Kategori: Spaning

Kategorier
Spaning

In i mörkret

Imorgon kommer första snön, enligt prognosen dessutom med besked. Solen går ner vid halvfem och upp efter sju. Vi är på väg in i mörkret.

Jag verkar nästan helt ha slutat uppskatta vintern och mörkret: varför bor vi här, på denna svåra plats på jorden? Ingen sol och ingen värme på flera månader, varje år. Det är nu man önskar att man vore en svajig ny högskolestudent eller en ärrad pensionär, så att man gavs möjligheten att göra just ingenting. Fly in i filmer, spel, böcker, world wide web, slumra till och kanske äta en kebab med bröd i olika glödlampssken. Ett liv, där utomhus bara finns inom parentes.

Det läge som är här nu, är t ex så illa som det blir i Paris. När solens uppvisning nära polcirkeln krymper till ett par, tre timmar, så har Paris sol till klockan fem. Men så enkelt är det inte, det är kallt och eländigt även i Paris; så där ruskigt förmodligen så att man kanske trots allt föredrar ett snötäcke. Men snötäcket täcker inte hela skadan av det långa mörkret och den kommer med en kostnad av ännu längre kyla.

Kan vi förhandla med någon om att flytta vår operation till sol och värme?

Kan vi skapa ett mörkeruppehåll? Fem veckor semester börjar kännas lite 1900-talsgammalt, det är dags att nästa steg. Med mörkeruppehållet minskas spridningen av flunsor och åkommor, en välfärdssatsning.

Kan vi lägga hela samhället i en inomhusgalleria?

I väntan på lösningar; längtan till maj och det ständiga ljuset.

Kategorier
Spaning

Ingen barnlek

Det verkar inte lätt att vara barn idag jämfört med när en själv var liten, så som jag minns det. Det kanske delvis berodde på det finska separatsamhället, kanske att jag inte såg mig omkring tillräckligt, men jag minns inte mycket av att man skulle vara stilmässigt cool och tjusig som ett litet barn. Hade jag ens något annat än mjukisbyxor fram till mellanstadiet? Jag minns ett mellanstadiedisco, där någon hade en fräsig skjorta. En finsk-iranier, för övrigt. I övrigt var det mjukisbyxor, horribla frisyrer, täckkläder och snowjoggers till minst tioårsåldern. Jag kan väl inte påstå att alla barn går eller tvingas av sina föräldrar gå all-in på stil i förskoleklass eller ettan, men jag är chockad hur många som gör det. De här märkespyntade och nyfriserade barnen ser ut som fjortonåringar av något mindre storlek. Kan de inte bara få slippa det där? Åtminstone i tio år?

Från mitt förskoleklassår, som då mest bara var ett år på dagis, minns jag ett och annat. Jag var ensam pojke i min ålder och minns att jag oftast spelade fotboll med Urpo, en yngre finsk man som kom in och jobbade på förskolan just då. Vi spelade i i ett större lekrum som oftast stod oanvänt när det var vinter och sedan lite ute. Jag minns cyklandet på sådana trehjulingscyklar på gården, så härligt det var. Jag minns inget om kläder och frisyrer. Från ettan och tvåan minns jag specifika lekar och att man ville ha vissa leksaker. Men minns inget särskilt om kläder. Man ville kanske ha en ny hockeyklubba, men jag kan inte minnas att det behövde vara någon särskilt. Håret har jag en och annan bild på, det var stökigt. Jag tror att det var i fyran som den första stilspaningen ägde rum, när jag tyckte att en kompis hade en fin vinterjacka, färgglad förvisso, men något särskilt märke var det inte frågan om. Och om jag minns rätt fick jag lov att köpa en sådan jacka, trots att den troligtvis var en storlek för liten! Därmed var jag förlorad?

Men jag vet inte, det kanske inte är värre idag, utan snarare att jag varken nu, då eller däremellan har haft någon koll. Jag har bilder på horribla, rent av oacceptabla frisyrer upp till trettioplus. Jag har gått runt i byxor så illasittande att folk har behövt kommentera det. Jag har köpt tröjor som konstaterats vara för pensionärer. Jag har varit i tjänst – ja, för en stackars arbetsgivares räkning, alltså – i en flickväns rosa gamla gymnasieglasögon, innan jag hade egna (det var fantastiskt att få se klart!).

