En pojke

Foto: dphuonq CC BY-SA

Fotbollstränaren José Mourinho står för någon slags modern latinomanlighet som bygger på mycket gott självförtroende, ett intelligent men oerhört tydligt hierarkiskt ledarskap och en särdeles stark vinna-till-varje-pris-mentalitet. Som fotbollstränare är han knappast ifrågasatt och även igår, när Mourinhos Real Madrid mötte Bayern München, spelade han ut sin roll fullständigt: studsade runt stiligt behärskat vid sidlinjen, småmuttrade när Real gjorde mål, liksom när Bayern gjorde mål, pekade med hela handen i ständiga lagom yviga gester och när det blivit straffläggning och förlusten var nära stod han på knä i gräset och bad till högre makter eller om det bara var Iker Casillas.

Nu blev det förlust för Real och Mourinho, och då måste det sägas att inte ens den store ledaren lyckades hålla masken. När han vandrade av planen såg han ut som en liten pojke som just berövats sin bästa leksak, något krum i ryggen, vilsen i blicken och inte ens de symboliska övertydliga suckarna talade sitt vanliga språk.

Knausgård flyttar till Sverige och får barn

När jag i somras läste första delen av Karl Ove Knausgårds självbiografiska romansvit Min kamp tyckte jag att han emellanåt tenderade att lämna ut många människoöden omkring sig, men skona sig själv från det värsta. Det ligger delvis i berättelsens natur då första boken angriper barndomen och livet som ung vuxen och kan därmed behandlas med viss distans. I den andra delen är det dagens Knausgård som står i centrum. Min kamp 2 börjar i Malmö hos trebarnsfamiljen med ett barnkalas alla vedermödor. Framställningen är återigen mycket detaljerad och underbart driven, och det övergripande temat är Knausgårds klagande ton över alla besvärliga sociala normer och den ofrihet som föräldraskapet innebär, som håller på att kväva honom. Det är ingen marknadsföring för föräldraskap, om man så säger.

Efter barnkalaset när barnen gått i säng, och då är vi en god bit in i boken, går han som vanligt ut och tar en cigg och tänker tillbaka på den tid då han gjorde slut med sitt gamla liv i Norge och flyttade till Stockholm och det blir den verkliga huvudberättelsen i boken. Den är personlig och stark, med några utsvävningar mot konst- och litteraturkritikens håll som inte säger mig så mycket. Däremot beskriver Knausgård hur han upplever en slags konstnärlig kris när han ska skriva och läsa och tappar tron på fiktiva romaner, de är alltid så tillrättalagda med allt hittepå och att han i slutändan bara uppskattar dagböcker, memoarer, poesi och dikter som ger uttryck för en persons syn på saker och ting, vilket är så autentiskt och värdefullt som det kan bli. Att engagera sig i fiktiva personer och händelser blir helt enkelt bara tramsigt. Den känslan kan jag identifiera mig med, men även en hel del annat och kanske är jag lika egocentrisk och skamdriven som Knausgård själv.

Det sista halmstrået

Då var den svenska hockeysäsongen slut och glädjande nog slutade det med förlust för Skellefteå AIK och guld för Björklövens förre lagkapten Mats Lavander och hans Brynäs IF. Därmed är det grönt ljus för oss som griper efter halmstrån att konstatera att Björklöven fortfarande är det senaste laget från Västerbotten att vinna SM-guld, den yttersta framgången. Ja, låt vara att Löven numera huserar i ishockeyns dystraste kolgruva, längst ner, där det är eländigt usla arbetsförhållanden i total jävla mörker och dålig luft, och förmodligen luktar det dåligt också.