Ibland har det varit kul att återgå i arbete efter semestern. Just nu är det inte det. Då blir det motigt i mörkrets begynnelse, vilket ju förvisso framgick redan av föregående post. Det är sista allsången i ett tragiskt mörker (där egentligen bara rockkonserter får äga rum), det är de första förkylningarna när folk börjar träffas igen, det är insikten att hoppet om liv, som brukar inträffa mot slutet av april, är plågsamt avlägsen. Idag är första dagen på ungefär en säkert en och en halv månad som jag inte har shorts på mig.
Det finns en extra inlagd semester i slutet av september, den kommer att bli fantastisk. Oktober, när det blir friskt, men inte för jävligt kallt eller helt mörkt, är också en acceptabel tid. Julhelgerna som en liten ljuspunkt är inte att förakta.
Ändå känns det lite extra dystert.
Och Kent gör inte skivor längre för att ge dessa känslor skönhet.
Om man överlever 30 år till av det här livet, så blir det absolut garanterat att göra vadsomhelst för att spendera vintern på något annat ställe än mörka Norden.
Men det är klart, som jag nog också resonerat i, det kanske inte är så farligt om man får sitta inne och se på en rad bra filmer om det är förfärligt snöoväder.
Summa summarum, oavsett vad blir det bättre om ca 30 år.
Som vanligt.
Mer hoppfullt så klart än för sverigevänner och annat löst folk som tänker att det var bättre 30 år sedan.
November är som bekant en månad svår att gilla. Den känns mörk och hopplös. Hopplösheten kanske går lite i vågor från november ett år till ett annat, men när jag idag valde att lyssna på Hagnesta Hill med Kent, reste jag 20 år tillbaka i tiden och kände det där mörka och hopplösa då. Det enda som går att göra är att sätta riktigt dystra toner på mörkret, så blir det åtminstone sceniskt. Och man kan hitta textrader som kändes mörka redan då en gång i ett meningslöst passivt nyvuxet liv, men som med ytterligare tjugo år av liv träffar med en tyngre innebörd. Orden är desamma, men har ändå förandrats.
Jag ville bara fly från mig själv skära bort min otillräcklighet men med fläckarna jag glömt är jag redan dömd Jag ville vara intellektuell Berest, belevad, äckligt ung men arvet väger tungt Gener och anlag Allt var ett misstag
Kent kom till Luleå för en sista spelning och den var stabil. Jag vidhåller den kritik jag har haft de senaste åren att det är trist att det är så mycket pålägg, att allt är så statiskt och rent. Jocke Berg och den duktiga kören skulle nog låta bra om så hela resten av orkestern försvann, bara någon trycker på play.
Men den här städade akten äter upp det mesta av den där mäktiga hjärtskärande känslan som länge präglade bandet. Som när Sami Sirviö och Harri Mänty försökte sätta introt till Revolt III och nästan aldrig fick till det. Eller en gitarrdriven Vi kan väl vänta tills imorgon, där Sirviös lead ylade vemodigt melodiskt. Eller som när Markus Mustonen var den som körade “jag vill ha dig, du är min, du är bara min” till Romeo återvänder ensam.
Det mest spännande under konserten var när någon långt bak i hallen ropade efter När det blåser på månen, vilket Berg otroligt nog snappade upp och berättade sedan att han tycker att texten är skit. Sami Sirviö verkade sugen och började plocka lite på gitarren, och för ett ögonblick tänkte jag att nu händer det, de spelar lite av låten på känn… En sådan karamell hade lyft kvällen från stabil till i det närmaste oförglömlig. Men tyvärr, texten är skit och de hade förstås inte riggat något synthpump till att suga själen ur just den låten.
Stabilt alltså, lite som att lyssna på en skiva. Upplevelsen var även visuellt trevlig. Men den stora känslan och de stora karamellerna uteblev. En riktigt smal låt, något som i stort sett aldrig spelats live, någon låt i en avskalad version där instrumenten driver.
Vågar man hoppas på någon bonuskaramell till de allra sista spelningarna i Stockholm? Det vore nog dumdristigt.
Det finns många olika orsaker till varför Isola är min favoritskiva, orsaker till vilka jag ber att få återkomma. Även om alla senare skivor är bra, har jag haft vissa invändningar. För mycket ah ah och framförallt har låtarna blivit för texttunga. Jag tycker visst att Jocke Berg kan fånga relevanta känslor i ord, men för mig har känslorna förmedlade i musikens kraft och melodiernas vemod varit de mest träffande. Ibland har orden stärkt känslorna, men generellt har orden haft mindre betydelse. När det blir för mycket text ligger den istället ivägen. Det är frustrerande att jag aldrig lär mig texten till en skön låt som Sjukhus. Inledningsspåret på sista skivan, Andromeda, har varken intro eller outro och 336 ord på fyra och en halv minut. Jag kommer ihåg några enstaka av dem. Jämför med Livräddaren som inleder Isola med 58 ord på samma tid, där förvisso outrot tar två och en halv minut i anspråk.
