Kategorier
Kultur Spaning

Självhjälp genom livet

Dagens barn har det så bra. De är så respekterade, sedda och bekräftade. Dessutom har de Daniel Tiger, denna lyckliga tigerunge, som är så respekterad, sedd och bekräftad och som anammar alla de psykologiska självhjälpskampsånger som de makalöst respekterande, seende och bekräftande föräldrarna mamma och pappa Tiger förser honom med. Okej, ibland är det hans perfekta fröken eller någon av de andra otroliga vuxna förebilderna i Daniel Tigers kvarter.

I avsnittet Daniel går på toa händer det t ex att Daniel blir kissnödig och lite orolig. Fröken och, eller, föräldrar ser och bekräftar och så musik i en trivsam trudelutt:

När du måste gå på toa
Bryt direkt, sätt fart
Spola och tvätta
Sen är det klart

En annan gång ska Daniel smaka på okända grönsaker. Inga problem, ingen måste äta bara för att, men:

Man måste smaka på nåt
För att se om det är gott

I ett tredje exempelavsnitt hämtar tigrarna en tårta till Daniels kalas, men som blir mosad på färden hem. Daniel blir jätteledsen, föräldrarna ser och bekräftar. Men Daniel, smakar inte tårtan ändå jättegott?

Ta det som känns fel
Och vänd på det helt
Det kan bli nåt bra

Vilka verktyg dagens barn får! En liten sång och det går över. De kommer inte att behöva KBT eller antidepressiva.

Märkligt nog finns det inga vanliga föräldrar i Daniel Tigers kvarter, sådana som har gränser för tålamod och gör bort sig, som ibland inte når fram till perfekt uppfostran.

När Daniel blev äldre drabbades han givetvis ändå av livet. Det finns ju alltid där och väntar med alla käftsmällar. Mamma och pappa följde inte längre med honom överallt, och de var dessutom skilda, men deras röster ekade för alltid i hans huvud.

När han blev för full på festen och började må riktigt illa:

När du måste gå på toa
Bryt direkt, sätt fart
Spola och tvätta
Sen är det klart

När han, med lite skam bakerst i registret, var nyfiken på hur det skulle kännas om hans tvivlande flickvän pussade på den lite och utbrast:

Man måste smaka på nåt
För att se om det är gott

När Daniel och hans ex bara inte kunde komma överens om var de skulle bo och den satans socialtjänsten vittnade för att barnen hade det bäst hos mamma 70 mil bort. Men att han äntligen skulle få möjlighet till egentid och hinna läsa den där fejk-Stieg Larsson av Lagercrantz.

Ta det som känns fel
Och vänd på det helt
Det kan bli nåt bra

Foto: (C) PBS
Kategorier
Personligt Spaning

Storfiskarens son

Min far var en storfiskare. Eller, jag vet inte precis hur stor, men det var ett väsentligt intresse för honom. Själv nappade jag inte riktigt på det. Han fick aldrig mig på kroken.

Jag tror dock att jag tyckte att det var ganska okej att vara ute i naturen.

Senare har jag fiskat vid tillfällen med lånade grejor och visst är det mäktigt när det nappar. Jag kanske inte fick tillräckligt många fiskar för att riktigt håvas in i fisket.

Eller så fick jag det, jag minns inte. För det är ju inte jätteroligt att få fisk och hantera allt vad det innebär. Döda. Snitta. Fjälla. Rensa. Grilla och äta går jättebra.

Optimalt fiske för mig: Fiska, få napp, tappa den i sista sekunden. Köpa en filé av Rönnbäcks och njuta av en god middag.

Om det är oklart hur det var förr, kan jag idag konstatera att jag gärna står ute vid en älv och mediterar, i synnerhet i kvällningen. Så därför gick det så långt en dag i somras, när jag behövde vara hemifrån i flertalet timmar, att jag gick till järnaffären för att köpa ett fiskespö. Bosse plockade fram ett och pekade ut några klassiskt effektiva drag. Jag ville helst ha flugkast som jag fiskat harr med vid de nämnda enstaka tillfällena, men de var slutsålda.

Häromkring finns mycket fina fiskevatten, men jag behövde söka mig lite avsides för att testa grejorna på ett ställe där ingen skulle se nybörjaren in action. Man kan ju bara inte glida ner vid det bästa stället med fräscha prylar och sedan kasta illa eller trassla in sig i linan.

