Taggarkiv: politik

Government by Twitter

Donald Trump förblev aktiv på Twitter även efter den iögonenfallande smaklösa valkampanjen. Man borde kanske inte vara förvånad.

Se där, han går in för att bli republikanernas kandidat. Hoppsan, han blev republikanernas kandidat, det blir en lätt match för demokraterna! Den här smutsiga retoriken går aldrig hem hos fler än högst en femtedel (varav de flesta inte särskilt utbildade män)! Nej, jävlar, han vann! Okej, nu städar han till sig. Han kommer att bli en ganska vanlig president och sänka skatterna för att hans och hans kamraters finanser ska må bra. Nej, han fortsätter med samma kaliber av frånhöftenuttalanden som under kampanjen. Som några av hans till synes vettiga väljare ändå uttryckte det i samband med valsegern: That’s just him being the Donald, he’s just a regular guy.

Det har hävdats i medierna (ursprungskällornas tillförlitlighet vet jag ingenting om) att han gärna twittrar i sängen när han vaknar på morgonen och på kvällen i samband med Fox News. Den biten av det hela är ganska häftig. Du har en statschef för ett stort land som ganska spontant gör sina tankar och reflektioner tillgängliga för medborgare och väljare. Att det inte filtreras genom eller rent av skrivs av PR-folk och med ett direkt tilltal, gör det bara ännu häftigare. Dessvärre är Trump ingen trevlig person, utan snarare en mobbare utan någon som helst självdistans. Han låter även fortsättningsvis som att han är i opposition och tycks helt ha missat att han sitter vid makten. Retoriken är dock enkel: de ska fixa och dona, så att det blir great. men de som säger emot är wacky, om det är politiker eller andra potentater, och fake, om det är medier. Presidentens budskap till folket är att inte respektera meningsmotståndare. Argumentera inte i sak, misskreditera personen istället. You hear that, kids?

Vissa har hävdat att politiken i Sverige är snällare idag än på Palmes tid, jag vet egentligen ingenting om det. Men nog har tonläget höjts de senaste 15 åren. Jag minns, dock inte om det var 2010, när Jan Björklund såg så nöjd ut efter att ha uppmanat svenska folket till eftertanke innan man sätter skattesystemet i händerna på Lars Ohly. Det var bristande relevans och realism och Björklund sjönk i mina ögon. 2006 provocerade jag vänsterentusiastiska elever som oroade sig för ”systemskifte” med att det knappast gör någon större skillnad om Alliansen vinner. Det blev en del skillnader, inkomstskatterna kom att sänkas rejält. Reinfeldt saluförde arbetslinjen för minskat utanförskap, men vägen till att bli utförsäkrad blev kort. Idag känns det som att skiljelinjerna mellan blocken är så pass luddiga att debatten gärna hamnar i att kasta skit på någon liten skitdetalj eller personen på andra sidan bänken. Istället för att käbbla om makten, borde det samarbetas mer, då en övervägande majoritet av befolkningen och riksdagen är överens om så mycket.  Och som jag förstår det, samarbetar man klart mycket mer i riksdagen än vad partiledarretoriken ger sken av. Där ska det huggas, hånas och käbblas. Löfven gör sig löjlig genom att mena att de borgerliga fört en oansvarig migrationspolitik, som om regeringspartierna inte suttit med i riksdagen under Alliansens tid vid makten. Och många har de varit, anklagelserna mot regeringens brister i åtgärder, som man kan undra varför de inte genomfördes före 2014 när allianspartierna hade makten. Det är den hatnära retoriken som präglar svensk debatt. Svensk politik lär inte vinna förtroende på det, även om trollen gillar det, eftersom det öppnar för den alternativa högern.

Ulf Kristersson efterfrågade en mer städad och mogen debatt. Det hoppas jag också på. Är det PR-folket som läst amerikansk kurslitteratur som egentligen styr? Eller är det så svårt att som svensk partiledare ha en hyfsat nyanserad och nykter inställning, att ha en någotsånär personlig ton? Våra politiker kan inte släppa på garden ens när de gästar underhållningsprogram. Kan man, förutom att vara partiledare, försöka ge sken av att man är en vanlig människa? T ex, bolla sina tankar i sociala medier till morgonkaffet i ordalag som inte rakt av är typiska för politiker. När de politiska skiljelinjerna i stort saknas, kan den personliga tonen vara avgörande. Måtte den inte bli ett eko av Trump.

Sverige på väg mot fel håll?