När det i genomsnitt är uppemot 60 ord per minut blir det ingen tid över till riv, slit och mangel. Isola är den enda skivan som snittar under 30 ord per minut och lämnar därmed plats för dylikt. De där partierna som sätter huvudet i gungning, när man knyter näven eller bara måste riva av lite luftgitarr.
Flest ord
1
Röd
Vals för Satan
386
2
Tigerdrottningen
Svart snö
373
3
Då som nu för alltid
Falska profeter
368
4
Då som nu för alltid
Förlåtelsen
348
5
Jag är inte rädd för mörkret
Beredd på allt
345
6
Då som nu för alltid
Nattpojken & Dagflickan
342
7
Då som nu för alltid
Andromeda
336
8
Tigerdrottningen
Godhet
335
9
Tigerdrottningen
Allt har sin tid
328
10
Du & jag döden
Mannen i den vita hatten
322
Minst antal ord
1
Isola
OWC
52
2
Isola
Livräddaren
58
3
Kent
Ingenting någonsin
78
4
Röd
18:29-4
78
5
Kent
Blåjeans
83
6
Verkligen
Kräm
85
7
Kent
Den osynlige mannen
87
8
Isola
Glider
88
9
Kent
När det blåser på månen
95
10
Verkligen
Thinner
95
Flest ord per minut
1
Tigerdrottningen
Svart snö
89,9
2
Då som nu för alltid
Nattpojken & Dagflickan
86,9
3
Tigerdrottningen
Godhet
76,4
4
Jag är inte rädd för mörkret
Beredd på allt
75,3
5
Då som nu för alltid
Andromeda
73,0
6
Kent
Jag vill inte vara rädd
67,7
7
Vapen & Ammunition
Pärlor
65,1
8
Tigerdrottningen
La belle epoque
64,5
9
Tigerdrottningen
Simmaren
63,3
10
Tigerdrottningen
Allt har sin tid
62,9
Minst antal ord per minut
1
Isola
747
12,3
2
Isola
Livräddaren
12,6
3
Verkligen
En timme en minut
15,2
4
Isola
OWC
16,6
5
Kent
Ingenting någonsin
19,7
6
Isola
Bianca
20,1
7
Isola
Glider
21,6
8
Kent
När det blåser på månen
22,0
9
Verkligen
Thinner
23,8
10
Hagnesta Hill
Cowboys
24,4
Less is more? Det tycks vara så i mitt förhållande till Kents musik. En smärtsamt gråtande gitarr säger mer än tusen ord?
Kent släppte i fredags den sista skivan, bortsett från en best of med några nya bonuslåtar som kommer i höst. Då Som Nu För Alltid är en ganska bra Kent-skiva, i det här läget måste jag säga att den är mer i min smak än de två senaste. Men det finns också en känsla av besvikelse. Saknar ett par raka hits i just min smak: vemodiga men svängiga. Jag hade även önskat mig en pampigare avslutning. 747- eller Mannen i den vita hatten-stil. Något som växer och blir störst. Kanske är det det att detta är den sista skivan, men generellt känns det som att det finns mer själ investerat häri än i de föregående skivorna. Det blir nog en knapp fyra av fem för den sista skivan.
Skivan börjar helt okej med Andromeda, en ganska ordinär modern Kent-låt, med en intressant och trevlig refräng. I refrängen har man åter använt det vågade inslaget av sjungande barn, “Vi var kids”. Passar ganska bra, men det är lite stökigt producerat med lite väl skarpa ljud.
Andra låten, Tennsoldater, har snabbt blivit en riktig favorit. Härligt avskalat elektrokomp låter Jocke Berg dominera scenen tillsammans med diverse röstfilter, som sitter som ett smäck. Vanligtvis har jag alltid blivit irriterad på dylika experiment, men produktionen av sången på det här spåret är fantastiskt. “Ditt förakt för mig är gränslöst nu / Och det som gör mig till människa / Är bara min oändliga längtan”.
Sedan dags för Vi är för alltid, som är att betrakta som titelspår. “Dom kommer sjunga sånger om oss / Då som nu för alltid”. En till ganska ordinär modern Kent-låt, men det blir intressant i sticket där mörka moln drar ner stämningen. “Jag bara skojar ingen kommer sjunga sånger om oss / Inga sånger om oss”. Jag kan känna igen mig.