Ibland ser jag någon förvuxen jättebebis som uppenbart inte ens försöker upprätthålla ett anständigt yttre. De kanske har svårt med människor och har blivit utstötta och ensamma hemmasittare. Jag tänker att det hade kunnat vara jag, och undrar lite hur jag utan någon som helst känsla för stil och klass, lyckats hålla mig på banan. Kanske brister jag i talang, eller så är det det sociala arvet. Men jag vill ändå medge minst tio år av stilmässig barndom för alla barn, innan det är dags att börja kommunicera med märken och modeller.

Kategorier
Spaning

Virala framtidsutsikter

Virushelvetet är segt. Det försvinner inte, får vi, men kanske framförallt Donald Trump, bistert konstatera. Även om de mest horribla dödstal nu hör till det förflutna, förhoppningsvis för gott, tycks smittspridningen fortgå i vanlig ordning. Snart är sommaren över och hösten verkar inte bjuda på någon förändring. Eländet kommer inte att upphöra, blir det en förändring blir den till det sämre.

Läste på YLE:s hemsida idag att Finland enligt uppgift fått in smitta genom resenärer som besökt Sverige och Balkan. Även om grannländerna haft färre smittade, har de haft smittade och sannolikt kommer antalet smittade att öka. En smittar tio, tio smittar femti, femti smittar tvåhundra, tvåhundra smittar sexhundra, sexhundra smittar tolvhundra och så vidare. Och då var det en hyfsat sympatisk smittkedja. Vem vet? Det man vet är att Sverige kommer att få skit för smittspridningen i samtliga länder, även om det i nio fall av tio kommer att vara deras medborgare som isåfall varit i Sverige och inte hållit distansen. Men Sverige är skyldigt till varje finskt, danskt och norskt dödsfall. Det kommer att bli en politisk kris i Norden, vi är redan nära den.

Det kommer inte att bli 50+-arrangemang förrän hösten 2021. Så jävla trist. Föreningar och företag kommer att försvinna.

När vaccinet finns på plats och erbjuds i Sverige, kommer smittspridningen redan vara nära 0. Vaccinationsprogrammet blir ändå en succé och kostar samhället ytterligare miljarder. Självklart uppmärksammas en biverkning som drabbar några tiotals stackars jävlar.

Vintern 2021-22 är vi klara med eländet. Folk återgår till att slarva med hygien och att ha sjuknärvaro. Kräksjukan gör rekordsäsong och dödar närmare 2000 äldre.

Kategorier
Spaning

Det var en gång en pub

Kanske hade det hänt något av vikt den kvällen, kanske inte. En konsert, en föreningsmiddag eller bara en missad buss. Puben öppnade alltid sin famn och bjöd till dryck, rusiga och underbart svävande samtal med ölets verkningskraft. Eller ett enkelt glas i ensamhet, tidvis alibipekandes på skärmen som väntandes på någon, men mest tittandes på människor med hög energi och nära till skratt. En och annan överförfriskad man med oskön uppsyn fick man svälja, med lite otur hade det kunnat vara du. Varmt och fuktigt i lokalen av fulltankade och tätt monterade, frustande och snattrande motorer. Murriga möbler runtomkring, medan kökets frityros och maillard väckte hungern. Den ständiga känslan av att vara mest förbisedd av öllangaren fick man leva med. Du blev aldrig utan. Kanske var det i Sverige, kanske i Tyskland eller Storbritannien. Det var ofta Lottas krog i Umeå. Men det var inte i år.

Kategorier
Spaning

Den 1 augusti 2020

2020 låter som ett coolt år, men det är istället ett extraordinärt år av djävulskap. 3030 låter också coolt, men det ligger tyvärr ca 1000 år för långt fram. Tänk om ättlingar 15-20 generationer fram kan läsa detta då?! Knappast, mänskligheten kan ju inte börja spara allt nu helt plötsligt.

