Det här rutinbläddrandet på nyhetssidor är ofta meningslöst. Det har sällan hänt något sedan sist när sist var för tre minuter sedan eller i bästa fall en timme sedan. Jag förstår inte heller riktigt drivkraften, vill jag innerst inne att det ska ha hänt något? Är det inte skönare att det ibland bara får vara som det är? Men det hjälps inte, kollar man klockan kan man kolla nyhetsflödet. Bläddra och scrolla och klicka, intet nytt.
I allra bästa fall kan nyhetstorkan med lite tur leda till intressanta kunskaper ändå. Som ikväll. JUST NU: Balansbro återkallas – barn kan bryta nacken och dö, rubricerar Aftonbladet. Barn som kan bryta nacken och dö är alltid en intressant rubrik som jag kan relatera till varje dag, även om risken förstås finns i nästan allt som barn företar sig. Men vad är en balansbro? Ja, det ser ut som en liten välvd bro med ribbor. Som en halvcirkelformad stege. Vem eller vad och hur ska det balanseras på denna bro? På lekplatser kan man hitta något som mer ser ut som en balansbro, med rephängda plattformar som man balanserar över. Men just den här hemmabalansbron ser riktigt stentrist ut, balansera på ett par ribbor upp och sedan ner? Desto värre är alltså att avståndet mellan ribborna är lagom långt för att ett barnhuvud ska kunna kilas in och fastna och leda till bruten nacke och döden. Stentrist och livsfarligt.
Tänker sedan, och det är ju svårt att se hur stor den trista bron faktiskt är utifrån bilden hos Konsumentverket, att inte kan väl ett barnhuvud rymmas där. Kanske ett sådant förkrympt huvud som drabbade många foster efter det där viruset i Brasilien. Just det. Zika, den jäveln. Undrar hur det går för de barnen? Minns att prognosen var deppig redan då. En artikel från Sveriges Radio P1 följer upp zikabarnen några år senare och konstaterar att prognosen stämde:
De flesta har svåra hjärnskador, kramper och epileptiska anfall, muskler och leder är låsta som hos CP-skadade.
Bara en handfull av de tusentals har lärt sig att gå. Det var främst fattiga som drabbades. Sju av tio zikamammor är deprimerade. Nio av tio zikapappor har lämnat familjen. Gudförbannat. Vetenskapen konstaterar vidare i artikeln att så länge det inte finns vaccin riskerar liknande utbrott att ske med jämna mellanrum.
Trots nyhetstorkan finns det alltså nedslående fakta att finna på det världsomspännande internet. Bara man associerar rätt.
Ät upp maten. Borsta tänderna. Ta på dig byxor! Sänk volymen. Plocka undan det där innan du börjar med något annat. Håll munnen ovanför tallriken, så hamnar inte allt på golvet. Knuffas inte! Gå inte ut på vägen. Jag sa ju att jag hörde att du var färdig.
Vänta, ska bara gå ner i tvätten. Måste in och handla några saker. Ska bara betala räkningarna. Man måste jobba för att kunna betala räkningarna.
Medelålders med barn, ett signifikant urval av innehållet.
Barnen, dessa små underverk till avbilder, äter upp något inom en. De ger mer än allt tillbaka, men en del av den pulserande själ man förut hade urholkas. Det sammanfaller förresten med åldern, den där känslan av att, jaha, det var ungefär så här det blev. En avstannande utvecklingskurva, en platåfas. Den inre passionen nöjer sig med praktiska lösningar och eventuella drömmar är högst realistiska.
Med det sagt, finns inget mer att säga.
Vardagsrealismen kan vara underhållande i berättelser, som i filmer, TV-serier, humorföreställningar och seriestrippar (branscher som domineras av medelålders skapare) och locka till medelålders igenkännande nickande. Men av det ständigt stressade och något uttråkade sinnelaget kommer knappast någon storslagen konst. Inte för att jag är någon kännare, men vill påstå att det inte är några många klassiska verk som omedelbart kan associeras till medelålders med barn. Trasan som luktar illa. Tvätten som är ovikt. Små barns avvikande beteende.
Jag är världens mest ambitiösa musiker utan takt eller ton, men har nu gått in i väggen. Det finns inget att säga, inget att sätta ton på, inget att förmedla. Återstår att vara en briljant musiker som förmedlar briljans, men det är svårt utan takt eller ton.
Alla försök till att berätta något lite personligt om nuet landar i patetisk självömkan. Ja, i och för sig var man i liknande läge genom hela tonårstiden också, fast på klart lösare grunder.
