Kategorier
Spaning

Virala framtidsutsikter

Virushelvetet är segt. Det försvinner inte, får vi, men kanske framförallt Donald Trump, bistert konstatera. Även om de mest horribla dödstal nu hör till det förflutna, förhoppningsvis för gott, tycks smittspridningen fortgå i vanlig ordning. Snart är sommaren över och hösten verkar inte bjuda på någon förändring. Eländet kommer inte att upphöra, blir det en förändring blir den till det sämre.

Läste på YLE:s hemsida idag att Finland enligt uppgift fått in smitta genom resenärer som besökt Sverige och Balkan. Även om grannländerna haft färre smittade, har de haft smittade och sannolikt kommer antalet smittade att öka. En smittar tio, tio smittar femti, femti smittar tvåhundra, tvåhundra smittar sexhundra, sexhundra smittar tolvhundra och så vidare. Och då var det en hyfsat sympatisk smittkedja. Vem vet? Det man vet är att Sverige kommer att få skit för smittspridningen i samtliga länder, även om det i nio fall av tio kommer att vara deras medborgare som isåfall varit i Sverige och inte hållit distansen. Men Sverige är skyldigt till varje finskt, danskt och norskt dödsfall. Det kommer att bli en politisk kris i Norden, vi är redan nära den.

Det kommer inte att bli 50+-arrangemang förrän hösten 2021. Så jävla trist. Föreningar och företag kommer att försvinna.

När vaccinet finns på plats och erbjuds i Sverige, kommer smittspridningen redan vara nära 0. Vaccinationsprogrammet blir ändå en succé och kostar samhället ytterligare miljarder. Självklart uppmärksammas en biverkning som drabbar några tiotals stackars jävlar.

Vintern 2021-22 är vi klara med eländet. Folk återgår till att slarva med hygien och att ha sjuknärvaro. Kräksjukan gör rekordsäsong och dödar närmare 2000 äldre.

Kategorier
Personligt

Pendelsvängning

På grund av misstänkt skelettskada på gosse befann jag mig på akuten i lördags. Finns inget värre än när barnen råkar ut för något, stresskoppen börjar genast att fyllas på. Men än värre är att nämnda akutmottagning nyligen rapporterat om covidsmittad personal, så pass att regionen noterat att spridningen tycks tillta i östra Norrbotten. Det sägs att man insjuknar några fem dagar efter att ha blivit infekterad. Nu sitter man mest och trummar med fingrarna mot bordet och väntar. Tungt kroppsarbete, värme och uttorkning, solsveda och oändligt tjat i telefonen, har bidragit till diverse känningar, som kan misstas som symptom. Den som lever får se.

Gossen var hel, åtminstone.

Kategorier
Personligt

Coronapendeln

Stark är jag inte. Ena stunden vinner förnuftet och statistiken, att även om man åker dit i det här läget, så är risken att bli riktigt dålig låg även när man tagit hänsyn till övervikt. De allra flesta får mild sjukdom, de allra flesta som blir illa däran klarar sig också. Andra stunder är det dödsångest. Det kan vara när jag tittar på barnen. Eller när jag läser om folk som drabbats.

Samma gäller situationen i Sverige. Man vill att corona ska försvinna, att dödstalen ska bli låga. Dödstalen är deppiga, som en fullsatt islada med människoliv. Vi var uppe över 100 döda per dag ett tag. I flera veckor var det ca 70, medan det nu är ca 50 per dag. Andra stunder kommer man ihåg att ca 250 svenska dör dagligen av något. Dåliga influensaår kan skapa en överdödlighet i tusental. Läser på kvartal.se att vi dör mer på löningsdagen, liksom generellt på fredagar. Fylla, droger och dekadens skördar också sina offer.

Hälsocentralen, som den kallas nuförtiden, meddelar att de ser ökad spridning i östra Norrbotten. Vad händer med pendeln nu?

Jag hade en tid av märkligt mående i mars, vad var det?

Kunde inte vara med på ett möte på jobbet i förmiddags, men de ska ha sagt att arbetsgivaren ska tillhandahålla testning. Stat och eller region verkar inte komma till skott med detta. I vanlig nyliberal ordning kommer vissa att få, andra inte.

Kategorier
Spaning

Baciller nu och då

Det är besvärligt när barnen är sjuka. Värst är det väl med kräks och det är väl det enda positiva med covid, att vi på köpet dödade den smittspridningen (eller om folk bara slutade söka information om eller vård för det). Det är alldeles säkert så att vi som samhälle i stort sköter hygienen lite snyggare i dessa tider. Jag tror mig ha minskat mitt ansiktspetande med åtminstone 50 % kanske 75 %. Händerna tvättas oftare än generellt efter toalettbestyr, och med noggrant. Under ganska många veckor i mars-april fick barnen vara hemma från förskolan. Sammantaget har de varit fantastiskt friska under våren.

Men barn är ganska äckliga. Måste jag skölja av mig efter badet? Pruttar med munnen på varandra. Äter med händerna, slickar på händerna och finns det något spännande på golvet – ja, tack. Kladdar gärna på allt i affären, ska känna på alla leksaker och fippla med Coops lekskärm.

För hygienpolisen finns många insatser att göra. Och hygienpolisen har lyssnat på Tegnell och har ständig span på de misstänkta. Fokus ligger på väl på covid, men spiller över på allt annat. Drick inte ur den där vattenflaskan, den är väl från förra veckans träning, god damn it. Faror lurar här och där, och den pragmatiska förpandemiska polisen är borta. Nu är det bara bad cop, hela tiden.

