Numera är det lätt att maratonkonsumera TV-serier. Det är inte ovanligt att folk sveper hela säsonger på en helg och är lyriska. Men än så länge finns det väl inga serier som görs med maratontittarna i åtanke, utan huvudfokus måste ligga i TV-mediets intressen. Små spänningsmoment för reklampauser och cliffhangers till nästa avsnitt i serier där berättelsen skrider fram i varje avsnitt eller tröttsamt upprepande av gimmickar i serier med fristående avsnitt.
I dagarna två har The Killing, den amerikanska versionen av danska Brottet (Forbrydelsen), fått chansen med Joel “JW” Kinnaman i en av huvudrollerna. Ett hyggligt polisdrama i grunden, men inget märkvärdigt, samtidigt som TV-serie-egenskaperna går en på nerverna: tittar du på tre avsnitt blir spänningstopparna ganska få och dököttet ganska omfattande. I mittendelen av avsnittet tänker du att det här blir den sista du ser, bara för att sedan luras in i nästa med cliffhangern, bara för att snart inse att det nya spåret var ett felaktigt spår, följt av tjugominuters koma, innan du återigen tänker att det här är tamejfan sista, innan nästa cliffhanger slänger ut kroken. Nu är jag duktigt less på att se en familj sörja, stirra ut i tomma intet, gråta, ligga sömnlös och så stirra och gråta lite till. I TV-mediets veckovisa leverans kanske det är viktigt att påminna tittarna om sorgen, men med maratontittandet blir astronomiskt övertydligt och en ren påfrestning.