Jag hittade ett ställe som kändes lämpligt dött och började kasta och veva. Efter bara något kast fick jag napp och fick snart se något ganska stort sprattla till. Herregud, vad är detta? Nå, den kom loss och for iväg och jag pustade ut.

Några kast senare konstaterade jag att det här ju fungerar fint och då nappade det igen. Och jämarns pannkaka, den är stor, förmodligen den största fisken jag haft på en krok. Vad är detta? Den drog rejält och jag fick testa bromsen och att ställa in den. Den sprattlade till upp över ytan och det var en jätte. Vad fan är det för monster? Hur ska jag klara av detta?

Man skulle kunna prata om tålmodigt drillande, men jag vet inte, det var nog bara förvirrat velande om hur man bäst ror det här i hamn. Och förhoppningar om att den sliter sig lös. Men icket, till slut var den vid strandkanten och mör, så att det bara var att håva in. Om jag hade haft en håv, vill säga. Det gick dock bra att dra upp den på land, där denna bjässe sedan sprattlade med monstruös kraft.

Det var en rätt maffig gädda. Jag kände igen den på leendet, men var ändå lite förvånad. Har haft uppfattningen att gäddor i allmänhet bor i sjöar, men det är klart din dumme fan, vattnen sitter ihop.

Det var uppenbart att kroken inte kommer att lossna lätt och uteslutet att jag skulle börja gräva i denna rovfisks skräckinjagande garnityr. Så det var väl bara sätta stopp för plågan och snabbt knäcka nacken på dem. Nja, kanske om vi hade varit tre personer, fast inte då heller, och nu var det bara jag. Fram med telefonen och google; ett hårt slag just ovanför mellan ögonen så är det över, säger den. Det tycktes fungera bra.

Lyckligtvis hade jag en kniv i bilen, som jag hämtade. Ja, halvslö var den, men jobbet blev gjort. Det var en pressad situation, men den värsta stressen kom nog av att man ville göra det här så gott man kunde, så fort som möjligt, innan det råkade komma förbi någon gammal räv och se på eländet. Det kom ingen. Men farsan sitter nog och fnissar i himlen över detta spektakel, tänkte jag. Är den där min son?

En annan turlig detalj var att jag hade en plastpåse i bilen. Fick ta bort huvudet, men då rymdes den just så pass.

Väl hemma blev det någon whisky med grannen som fick höra om mitt äventyr. Stärkt av starka droppar och efter en snabbkurs på Youtube tog jag fram den bästa kniven och filéade firren. Filéerna ligger nu i frysen och jag tänker hedra denna gädda på 5-6 kg med att högtidligt äta upp den vid tillfälle.

Övervägde att titta in hos Bosse och be om att få lämna tillbaka grejorna. Inte kan han väl sälja grejor till en nybörjare som riskerar att sluta i ett sådant här äventyr?

Istället åkte jag ut igen kvällen därpå, nu till de mer populära stråken i fiskevårdsområdet. Mästardraget från kvällen innan fastnade i botten och i försöken att få loss den förstörde jag linan rätt bra, innan jag tvingades skära av den.

Kategorier
Spaning

Gråtrista drömmar

Det sägs att drömmar, sådana som man drömmer om natten, förmodligen utgör någon sorts bearbetning av hjärnas förnimmelser. Men man säger också att man egentligen inte vet vad drömmandet ska vara bra för, vad funktionen går ut på. Vidare säger man väl att man förmodligen drömmer hela tiden, men kommer bara ihåg något om man vaknar mitt i. Alltså kommer man förmodligen mest ihåg eländiga stressdrömmar där man vaknar av oron. När du drömmer om att du har det härligt, fortsätter du förmodligen att sova gott.

Häromsistens drömde jag om ett Facebook-inlägg från en kamrat, som lydde “exakt ungefär” så här: Efter 18 problemfria år på hojen förtjänade jag väl en liten olycka. Bild på demolerad hoj och paketerat ben.

Vad ska man säga? Sjukt trist dröm, ungefär lika trist som verkligheten. Jag vaknade till, men somnade om. När jag vaknade igen var jag tvungen att kolla Facebook. Puh, där fanns inget.

Undrar just vad jag läser för andra trista Facebook-inlägg i drömmar som inte får en att vakna?

Men det är på något sätt typiskt att även stressdrömmarna börjar bli gråtrista och verkliga. Då var det med action när man hade mördat grannen och funderade på hur man skulle sopa undan spåren för att komma undan, samtidigt som det var så himla sorgligt. Då var man tagen halva dagen efteråt.