Augusti låter också coolt. En månad med två u, det är extraordinärt. Det är inte som att finns ett junuari eller fubruari, eller för den delen junu eller julu. Nej, augusti är ensamt om dubbelt u och står annars för varma mysiga sensommarkvällar, nystarter på annan ort, nya stadier i livet. Men nej, 2020 är det inte läge för sådant. Studenterna får väl börja med distansstudier direkt och stanna hemma hos mor och far. Träligt!

2020 är dessutom 20 år sedan 2000. Det låter som ett coolt år. Men gud så miserabelt det var för mig, herregud. Det är nog mitt sämsta år, då jag var som dummast i huvudet. Eller vad vet jag, men jag minns misären.

2222 ligger också för långt bort.

Jaja, nya år är väl alltid coola under några veckor. Det finns en viss fräschör i att få nedteckna ett nytt år, även om åldern efter 40 får en negativ klang.

Kategorier
Det sociala spelet Spaning

Tänder till ibland

I den privata sfären är det lätt att manifestera ilska. Det är så klart inte roligt att vara arg och det är nästan aldrig produktivt. Men i den privata sfären kan man kosta på sig, så att säga. I det mer offentliga är det irrationella beteendet en ren förlust och ett tappat ansikte. Det blir aldrig snyggt, även om man skulle ha haft anledning att ilsket fräsa.

Kom att tänka på häromåret när jag tappade fattningen på Max Hamburgare. Det är annars numera en ganska riskfri zon, då de inte längre sysslar med kundkontakter: man beställer själv, hämtar maten, äter och plockar undan. Men den här gången blev det strul. Efter att ha beställt själv, hämtat maten, ätit och plockat undan, blev jag så pass sugen på kaffe att jag återvände till beställningsskärmen och petade in en kaffe och gick direkt och hängde vid uthämtningen – en kaffe är ju en knapptryckning bort. Minuten går, fem minuter, sju, åtta. Till slut måste jag gå fram och fråga vad som händer. Då säger tonåringen i kassan att kaffemaskinen har gått sönder. Irritationen tilltar, så klart. Varför sa de inget direkt? Varför går det överhuvudtaget att beställa om det inte finns? Tonåringen frågar om jag vill ha något annat istället, och det vill jag inte. Jag ser att tonåringen går och pratar med någon. Minuten går, två, tre minuter. Jag söker kontakt igen och undrar vad som händer. Tonåringen säger att hon inte får göra återbetalningar, utan det måste chefen göra. Jag antar att det var chefen hon var och pratade med, som stod och monterade burgare. Att hålla tempot var viktigare än att göra rätt för sig gentemot mig. Jag väntade ytterligare en halv minut, ingen ansats till någonting från tonåringen eller chefen, så jag slängde kvittot på disken och sa ett svårt sarkastiskt “tack så jävla mycket”. Det var förstås tonåringen som stod i skottlinjen, fastän hon var rätt oskyldig. Det kanske är bra för företaget att motverka svinn genom att inte låta alla göra utbetalningar från kassan, men en återbetalning när beställd vara inte finns borde givetvis vemsomhelst kunna göra. Företaget borde givetvis se till att kaffe försvinner från beställningssystemet om kaffemaskinen är trasig. Att sälja något som inte finns måste ju vara det sämsta ett företag kan göra, så chefen borde, trots att riktlinjerna säger att drive-in-burgaren ska vara klar inom 90 sekunder, prioritera rätt: hellre en burgare på 100 sekunder efter att han hanterat företagets klåperi.

När jag nu ånyo kom att tänka på spektaklet började det småputtra inom mig igen, tror att jag till och med muttrade något passivaggressivt. Men jag mindes också tydligt den efterföljande skammen av att låtit en gröngöling utstå mina patetiska känsloyttringar, när det är företaget som är ruttet. Förlåt.

