Kent IV: Live in Luleå

Kent kom till Luleå för en sista spelning och den var stabil. Jag vidhåller den kritik jag har haft de senaste åren att det är trist att det  är så mycket pålägg, att allt är så statiskt och rent. Jocke Berg och den duktiga kören skulle nog låta bra om så hela resten av orkestern försvann, bara någon trycker på play.

Men den här städade akten äter upp det mesta av den där mäktiga hjärtskärande känslan som länge präglade bandet. Som när Sami Sirviö och Harri Mänty försökte sätta introt till Revolt III och nästan aldrig fick till det. Eller en gitarrdriven Vi kan väl vänta tills imorgon, där Sirviös lead ylade vemodigt melodiskt. Eller som när Markus Mustonen var den som körade ”jag vill ha dig, du är min, du är bara min” till Romeo återvänder ensam.

Det mest spännande under konserten var när någon långt bak i hallen ropade efter När det blåser på månen, vilket Berg otroligt nog snappade upp och berättade sedan att han tycker att texten är skit. Sami Sirviö verkade sugen och började plocka lite på gitarren, och för ett ögonblick tänkte jag att nu händer det, de spelar lite av låten på känn… En sådan karamell hade lyft kvällen från stabil till i det närmaste oförglömlig. Men tyvärr, texten är skit och de hade förstås inte riggat något synthpump till att suga själen ur just den låten.

Stabilt alltså, lite som att lyssna på en skiva. Upplevelsen var även visuellt trevlig. Men den stora känslan och de stora karamellerna uteblev. En riktigt smal låt, något som i stort sett aldrig spelats live, någon låt i en avskalad version där instrumenten driver.

Vågar man hoppas på någon bonuskaramell till de allra sista spelningarna i Stockholm? Det vore nog dumdristigt.

img_20161008_204925 pano_20161008_211028 img_20161008_193401