Kategorier
Spaning

Here comes Delta

Det har blivit mörkt om kvällen igen. Just ikväll ska väckarklockan ställas för första gången sedan det blomstrade och var ljust. Vardagen står i farstun och väntar ivrigt på att få komma in. Liksom Delta. Dags för smittspridning på arbetsplatser och skolor! Återstår att se vad det innebär. Storbritannien har i stor utsträckning öppnat upp och har under sommaren fått se kraftigt tilltagande smittspridning. Men nu när det gått en tid så ser man att dubbelvaccinerade har 98,5 % skydd mot död och ca 95 % skydd mot infektion. Siffror från Israel visade något liknande (länkar finns på Agnes Wolds twitter). Det kanske håller på att fara i rätt riktning.

Det finns annat som går sämre. Talibanerna tar över. Ekosystemen är ruckade på. Björklöven förlorade med 0-9. Arsenal förlorade mot nykomlingen, medan Tottenham vann mot mästaren.

Kategorier
Spaning

Ett skitinlägg om skoltoaletten

I diskussion med gosse om förmågan att hantera det större besöket på huset, säger han att han aldrig går sådana ärenden på skolan. Nöden har ingen lag, konstaterar jag, men vid närmare eftertanke stämmer nog hans upplevelse överens med de egna minnena från skoltiden. Det kanske inte handlade om någon direkt aversion i unga år, utan att man helt enkelt inte hade tid med sådant, men visst blev det så småningom något man undvek. Kala ekande rum med sandpapper på rulle och osäkerhet kring låsens faktiska funktion bidrog till otrivsel.

Från gymnasiet minns jag inga värre problem, men anrättningarna låg precis intill skåpen där alla ständigt hängde. I den stora skåpsalen på källarplanet fanns en hel rad med säkert tio effektiva små spegelsalar på rad. Dessa var alltid i eländigt skick. Smutsiga pappershanddukar överallt, skabbiga golv, rinnande kranar eller så var de helt enkelt avstängda ur funktion. De var också dimensionerade för att inget annat än ändamålsenliga(!) besök skulle vara av intresse för någon. Parentetiskt måste konstateras att det finns grader i helvetet, för det kan inte finnas mindre salonger än dem som jag på senare tid försökt besöka på Hjalmar Lundbohmsskolan i Kiruna efter att ha kört dit i tre timmar, där dörren är så smal att det är svårt att ta sig in och takhöjden håller högst två meter. Och då är det också en gymnasieskola! Man har lärt sig att man gör bäst i att snegla efter fina p-fickor efter Svappavaara.

Men vart ska det här motbjudande inlägget? (Motbjudande måhända, men inte helt oväsentligt, en snabb överslagsräkning visar på att man kanske spenderar mer än ett år av sitt liv på ringen.) Det är ändå minnet av det goda exemplet från gymnasiet som slog mig i diskussionen med sonen. På Östra Gymnasieskolan, en mycket stor gymnasieskola, lyckades jag och några klasskamrater under andra eller tredje året lokalisera en närmast hemtrevlig plats, i en avlägsen tvärkorridor, en anonym halvtrappa ner. Det var aldrig någon där, det luktade alltid städat och det fanns t o m fönster ut med frostat glas som släppte in dagsljus. I minnet är det nästan som att det fanns krukväxter i hörnet och färgglada frottéhanddukar hängde på rustika krokar. Platsen kom att kallas kliniken. Vi delade inte med oss av vår nyfunna helgedom, utan behöll den som en intern liten herrklubb tills vi sjöng om studentens lyckliga dag.

Kategorier
Spaning

Lång kall vinter

En bit in i februari och man är trött på vinter och kyla. Påminnelsen gör ont, vintern är lång och vi har inte ens kommit halvvägs. Eller har vi?

0 0 nov 0 0 0 dec 0 0 0 jan 0 0 0 feb 0 0 0 mar 0 0 0 apr 0 0

Vi kanske har kommit halvvägs!

Nå, det hjälps inte. Det känns som att det ändå är för länge täckjacka, kalla bilsäten och torr hud kvar. Mars är en jobbig månad mentalt: det är inget särskilt med den, men den ligger där lång och utsträckt. När barnen är större kanske sportlovet kan bli lite mer av ett lov och lägga grunden för ett bättre mars. Februari är inte så mycket bättre, men hon räddas av att vara kort och bjuda på semlor.