Kategorier
Spaning

Mygginsomnia

Det är tyst, bara pojkarnas andning hörs. Perfekt. Trots att jag är trasslig i mitt inre sover jag, vad jag vet, gott för det mesta. Men på sistone har det varit svårt. Först den plågsamma värmen, och nu på slutet, myggen. Den gångna natten var horror – de kom i ett pärlband, en i taget, smack, en till. Adrenalinet slår till direkt, på med mobillampan och upp på jakt. Smack, och så en till. Det har varit ytterst oklart var de kommer ifrån. Inte kan de väl komma in under dagen och sedan samordna en utnötningsattack i sovrummet efter att lampan är släckt? Det har aldrig varit problem tidigare, men det är klart – det står ju en öppen spis i hörnet. Är det där de kommer ifrån? I eftermiddags, i ett apatiskt trött tillstånd, åtgärdade jag spisen med myggnät. Så här långt verkar det mycket lovande. Nu ska jag gå och lysa och lyssna på nätet, hoppas de är många där och skämmer ut sig. Isåfall ska jag skratta ondskefullt triumferande och sedan sova riktigt gott och drömma sött om hur mitt koldioxid puttrar ut i skorstenen som lockbete in i paradiset, men där ett helvetesnät står i vägen för den eviga festen.

Kategorier
Spaning

The Old Switcheroo

Juli var i juni, nu är det istället juni, eller möjligen de första veckorna i september. Hursomhelst har detta skojfriska upplägg av en sommar lett till myggvänliga omständigheter. Det är viktigt att vi tar hand om moder jord och inte rubbar balansen i ekosystemen, men allvarligt – hur stor skada kan det göra om vi förintar myggan? Alla arter är definitivt inte lika mycket värda. Det är skillnad på art och art. Jag är knappast ensam artist som vill driva på för ett omfattande återförpuppande av myggan.

Jag har för övrigt sett mig som utmärkt skarprättare. Istället för att smälla myggor mellan handflatorna, vilket känns såväl primitivt som onödigt larmigt, har jag utvecklat en otrolig förmåga att fånga myggor i handen och klämma bort dem. Men det har inte funkat i år. Funderar på om det är stressen eller om det händer något i ögat, att jag måste skaffa läs- och myggdödarglasögon. Eller så är det supermyggor. Det är inte omöjligt, för de verkar ha klart större motståndskraft i år. Det händer att man smäller dem mot väggen och de bara flyger vidare. Förbannat.

Ett myggigt juni ser ut att fortsätta åtminstone 10 dagar till. Hoppas på annan månad under senare delen av juli.

Kategorier
Spaning

En och annan sommardag

Om det finns en sommardag som passar mig som handen i handsken, så var det en sådan idag. Vädermässigt, alltså. Det var bra värme, ca 25 grader, och inte för varmt. Dessutom blåste det friskt från syd, en behaglig vind, men som gjorde jobbet med att blåsa bort allt oönskat. Barnen drällde runt på skolans lekplats, medan jag låg och njöt i en sk kompisgunga, där många barn ryms att gunga tillsammans, men som också är betongpappans hängmatta. Jag tror att jag slumrade till, men kom sedan att tänka på en annan fin sommardag, för kanske fem år sedan. Jag och Daniel låg i varsin liten gummibåt på en vindstilla sjö i Västerbottens inland – och då heter det ju träsk förstås. Och ja, det var vindstilla och det är en brist, då kan bromsarna ge sig en bra bit ut på sjön. Dagen var således inte helt perfekt. Vädermässigt, alltså. Men i och med att det var vindstilla och vi låg ute på sjön, hör man allt som sägs från närliggande sjönära fastigheter. Det som hördes var en pappa som hade fullt upp med sina barn; barnen skulle inte göra si och de skulle inte göra så, de skulle sluta nu och de skulle lyssna. Det var högljutt och frustrerat. Vi, som bara hade varsitt litet barn, fnissade över föreställningen, och kommenterade den i nedlåtande ordalag. Nu när mina barn är större och får en att gapa och gorma emellanåt – vilket är helt oproduktivt – sitter de säkert någon bortåt i kvarteret och lyssnar och fnissar.

Kategorier
Samhälle Spaning

Stanna hemma när man är sjuk?