Återstår att, som många andra, berätta de gamla berättelserna från när känsloregistret sträckte sig från himmel till helvete. Eller att, som Tommy Nilsson exempelvis, berätta om de små sakerna i fyrtioåringens liv. I många år har jag skrattat åt Nilssons sexlåt, men läste någon gång nyligen att det är en låt, inte om osande passionerad älskog, utan att i allmänhet ha sex med dåvarande frun Malin Berghagen, mitt i livet, som en liten färgklick. På något sätt blir låten mer begriplig.
Vi kan blunda bort, Allting trist och grått, med en erotisk dos. Inget annat nu, Inga spår av tid och rum. Får jag komma in, När du öppnar dig, som en vild ros? Kan du visa mig, Runt ditt vackra land en stund?
Nej, det blir inga lovsånger till välfyllt skafferi eller frihetsrock om att gå och skita. Det får lov att bli de gamla berättelserna och känslorna och möjligen patetisk självömkan med viss finess, som en sådan som Jocke Berg varit ganska bra på. Ja, om man får tid över någon gång.
Om det finns en sommardag som passar mig som handen i handsken, så var det en sådan idag. Vädermässigt, alltså. Det var bra värme, ca 25 grader, och inte för varmt. Dessutom blåste det friskt från syd, en behaglig vind, men som gjorde jobbet med att blåsa bort allt oönskat. Barnen drällde runt på skolans lekplats, medan jag låg och njöt i en sk kompisgunga, där många barn ryms att gunga tillsammans, men som också är betongpappans hängmatta. Jag tror att jag slumrade till, men kom sedan att tänka på en annan fin sommardag, för kanske fem år sedan. Jag och Daniel låg i varsin liten gummibåt på en vindstilla sjö i Västerbottens inland – och då heter det ju träsk förstås. Och ja, det var vindstilla och det är en brist, då kan bromsarna ge sig en bra bit ut på sjön. Dagen var således inte helt perfekt. Vädermässigt, alltså. Men i och med att det var vindstilla och vi låg ute på sjön, hör man allt som sägs från närliggande sjönära fastigheter. Det som hördes var en pappa som hade fullt upp med sina barn; barnen skulle inte göra si och de skulle inte göra så, de skulle sluta nu och de skulle lyssna. Det var högljutt och frustrerat. Vi, som bara hade varsitt litet barn, fnissade över föreställningen, och kommenterade den i nedlåtande ordalag. Nu när mina barn är större och får en att gapa och gorma emellanåt – vilket är helt oproduktivt – sitter de säkert någon bortåt i kvarteret och lyssnar och fnissar.
Det är ibland en plåga att spela spel med sina barn, särskilt spel där jag kan råka vinna. Senast idag öppnade vi ett spel som den förstfödde fick i julklapp, Karibiens guld. Ett ganska trevligt spel, men i det avgörande läget – när man ska dyka efter skatten, så är det ett rent turspel och ibland kan man ha oturen att dra skatten och vinna över barnen. Den äldsta får blanka ögon, treåringen börjar gråta. Helvete! Vi hade ju jättekul i 20 minuter och det är ju bara tur, det spelar ingen roll som vinner! Jo, tjena.
Det får mig att minnas när jag spelade kort med mamma och moster i mormors sommarstuga. Jag måste nog ha varit åtminstone 10-11 år. Vi spelade då femhundra och i den varianten som då gällde var svartfärgade tvåor jokrar som kunde gälla som vilket kort som helst. Någon gång kunde jag ha avgjort spelet, men tänkte mig inte för och la en svart tvåa på högen, varpå någon av de andra förstås vittjade högen och vann. Blev väl lite lagom myndigt hånad för mina missar och var kanske gammal nog för det. Det ska bli spännande att se var den skarven kommer att ligga, när lagt kort faktiskt ligger. Just nu gissar jag på längre fram i tiden, än när man själv var liten.
Under någon tid i slutet av mellanstadiet levde vi livet de luxe under några lovveckor. Vi i sammanhanget var jag, en klasskompis, hans bror, någon gång ytterligare en kompis och ibland också någon kusin till bröderna. Från vardagen i Umeå åkte vi till brödernas far som bodde i Kukkola strax norr om Haparanda. På gården, en äldre jordbruksfastighet, fanns ett gammalt hus, en gammal ladugård som i huvudsak fungerade som garage och en nyare sommarstuga, där brödernas far nog vanligen huserade. Men när vi kom på besök överlät han sommarstugan åt oss och sov själv i huset. En så kallad win-win-situation: han slapp bry sig om oss och vi fick göra precis vad vi ville.