Apropå vattenflaskan kom jag att tänka på min kompis Mini-Janne, då deras familj hade sådana schyssta vattenflaskor. De kanske var från Intersport och hade det där korta böjda sugröret på toppen. Åh, vad det var underbart att dricka vatten ur en sådan – helst inte heller iskallt, så att man riktigt fick dricka mycket. Vi fyllde alltid upp dem och sög i oss en liter. Gud, så äckligt. Undrar om vi inte delade flaska också, alla sörplade på samma sugrör. Om det är ett gränsfall att smaka någon annans öl någon gång, så vågar jag inte ens tänka vad ett mikroskop skulle ha avslöjat om den där sugrörsstumpen. De går väl inte ens att diska ordentligt? Jävlar vad de där skitungarna hade fått höra, om den här hygienpolisen hade haft jour då.

Sluta usch, ni sprider sjukdom.

Vill du bli sjuk?

Kategorier
Personligt

Vid minsta symptom: kris

Även om man kanske borde göra det, känner jag aldrig att jag mår helt hundra. Vad är då minsta symptom?

Berättelsen om covid är brutal. Minsta symptom, kanske lite fler och värre symptom, som om den leker med dig, innan du plötsligt en dag inte kan andas. Statistiken talar visserligen för var och en av oss; de allra flesta är asymptomatiska eller milt sjuka och även av de konstaterat smittade som behöver vård klarar sig de flesta, till och med majoriteten av de äldre med underliggande sjukdomar.

En rationell hjärna borde kunna beräkna sig kall, men den kraften saknar jag. Vid minsta antydan på minsta symptom växer sig oron stark. Det kanske är bäst att registrera sitt Vita Arkiv.

Kategorier
Samhälle Spaning

Den pandemiska ångestens kronologi

En tid av ofrihet utan tydlig slutpunkt. Maj? Juni? Juli? Augusti? September? Social distansering, inga folksamlingar – det låter ju som en dröm för en sådan som mig – men det är inte det. Det är lite som med påtvingad ensamhet i förhållande till självvald ensamhet. Eller lite som min kärlek till allt utbud i Stockholm när jag bodde där; det var härligt att ha det det nära, men tre vändor inne i stan per år fick räcka. Den här ofriheten, som förvisso då bara är rekommenderad av myndigheter, är hemsk. Covid eller ångesten, eller båda, kommer att gnaga på dig, mer eller mindre. Länge till.

Det är nästan obegripligt att viruset bara tre veckor sedan kändes som något hyfsat avlägset. Då var det bara norra Italien som hade problem och de som hade varit där under det sydsvenska och stockholmska sportlovet hade blivit sjuka. Ungefär där någonstans började bilden att vidgas. Fd kollegor kom hem från det norrländska sportlovet som spenderats i Österrike och hade förkylningssymtom. De hade varit Ischgl som visade sig vara en fruktansvärd smitthärd. Publikarrangemang började ställas in. Italiens siffror började urarta. Ganska snart därefter konstaterades allmän smittspridning i Sverige och det stod klart att det kommer att bli horribelt även i Sverige – frågan var bara när. Nu tar det fart. De fd kollegorna har inte behövt vård, men har varit febriga och eländiga i tre veckor. Efter en tuff vecka av typ vanlig flunsa, som börjar kännas bättre, kryper sjukdomen ner i lungorna och man blir ännu sjukare i två veckor till. Den som har andra problem kan få allvarlig lunginflammation och stryka med. Vilken skit.

Känslan av ofrihet är påtaglig och fienden eller hotet osynligt och mycket ihärdigt. Om man jämför med andra kriser så framstår detta som värre – och då får vi vara tacksamma över att dödligheten inte är ännu högre. Men massiva skogsbränder hinner man oftast fly ifrån. Naturkatastrofer generellt kommer ofta med någon sorts förvarning och blir trots allt ganska lokala. Finanskriser skördar också offer – men de flesta behövs ganska snart i produktionen ändå. Krig, då? Leva i en diktatur? Vem vet!

Men nu sitter vi fast.

Det var väl i julhelgerna, drygt tre månader sedan viruset dök upp i nyheterna. Man tog väl knappt notis. Att sinnebilden av svininfluensan blev en lätt lavett – vaccin och narkolepsi blev i slutändan klart mer uppmärksammad än själva smittan som ändå var en allvarlig pandemi – bidrog till lättjan, som skulle fortsätta.

I slutet av januari dyker munskydd upp som “veckan storsäljare” på CDON – vilket jag hånar. Tänker också på alla coronor från fattigmansbiljard till öl och kårhus. Minns kvällen för Oscarsgalan den 9 februari: det var snöstorm när jag gått och lagt mig; tänkte på att det var morgonrusning med munskydd i Kina, samtidigt som röda mattor rullades ut i ett soligt Kalifornien. Därefter kom sportloven och utan att man riktigt visste om det var norra Italien illa ute. Det krävdes några hundra dödsfall in i mars, innan Italien drog i bromsen och satte de norra delarna i karantän. Gulligt till en början, med balkongopera och galej – men när dödstalen sedan exploderade har även dessa tystnat.

Sportlovsresenärerna blev Sveriges första kända fall – det är inte otänkbart att smittan etablerat sig även innan dessa, av “friska” smittbärare – men till en början ägnades stort engagemang åt smittspårning. Efter den första veckan i mars kunde dock samhällsspridning konstateras, åtminstone i Stockholm. Därefter har vi tillsammans jobbat för att platta till kurvan – genom att i stor utsträckning stänga ner allt. Jag kan erkänna att jag har satt stort hopp till svenskens förmåga till social distansering. Det finns inget facit än, men nu när stormen faktiskt är här så känns det inte vidare hoppfullt längre.

Genom sociala medier och medier får man ta del av vittnesmål av sjukdomen. Det verkar inte trevligt och vittnesmålen är ganska många. Ofriheten är stor och oron för att krisen närsomhelst på något sätt knackar på din dörr är gnagande.