Jag var peppad på att räkna på kostnader av smitta å ena sidan och kostnader för att minska smittan å den andra. Men det blev för komplicerat och jag gav upp. Enligt nationalekonomen Oskar Nordström Skans producerar svenska arbetstagare till ett värde av 10 000 kr i veckan, så det fanns något att utgå ifrån. Min grundfråga är helt enkelt: vad skulle effekten bli i stort, om alla som är sjuka stannade hemma. Ingen sjuknärvaro, inga småfebriga, halvkrassliga snornäsor på arbetsplatser, kollektivtrafik, affärer och skolor. Antag att våra övningar i distansarbete under pandemin gör att man nödvändigtvis inte behöver vara sjukskriven – ofta har man viss arbetsförmåga för att göra det nödvändigaste. Skulle det kosta för mycket i förhållande till att vi förmodligen totalt sett minskar spridningen av sjuka?

Gissningsvis har man räknat på detta och förmodligen är fördelarna med minskad sjuknärvaro inte tillräckligt stora.

Jag har själv ytterst få sjukdagar på mitt CV. Två tunga ryggskott kostade väl varsin vecka. En gång gick jag hem tidigare pga feberfrossa och illamående. 2008 var jag eventuellt sjuk två dagar, hotfullt illamående och arbetsinnehåll som rimmade dåligt med det. Senast jag var riktigt sjuk, ja, förutom de ovanstående episoderna och gammal hederlig stress och ångest, var 2006. Smittan spred sig från farfars 90-årskalas och på vägen hem, den 26 februari började man bli svag. På kvällen var det hög feber och sedan låg man däckad i ungefär två dygn. Sova, toa, dricka och sova igen. Svettiga psykedeliska drömmar och lakan därefter. Hur kommer jag ihåg datum och allt? Nå, på vägen hem spelade Sverige och Finland OS-final i ishockey, en lyckosam seger för Sverige upplevdes via radio i bilen. Då var man student, så det var inget särskilt med dessa sjukdagar. Jag minns en annan gång något år däromkring att jag hade hemsk feberfrossa men var tvungen att rasta hunden. Vet inte hur det såg ut, men jag skakade hela vägen runt kvarteret.

Det är hemskt att vara sjuk på jobbet. I första hand för att man trög i huvudet. Men också för att man måste försöka hålla näsan otäppt och snorfri och vill helst inte att problem ska uppstå däromkring när man har med andra människor att göra. En klassisk episod var på Folkuniversitetet i Umeå där jag jobbade på deras gymnasium under ett drygt år. Det var nog 2008 innan jul och jag var dunderförkyld. Så pass att jag nog anpassade undervisning efter min bristande förmåga. Tekniken fanns inte riktigt på plats på den tiden, så jag tror att jag skulle rigga upp en film; hitta sladden till projektorn, hitta sladden till datorhögtalarna och så vidare. Fann mig krypande under katedern i jakt på 3,5 mm-sladden, som jag hittade. Men när jag skulle kliva upp slog jag i huvudet i någon metallkonsol under bordsskivan, så pass att det gjorde riktigt ont på en redan mörbultad skalle. Till min fasa känner jag hur något rinner ner på sidan i håret. Japp, blod. Ursäktar mig en stund och känner mig nästan lite svajig för ett ögonblick, innan jag kommer in på toaletten och baddar av skadan. Det slutar blöda ganska snabbt och jag kan återgå i halvkass verksamhet. Ett halvår senare, på samma arbetsplats, med en lindrigare förkylning tvingade jag att nysa i klassrummet. Hemskt redan där, men inte blev det bättre än att det resulterade i näsblod.

Jag vet förstås inte hur mycket smitta jag har spridit, men visst borde man stanna hemma lite oftare än man gjort. Det är som att man satt ett värde i att vara tapper och härda ut, gå loss på nässpray och Treo ständigt på brus. Har man arbete där man kan undvika människor, ja då kanske man kan kämpa på, men i människonära yrken och där distansarbete är möjligt, borde det absolut bli kutym med att stanna hemma. Men låt nationalekonomerna och epidemiologerna bryta arm om det först.