Där fanns TV-spel av olika slag inomhus. Utomhus fanns dessutom en liten typ av moped, Honda Monkey, som var vanlig i Finland back in the days och på vintern fanns det skoter. När brödernas far inte tog oss till Kalles grill som serverade hamburgare dolt i ett berg av strips toppad med otroliga mängder hamburgerdressing, bjöd han på makaroner med korv eller pytt eller annat stekt och smarrigt. Vad jag kan minnas var det aldrig brist på karameller och läskedrycker. Livet de luxe, helt enkelt. Deras far skötte sitt sällanfaderskap utmärkt.
Honda Monkey CC-BY-SA Mr Michael Phams
Det nya Super Nintendo-spelet Mario Paint minns jag att de tjatade till sig. Inte för färgläggandet av bilder av Yoshi eller frihandstecknande med en joypad, utan för att man kunde programmera in musik med Nintendoljud. Satt nog en hel natt med det, innan man var tvungen att stänga av och allt var borta.
Jag minns också hur jag fastnade med skotern i en sluttning upp från älven. Saknade problemlösningsförmåga och fick till slut strosa en rejäl bit för att hämta hjälp.
Dessutom fick jag på sommaren punka på Monkeyn när jag var på den längsta turen. Fick kämpa och leda den hem i fem kilometer.
Men framförallt minns jag två dåliga idéer:
Gården låg en bit från stora vägen och hade därmed en liten privat vägsnutt som ledde upp till gården. Som gjord för racing, va? Vi gjorde en bana med ett snirkligt avsnitt på gården, som sedan fortsatte längs uppfartsvägen mot den stora vägen, där man gjorde en U-sväng, för att sedan gasa fullt in i mål vid stugan. Jag vet inte om vi tog tid eller så, men det var städat nog för att slippa tillbud och olyckor. Ja, tills brödernas ännu yngre kusin kom förbi. Han var ganska hetlevrad och imponerade i det snirkliga partiet med modiga kurvtagningar. När han kom ut på rakan mot stora vägen blev modet emellertid till övermod då han helt enkelt inte fick stopp på ekipaget och fortsatte ut på vägen, där en blekt orange 240 kom körande norrut. Volvoföraren slängde sig på tutan och bromsen men gled otäckt närmare kusinen. Bilen stannade med några 10 meter till godo. Vi blev alla skärrade och jag hoppas att hetsporren till kusin, precis som jag, stärkt säkerhetstänkandet sedan dess.
Men ännu värre var det under ett jullov. Världens bästa sällanfarsa hade försett oss med smällare efter önskemål. Jag var aldrig någon superentusiast, men småkul var det allt, helst om andra skötte om tändandet. En kväll, kanske nyårsafton, fick vi den ljusa idén att smälla i den gamla lagårn. Kilade in små smällare i spännande håligheter i väggarna och fyrade av. Det var säkert -25, så det var väl lugnt? De här träplankorna var så gamla att det inte var något att bry sig om? Snart fick kylan oss att gå in igen. När jag efter någon timme gick ut för att slå en drill, ser jag något ljus från lagårn och ganska snart inser jag att det nog flimrar som från flammor. Svindel och panik: kompisen springer bort till huset och väcker sin far, vi spolar upp vatten i en hink, pappan kommer yrvaket och tar kommandot, backar ut en bil från garaget där, släcker elden och jobbar sedan med yxan i en timme för att säkerställa att inget glödande finns kvar. Han var inte en man av stora känsloyttringar – kanske att han ville veta vad vi gjort och kanske att han nämnde något om att det inte var så bra, men sedan tände han en cigg, gick bort till huset och la sig igen. Det dröjde till morgonen innan vi somnade. Vi var skärrade, men hade kanske lärt oss något nytt och praktiskt om eld och trävirke, och prisade mitt val att gå ut för att slå en drill, för även den gången hade det ju kunnat gå mycket värre.
Ett par år tidigare var min egen far ouppmärksam när han körde bil och skulle byta fil, så att en bil i vänsterfilen körde in i sidan på oss just när vi svängde ut. Inte särskilt hårt, men det var en så pass omtumlande händelse att jag sedan dess har svårt att sitta i en bil utan att uppmärksamma allt runtomkring.
Det här är episoder som jag verkligen minns och som gjort mig, i bästa fall till en riskmedveten person i allmänhet, eller i sämsta fall till ett något spattigt kontrollfreak.
Det bästa med att vara förälder måste ju vara att barnen, så klart, får styra mediekonsumtionen. Det innebär att morgnar och kvällar inte fylls med dystra nyheter om galenskap, konflikter och död, utan av barn-tv i glada färger, positiv ton och skygglappar för allt det onda.
Den som har följt Simpsons har sett den arga ungen.
Märkligt nog kunde jag idag spana in den arga ungen i verkligheten, då av kött och blod, i Forum Nacka. Jag skojar inte, han satt där i famnen på sin mor på lunchrestaurangen. Och såg arg ut.