Kategorier
Spaning

11 år sedan sist

Det kanske hinner gå uppemot 12 år innan nästa fix. För som myndigheterna säger, vi vanligt folk hinner nu fundera ett tag innan det är dags för oss, till skillnad riskgrupper och frontlinjen.

Kategorier
Spaning

Jag drömmer om en jul hemma

Försvenskningen av White Christmas går ju så: Jag drömmer om en jul hemma. Det är klart, om man nu vore borta någon jävla gång. Men allt är hemma nu. Jobb hemma, hemma hemma, jul hemma. Inget att drömma om.

Okej, White Christmas är väl nostalgisk och en jul hemma, kan vara den där perfekta barndomsjulen som egentligen inte fanns, som skapats i minnet. Varför inte? Våra jular hemma var ganska anspråkslösa, men vi såg till att äta gott, se Kalle Anka, dela ut lite julklappar. Jag minns julaftnar särskilt som lugna och fridfulla. Det var inget onödigt spring och först framåt kvällen kunde Jani ringa och kolla vad man hade fått för julklappar och berätta om sina. Det där lugna och fridfulla, det kan man gott drömma om. Och med en jul hemma, är det helt upp till en själv att se till att det blir så.

Barnen bryr sig nog egentligen inte så värst, men man inbillar sig att det är särskilt illa för dem att det blir en jul hemma. Därför blir det extrem överkompensation från Tomten. Extrem.

Kategorier
Spaning

Snusmardrömmen

Snus doftar ljuvligt och smakar gott. Men det kan bli för mycket. Ibland händer det att man är så trött på kvällen att man somnar med snus i bruk. Det är inte bra på något sätt. Främst för att läppen inte får dess skönhetssömn.

Nu har det blivit än värre med det hela. Misstaget har fått hjärnkontoret att utveckla en återkommande stressdröm; att jag försöker lägga ut snuset, men att det ändå är kvar. Häromsistens drabbades jag av drömmen för, tror jag, fjärde gången på några år och den här gången var det särskilt makabert:

Jag var på (gamla, riktiga) Ålidhemsskolan – där jag aldrig egentligen rört mig annat än i bibliotek och idrottshall – och gjorde någon typ av arbete med elever. Yngre elever än vad jag är van vid. Jag behövde väl lägga ut, så jag smög undan för att göra det. Men det var ändå kvar snus. Jag gick ut ur salen, uppsökte en toalett: det var en sådan klassiskt effektiv skoltoalett som är så liten att man knappt ryms och lade ut, men det var ändå kvar. Strosade vidare i korridorerna och försökte igen. Kom till ett badhus (som egentligen inte finns), kommenterade till någon att oj, vad fint det var här då, innan jag la ut, men det stramade i läppen även fortsättningsvis. Av någon anledning bar jag med mig allt utlagt, som nu såg ut som ett stort getingbo. Stressade lärare på väg till eftermiddagens möten gåsprang förbi. Vid något ögonblick tänkte jag: det är ju något jag brukar göra för att lösa det här problemet. Minns inte om jag explicit tänkte att lösningen var att vakna, men strax därpå vaknade jag och pustade ut över att slippa den prekära situationen.

Samtidigt hann jag genast deppa över läppens uteblivna skönhetssömn, för morgonsnusen är helt enkelt inte lika angenämn efter en nattmangling och en snusmardröm.

Kategorier
Spaning

Samma gamla mörker

November är som bekant en månad svår att gilla. Den känns mörk och hopplös. Hopplösheten kanske går lite i vågor från november ett år till ett annat, men när jag idag valde att lyssna på Hagnesta Hill med Kent, reste jag 20 år tillbaka i tiden och kände det där mörka och hopplösa då. Det enda som går att göra är att sätta riktigt dystra toner på mörkret, så blir det åtminstone sceniskt. Och man kan hitta textrader som kändes mörka redan då en gång i ett meningslöst passivt nyvuxet liv, men som med ytterligare tjugo år av liv träffar med en tyngre innebörd. Orden är desamma, men har ändå förandrats.

Jag ville bara fly från mig själv
skära bort min otillräcklighet
men med fläckarna jag glömt
är jag redan dömd
Jag ville vara intellektuell
Berest, belevad, äckligt ung
men arvet väger tungt
Gener och anlag
Allt var ett misstag

J. Berg, Beskyddaren, Hagnesta Hill 1999