Vänstra stranden säger mig nästan ingenting. En okej ballad med en irriterande titel. Gitarren i senare delen av låten är min behållning. Detsamma gäller den efterföljande Nattpojken & Dagflickan som dock inte har ens gitarren. Anna Ternheim kan inte rädda skvalet.
Vi är inte längre där. Eller vi är längre inte där, som jag sjunger hela tiden. Den första singeln hittade rätt hos mig på en gång och är så till vida en ovanlig singel. Texten är rakt på sak, liksom musiken, som andas Socker med lite moderna inslag. Jag är svag för den mycket enkla slingan i mellanspelen. Avslutningen är svår att misstolka: “Du kan inte följa med / Inte följa med nu / Dit vi ska gå / Måste gå”.
Sedan är det tillbaka till musikaliskt skval. Förlåtelsen är inte monoton i positiv mening. Den försöker lite i slutet, med lite coola saker, men det biter inte. Med lite slarvigt gitarrspel och burrande bas hade den meningsfulla texten fått mer själ. “Så finns det någon mening i att säga förlåt / Finns det någon väg som leder oss hem
/ Finns det ens ett hem där vägen tar slut / Kan du förlåta? / Jag kan förlåta /Jag har bara alla mina jävla ord / Alla de där stora tomma orden / Finns det någon mening i att vänta på / Förlåtelsen?”
Sedan går vi mot en bra avslutning. Skyll inte ifrån dig är den bästa balladen på skivan. Vacker, enkel och begriplig. Gigi är också en rakare låt, en låt där texten har en bra rytm och tydligt budskap, innan den mycket tunga refrängen kommer som starkaste kännetecken. Kul att de vågade lägga in ordentligt med kräm. Falska profeter är ett långt brandtal med skön takt kryddad med åh-rop av smärta. Ett starkt spår.
Till sist Den sista sången, som är så vacker. Mitt favoritögonblick är det brutna ackordet efter första refrängen, när det låter som att det ska bli ett sjuhelvetes drama av det hela, att nu kommer smärtan, svärtan och tyngden. Men icket, fortsatt vackert och sedan lite gulligt. Kidsen: “The stars are up / one fell down / and flew away”. Det tåras i ögat. Men ändå tycker man att det skulle ha varit något annat här. Ett avslutande röj som inger hopp. En sista fest som lever vidare för alltid. Men kanske är detta den mest rättvisande formen av punkt.
Kent har annonserat ut bandets förestående död. Man unnar folk att sluta på topp. Nåväl, för en gammal räv kanske toppen var nådd i och med att Mannen i den vita hatten (16 år senare) avslutade Du & jag döden 2005. Sedan kom det mer kliniska soundet och massor av bra låtar har vi fått höra, men det var ändå inte riktigt på samma sätt längre. Men samtidigt har bandet ändå blivit större, vilket framförallt synts på konserterna. På Zinkensdamm 2008 var det ganska glest kändes det som. Sjöhistoriska 2012 uppskattades till några 17 000 och på den egna minifestivalen Kentfest var det 23 000 besökare. Nu har de sålt närmare tre Tele2 i begravningsceremonins skälvande slutminuter i december innan kistan sänks ner i evig vila.
Det lär blir några inlägg under året, så jag kallar denna lite kaxigt den första. Vi får se.
Tänkte kasta in lite covers som jag lyssnat på genom åren.
Allra först måste nog Carolina Wallin Pérez, som faktiskt gjort en hel skiva med Kent-covers med jazzig kostym. Hela skivan Pärlor och Svin finns på Spotify. Här spelar hon Ingenting på Umeå universitet:
Annars är väl Utan dina andetag den låt som spelats mest ute i stugor och kyrkor, då den passar till såväl bröllop som begravning. Lisa Nilsson sjöng för Vickan & Gym-Danne:
747 är en helig låt för oss kentfans. Och det här är väl kanske inte den bästa covern, men riktigt fascinerande. Vad är det här? Var är det här? Jämfört med Kent 1998 spelar nog det här bandet tajtare.
Petra Marklund kämpade på Skansen, men avslutade med en mäktig version av Musik Non Stop:
Döds-Revolt III:
Det finns många covers från det folkliga Vapen & ammunition. Den senaste jag hittade var Ulf Lundell som tydligen lirat Kärleken väntar på förra turnén. Vad jag kan se är publiken inte särskilt imponerad:
Även den finns i dödsvariant, intressant finsk brytning:
Från samma skiva, finska schlageråldermannen Reijo Taipale sjunger Ihan kuin nuo toiset, Dom andra. Nu är jag uppväxt med den här typen av finska röster, men det skär sig lite när produktionen i övrigt liknar orginalet.