Jimmie Åkesson fortsatte på den inslagna vägen i sitt sommartal: den svenska nationen ska räddas och skonas från oönskade inslag genom att ”stöd” skickas till oroshärdarnas närområde, etablissemanget och alla medier utom partiets egna webbsvansar förföljer partiet och döljer sanningen, och så vidare. Men varför inte, det biter ju på var fjärde man och några av deras flickvänner.

Den käcke Anders Pihlblad analyserade i Nyhetsmorgon att de övriga partierna måste göra något, för fler än hälften av väljarna anser att Sverige är på väg åt fel håll. Jag har inte svarat åt Novus, men i en annan panel konstaterade jag också att Sverige är på väg åt fel håll, nämligen mot intolerans och allt öppnare hat. Det verkar som att Pihlblad tolkade siffrorna som att hälften är emot invandring eller flyktingmottagning (om så inte var fallet så var framställningen otydlig), men det handlar fortsatt bara om var fjärde man och var tionde kvinna. Jag tror desto fler känner som jag, att vi är på väg åt fel håll när SD med svans sätter agenda och ton i Sverige, när det finns verkliga problem att ta tag i.

Nog är det eländigt. Vi är världens åttonde rikaste land (BNP per capita) och har nästan full sysselsättning minus jämviktsarbetslöshet. Ändå frodas intolerans och, javisst, rasism.

Äntligen något för mig!

Äntligen försöker man lyfta fram politik som kan förbättra vardagen för det svenska folket . Detta genom att föreslå att tandvård får samma högkostnadsskydd som all övrig sjukvård. Ja, tack, sa jag redan 2010.

Förslaget kommer denna gång från en SSU-student  på DN:s debattsida light, DN Åsikt. Tandgräddan framförde ifjol ett liknande budskap på den riktiga DN debatt för folk med titlar.

 

Högervinden blåser

Analysen nedan var korrekt, inte bara på partiledarnivå, utan även bland väljarna öppnas nu dörrarna till Sverigedemokraterna hos högerpartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Centern. Snart är det Jimmie Åkesson eller Mattias Karlsson som myser hemma hos Annie i Maramö och förbereder det nya högerlaget. Den stora förloraren torde initialt vara Moderaterna, som då inte längre är överlägset störst i blocket och nog tvingas överlåta betydande poster till Sverigedemokraterna i en kommande regering. Eller så återvänder många väljare till m när man visar sitt rätta ansikte och minskar både solidaritet och skatter till förmån för individens misstro till andra människor. Ett övergivande av decemberöverenskommelsen blir en riktig chansning för moderaterna.

AKB vacklar om öppna hjärtan

Efter decemberöverenskommelsen skrev jag att Anna Kinberg Batra därmed stod upp för Reinfeldts vädjan till svenska folket att öppna era hjärtan. Såg inte programmet ”Partiledaren” ikväll, men förstår av tidningarna att hon pressades i denna fråga och kunde inte lämna ett rakt svar.

Anna Kinberg BatraCreative Commons License Ragnar Jensen via Compfight

Vilket är förståeligt, ty det äro uppror bland gammelmoderater på högerkanten och på sina håll har man hållit distriktsomröstningar för att förkasta överenskommelsen.

Att inte fullt ut ta ställning för ”öppna era hjärtan” kan också betraktas som en vag flirt med Sverigedemokraterna.

Men samtidigt har hon försvarat decemberöverenskommelsen, vilket möjligen är en flört med alla de som inte vill ge makt åt Sverigedemokraterna, men som också är ett slag på käften på såväl gammelmoderater som sverigedemokrater.

Det är en balansgång mellan ett eller annat nonsens i toppolitiken. Därmed kan vi redan nu utropa Kinberg Batra till Sveriges nästa statsminister.

Antingen blir man större än den rödgröna röran och låter decemberöverenskommelsen plåga socialdemokrater att trycka på avstår-knappen på voteringar.

Eller så välkomnas Sverigedemokraterna in i alliansvärmen med en video liknande den som Ebba Busch Thor fick häromdagen. Jag tror att det är möjligt med nuvarande laguppställning i Alliansen. Får Jan Björklund foten och ersätts av Cecilia Malmström eller Birgitta Ohlsson blir det inget av det hela.

Politiskt deprimerad

Det har gått några tre år sedan Maria Sveland konstaterade sig vara politiskt deprimerad i den då hatiska diskursen.

Undrar vad hon känner idag? För ingen kan väl påstå att det blivit bättre, snarare sämre.

Då tyckte jag att det var en bra spaning och sympatiserade med hennes känsla, men jag tror att jag först nu förstår, eftersom jag känner så på riktigt.

