Öland

Då har man varit på Öland i sitt liv. Det var inte alls som Gotland eller andra riktiga öar med öfolk. Rena rama fastlandsfasonerna med mycket folk och rejält tilltagna trafikleder. Och i ärlighetens namn ligger ön alldeles för tätt intill fastlandet för att det ska bli någon riktig feeling.

Déjà vu

Nej, men vad nu då? Har Ace of base gjort comeback? Har de dessutom tagit in Max Martin som producent och låtit Vincent Pontare sjunga? Ett rätt blev det iallafall när trötta svenska armar formerade sig för att spela lite luftbas. Det är ju Maroon 5 som sjunger One more night! Men mycket riktigt är det svenskt bakom spakar och beats: Shellback och den nämnde Max Martin. Klart man känner igen sitt svenska tuggummi!


Inte nog med det, strax därpå dök Kent upp i radion med sedvanlig melankoli. Rytmen, den banbrytande melodiknorren i slutet av ganska konventionella verser, den lite återhållsamma sången och de varierande ord- och meningsvalen mellan utsökt gestaltade känslor och pubertala plattityder – allt det känner vi igen från Jocke Berg och det känns verkligen som att det är han som sjunger, men det är en helt annan röst. Petra Marklund, tidigare känd som September, sjunger Händerna mot himlen, av Jocke Berg.

Gubbe 2

Efter ryggont kommer solsken? Nej, men en makalös förkylningssmäll. Det må väl vara hänt, men gubberiet förvärras: försökt att se massa filmer, men efter en kvart ligger man där och småsnarkar. Skrattretande!

Men framförallt irriterande. Mitt gubbslumrande infaller uppskattningsvis mellan minut 15 och 60 av en 90 minuter lång film. Den som är van vid att analysera film inser att jag får vara med om introduktionen där man lär sig karaktärernas egenheter och får veta det grundläggande dilemmat i filmen. Sedan blir det allt som oftast en slags transportsträcka som kan erbjuda viss fördjupning och tillspetsning av spänningen, men allt som oftast är det just en transportsträcka. Sista halvtimmen blir det ett crescendo och avslut, som jag enligt den gubbiga sovklockan ofta får ta del av. Så där sitter jag och har sett slutet, men missat transportsträckan – man blir knappast sugen på att se om filmen för att få se transportsträckan! Tänk om man ändå somnade och vaknade till eftertexterna, då kan man med ganska gott mod se om slutet. Men nej, nu har man både sett och inte sett filmen.

Viss behållning kan man ju givetvis få av en halv film också, men något inlägg på FilmbloggWebblogg är det inte värt.