En till en början ganska omärkbar men i slutändan ändå väldigt bestämd isande polarvind blåser över oss. Det blir sådan uppenbar skillnad om man går med eller emot vinden: vägen till den ryska tundran biter i kinden.
Och det bästa av allt: inga mygg så långt ögat kan nå.
Ny 21 tums skärm på jobbet att docka den nya smidiga bärbara datorn till. Den är skön att vila ögonen på.
Några långa 17 minuter var de som förlöpte i periodpauserna i Umeå Arena när Björklöven lirade (nå, de lirar än om än i division 1, det är jag som är borta).
Jämför med när du på kvällen sitter och surfar runt, ganska meningslöst i sig, men 17 minuter är en blinkning i sammanhanget.
För att inte tala om några av de 17 minuter som finns att tillgå från väckarklockans första signal tills du måste vara på väg. De är inte alls långa.
En lång timme är den som känns som tre när man åker kollektivt från Bromma till Boo efter 23 en vardagskväll.
Jämför med den där sista timmen av fredagskvällen innan grannen kommer och klagar, du är i toppform och vill sjunga ut din glädje och vips är klockan för sent.
För att inte tala om den där lunchtimmen då du ska åka hem fram och åter, rasta hunden, äta lite och sedan varva upp till 100%. Den timmen finns nästan inte! Högst en kvart!
Genom ett köp av hund förbinder sig den blivande hundägaren till 8-16 år av ofrihet och att varje dag under dessa år plocka upp bajs från marken.
Fredag igen! Fantastiskt välkommet, även om veckorna just nu bara rasar förbi i otrolig takt.
Som vanligt är det dags för lite kvasigourmet i residenset och idag ska jag göra exakt så här:
Jag hoppas på kulinarisk njutning och få f-ord efteråt (t ex “it’s f*cking raw, you f*cking wimp, you could f*cking kill somone”).
Trevlig helg!
Då kom dagen då man började pilla i bloggens utseende. Nu väntar plågsamma månader av små förändringar. Snöbollen är i rullning. Tärningen är kastad. Det kommer aldrig mer kännas bra. Har man samma gamla utseende kan man alltid peka på att den är just gammal.
Satan i gatans jävla helvete så bra låt.
Det är svårt att bli lika bra på vadhelst, såsom Christian Lindberg är på trombonen. Det är bara att kapitulera och insupa.
Galenskaparna och Aftershave har fångat upp Finland till 100% i En himla många program (1989):
Hur kunde Dressmann fimpa denna testosteronstinna och Hugo Boss-doftande penisförlängarmusik? Jag vill köpa allt! Även om det ser ut som 1999, och det är det ju.