Till slut har jag lyckats spela Grand Theft Auto IV. Ja, spelet har nu några tolv år på nacken och för mig som en mycket glad spelare av den gamla trilogin GTA III, GTA Vice City och GTA San Andreas (2001-2004) var det stort när ett nytt spel till slut släpptes 2008. Men tji fick jag. Trots en ganska kompetent dator, räckte inte grafikkortet till och det hade krävts en rejäl investering för att få det att lira och det blev aldrig av. Tills nu. Eller ja, jag blev ju med Playstation 3 där någon gång 10 år sedan och köpte faktiskt GTA IV begagnad på rea någon tid därefter. Det fungerade förstås bättre, men jag har aldrig lärt mig att spela den här typen av spel med handkontroll, jag behöver mus och tangentbord. Jag gav upp ganska snabbt och därför fick det vänta till nu. Nu räcker de flesta datorer till och när jag i höstas såg att man kunde köpa spelet digitalt för 49 kronor, så var det inget snack (49 kronor för denna upplevelse är helt ofattbart värde, särskilt om man jämför med de potentiellt obegriplig dyra skitspelen).
Men ett tolv år gammalt spel, kan det verkligen vara något? Ja, verkligen! Animeringen av karaktärerna är kanske lite stabbig; inte för att jag själv har spelat nyare spel, men jag tycker mig ha sett att nyare spel kan erbjuda ännu mer realistiska rörelsemönster och en annan mänsklig mjukhet i animationen. Men annars är det fantastiskt! Liberty City är en skönhet, och inte för att jag varit där, men efter att man spelat känns det som att jag har varit i New York som agerar förlaga. Faktum är att jag var tvungen att prova Google Streetview för att jämföra lite och kunde snabbt konstatera otroliga likheter ner i minsta detalj. Ljuset i gryning eller solnedgång, olika väder och det omgivande vattnet, det känns inte gammalt på något sätt trots att det gått 12 år!
Berättelsen är som i tidigare spel fokuserad på en huvudperson som kommer in som en anonym fixare åt småskurkar, för att sedan stiga i graderna och till slut själv bli en maktfaktor på gatorna. De berättelsebärande uppdragen drivs av filmiska scener (cutscenes) där huvudpersonen träffar någon, gör upp planer, innan man därefter får bege sig ut och verkställa. Det är helt enkelt lite som en interaktiv actionkomedi med ett nödvändigt finurligt manus, som gör att man aldrig tappar intresset. För det har jag känt även med de tidigare spelen, att det tidvis kan bli lite tjatigt när det blir många liknande eldstrider på rad. En extra utmaning i spelet är att man ska upprätthålla och vårda sina relationer vid sidan av uppdragen: gå på lokal och dricka med kusinen och sedan raglande försöka få tag i en taxi innan båda blir överkörda, spela bowling, biljard eller kasta pil. Sidoutmaningar i den stora fria världen är kul, men det är ändå berättelsen som skapar den bästa stämningen.
Våldsamt är det förstås, precis som det alltid varit. I det allra första enkla DOS-spelet med vy uppifrån fick man bonus för att köra över alla Hare Krishna-munkar i ett svep. Bland mycket annat. I GTA IV är det väldigt mycket blodiga uppgörelser, ett misslyckat bankrån renderar tiotals döda poliser, och ibland uppmanas man i en obetydlig skärmytsling i en skitsak ta livet av någon oviktig typ – och då kan de rycka till i den moraliska kompassen, även om det bara är ett spel. Sedan finns det märkligt nog några nyckelsekvenser där spelet ger en valet att skona någon, vilket beroende på val ger olika konsekvenser. Det kommer att dröja ett bra tag innan mina barn får prova de här spelen, då ska de ha skolats in med lite klassisk actionfilm först. Die Hard, Dödligt vapen, någon Jöns Bond, kanske.
Jag får väl gå och kolla specifikationer på GTA V, men som ett spel från 2013 finns det nog anledning att hoppas att även det rullar på fint på en dussindator på 20-talet. Och bara tanken att det nog finns minst en handfull ytterligare fantastiska spel från förr att köpa till relevant peng för timmar av härligt spelande gör att det pirrar i kroppen. Gäller bara att en vacker dag få tid för det.