Den här är färsk:
FF finns i rockabilly av Fatboy:
En synthgrupp kommer till Sverige. Kanske frågar de vilka som är stora i Sverige och kanske får de svaret Kent. Och så drar de Socker inför förvånade synthare. Behöver inte lyssnas länge på, det är bedrövligt:
Miskovsky får äran att köra Sverige:
De här killarna körde Mannen i den vita hatten på avslutningen och det känns helt rätt:
Och så den här videon från Eskilstuna Musikklasser. Fullständigt charmant:
Svante Thuresson har spelat in Columbus. Vackert! Här är liveversionen:
Sedan blir det tunnare med covers, ja förutom ensamma sjungande gitarrister i webbkameran. Vissa går steget längre. Den här killen säger sig göra La Belle Epoque i Hagnesta Hill-stil. With guitars and shit. Trevligt, säger jag. Skönt med lite headbangande till refrängen!
Jag har själv påbörjat ett par låtar i samma anda, som av okänd anledning producerats på ett märkvärdigt sätt i orginal. Man har accepterat låtarna som de är, men är helt enkelt nyfiken på hur de skulle kunna låta med mer traditionellt sound. I höstas jobbade jag med Sömnen, innan det tog slut på tid och plats. Omkring 1999 eller 2000 spelade jag och Robert in Kräm, fast då hade vi bedrövliga grejor och körde väl rakt av efter orginalet. Det blir inget smakprov här! Med det sagt lär Kents repertoar leva vidare. Ett inlägg som det här kan bli riktigt intressant om, säg, 10 år.
Kent spelade och avslöjade att man ska in i studion i höst. Setlistan var bekväm, typ samma som förra året, utan några egentliga ögonbrynshöjare, men det var ändå mycket mer drag än ifjol.
Och sedan blev jag sjuk.
PS. Muse var kanon. Robbie Williams var festlig. Seinabo Sey var fantastisk, kan bli hur stor som helst.
Vid 35 års ålder lutar det mot att man måste på festival i Norrköping. Bråvalla bjuder på Kent och Muse. Och Robbie Williams. Det slutar väl i konkurs för Bråvalla nästa år, men man får väl se om man inte kan åka dit och njuta dessförinnan.
Kents tionde studioalbum kom ut i april och denna gång har det dröjt flera veckor innan jag tagit mig tid att sätta mig in i Jag är inte rädd för mörkret. Bara för att konstatera att skivan, inte helt oväntat, är bra.
Det första smakprovet av det nya har förstås varit närvarande sedan det publicerades i form av första singeln 999. Musikaliskt en ganska trevlig, gammaldags kentlåt, men ungefär som flertalet låtar på förrförra skivan Röd, är låten lite väl texttung, samtidigt som man känner sig rätt färdig med de bergska ah ah-refrängerna. Och herregud, nu har det hänt, man måste stå ut med ordet baby på en kentskiva.
999 är också första låt på skivan och följs av fyrtal i trevlig, modern kentpop: Petroleum, Isis & Bast, Jag ser dig och Tänd på. Här blir det gott om svängiga refränger, fina verser och en och annan textrad som träffar rätt.
Sedan händer det grejor när Jocke Berg återigen kör bil i Tyskland och till en mycket enkel och rak melodi berättar om hur rädslan styr i Beredd på allt.
Balladen Ruta 1 får agera halvblek mellanakt inför en stabil avslutning. Färger på natten har ett skönt driv, särskilt med första versens nintendoljud i arrangemanget och andra versens utdrag ur FASS, medan Låt dom komma är en stark vi-mot-dom-låt med skönt riff, skulle nästan kunna vara en lärarlåt, men passar för alla yrkesmän som får stå ut med att kunderna alltid har rätt (“Varje ljusglimt en dubbel treo i svarta glas”).
Avslutningsballaden Hänsyn är en fin och enkel ballad med skönt arrangemang av dramatiska stråkar och hipetyhoptrummor, iöronenfallande på ett positivt sätt.
Nu när man börjat lyssna på allvar kommer det att bli svårt att sluta, för här finns många smittsamma partier utspätt i visst kentskt svårmod (vilket också innebär hög smittorisk i mitt fall), men i överlag är det faktiskt rätt så muntert! Och det är väl bäst att man lyssnar så att man kanske hinner lära sig en vers av 999 till sensommarens konsert.