos mig, men det enda jag minns är att den nämnda tjejen glömde tupperware på köksbänken. I övrigt helt blankt! Kanske fick jag vara med lite för att de tyckte synd om mig. Nå, varken då eller i förlängningen var jag kompatibel med humanistgänget. Lustigt nog råkade jag träffa henne på morgonbussen efter en blöt kväll i Stockholm någon gång på 00-talet, hon hade “spelat skivor” på något ställe. Sedan har jag hört att hon läst till läkare. Så även om allt detta är fragmentariskt, så är delad kärlek till musik något jag minns.