Det finns liksom ingen mening med att diskutera och debattera saker. Folk tycker olika och kan inte mötas, kan inte bemöta varandra med annat än sina egna åsikter (i bästa fall) eller hat (i sämsta fall). Alla är kränkta, alla är offer – förutom möjligen de riktiga offren.

AKB vidhåller öppna hjärtan

Det blev inget extraval, en liten besvikelse på sätt och vis, men ändå en nykter överenskommelse, en överenskommelse som på riktigt avväpnar Sverigedemokraterna.

Arga gammelmoderater och nykonservativa ungmoderater rasar, för de kanske inser att de med Sverigedemokraternas hjälp hade kunnat få genom många frågor, ungefär som med SD:s eller S eller MP:s hjälp under hela minoritetsregeringstiden 2010-14.

Men utifrån hela sjuklöverns gemensamma inställning att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande över politiken var detta det enda hederliga.

Kan knappast tro att gammel- och ungmoderaterna gnäller när/om de är största minoritet 2018. Men hos dem ligger det nog inte långt från hjärtat att välkomna in SD in i koalitionen.

Valresultatet

Det gick ungefär som väntat i valet.

Som många andra förundras jag över att SD fördubblade sin väljarskara av medelålders outbildade män som tröttnat på mainstreammedia och utgår från Flashback och Fria Tider som sanningssägare (som tidigare skrivits hjälper tidningarna inte till, när de låser in sina webbsidor i olika plusvarianter). Nationalismen är begriplig (man ser ju fotboll emellanåt), vi-och-dom-broderskapet lika så (man ser ju hockey emellanåt) och t o m en viss osäkerhet inför det okända, steget innan ren främlingsfientlighet, kan ses som en mänsklig reaktion – det är lättare att förstå och förutse representanter för den egna kulturen, än andra. Men att det ska bli den ledande principen för ens politiska hållning är för mig så oerhört främmande. Dagens verklighet är tyvärr värre än så. På de nämnda sajterna är språkbruket idag rent rasistiskt, ständiga fördömanden utifrån förutfattade meningar utifrån etnicitet. I nästan alla diskussioner och kommentarer kring nyheter, samhällsfrågor, media och t o m relationsfrågor finns etnicitetshetsen ständigt närvarande och oemotsagd. Rasismen och antifeminismen är normaliserad, för dessa forum ytterst politiskt korrekt. En gång var Flashback en smältdegel för allehanda åsikter, idéer och en slags yttrandefrihetens yttersta utpost, men nu är det i huvudsak ett rasistiskt skithål. Min bedömning är att det inte finns så många machograbbar kvar att locka till sig, så särskilt mycket större än nu lär Sverigedemokraterna inte bli, men de etablerade partierna har givetvis ett stort ansvar för att börja arbeta med integrationsfrågor på allvar.

Idag har Stefan avfärdat Jonas, pratat förtroligt med Åsa och Gustav och återigen sträckt ut en hand till Jan och Annie. De sistnämnda håller fast vid den falnande Alliansen vars ledare Fredrik fallit och saknar naturlig efterträdare. I och med valsegern kommer Stefan införa praktikplatser på fritids, medan Åsa och Gustav sätter dit förhöjd skatt på fossila bränslen, och förutom höjd restaurangmoms och ytterligare någon höjd skatt på de som tjänar mest kommer  det att se ut ungefär som vanligt. Trots att politiken i de flesta avseenden är sig lik, kommer Jan och Annie att välja käbbel framför stabilitet och vi går mot nyval efter årsskiftet. En halvmesyr till vänstervind som snart avtar för att kanske upphöra helt. Nya gamla moderaterna, kristdemokraterna och sverigedemokraterna i en konservativ regering lagom till alla hjärtans dag?

 

Valdagsmorgon

Valdag, vilken härlig dag. Det står väl ganska klart att det förmodligen blir maktskifte, eller så blir det en rekordspurt och business as usual. Men inget av blocken lär få egen majoritet och vid rödgrön seger kommer det bli ett spännande kaos, då Sverigedemokraterna trots allt oftast röstar med sina konservativa vänner.

Det är rasismen som oroar mest. I fredags kunde vi se glada ungdomar i gula tröjor hoppa och skutta utanför TV-huset i Stockholm med banderoller med budskap som ”stoppa massinvandringen”, som om dessa bortskämda ungdomar är utsatta för någon form av attack. Jag är ganska säker på att varenda en av dem känner någon som är invandrad eller har utländsk bakgrund, som de tycker om och inte skulle vilja vara utan. Det borde vara bevis nog för vemsomhelst att invandringen eller invandrarna inte är problemet, utan snarare den usla integrationspolitiken – finns den ens? Skärpning fordras från de etablerade partierna.