Taggarkiv: Sverige

Sverige på väg mot fel håll?

Jimmie Åkesson fortsatte på den inslagna vägen i sitt sommartal: den svenska nationen ska räddas och skonas från oönskade inslag genom att ”stöd” skickas till oroshärdarnas närområde, etablissemanget och alla medier utom partiets egna webbsvansar förföljer partiet och döljer sanningen, och så vidare. Men varför inte, det biter ju på var fjärde man och några av deras flickvänner.

Den käcke Anders Pihlblad analyserade i Nyhetsmorgon att de övriga partierna måste göra något, för fler än hälften av väljarna anser att Sverige är på väg åt fel håll. Jag har inte svarat åt Novus, men i en annan panel konstaterade jag också att Sverige är på väg åt fel håll, nämligen mot intolerans och allt öppnare hat. Det verkar som att Pihlblad tolkade siffrorna som att hälften är emot invandring eller flyktingmottagning (om så inte var fallet så var framställningen otydlig), men det handlar fortsatt bara om var fjärde man och var tionde kvinna. Jag tror desto fler känner som jag, att vi är på väg åt fel håll när SD med svans sätter agenda och ton i Sverige, när det finns verkliga problem att ta tag i.

Nog är det eländigt. Vi är världens åttonde rikaste land (BNP per capita) och har nästan full sysselsättning minus jämviktsarbetslöshet. Ändå frodas intolerans och, javisst, rasism.

En svår skidnöt

För det första får vi säga att det är en underbar svensk skiddag, när Charlotte Kalla krossade allt och alla och vann VM-guld på 10 km fristil, individuell start.

Charlotte Kalla
Marius Konrad Eriksen via Compfight

Men sedan, då:

Skidor kan tävlas i på många olika sätt: Korta (sprint) eller långa (distans) lopp, klassisk eller fri (skate) stil eller båda, masstart eller individuell start eller jaktstart baserat på resultatet av ett eller flera tidigare lopp.

Men det mest omdiskuterade är kanske masstart eller individuell start. Nostalgiker som följt skidor länge är ofta emot masstarter och föredrar den klassiska ordningen att man skickas i väg en och en, gör sitt eget lopp och den som har bäst tid vinner. Vid masstarter skickas alla iväg samtidigt och den som först kommer i mål vinner. Den senare varianten  gillas främst av TV-bolag på kontinenten, sägs det. Det blir tydligare och mer spännande. På minussidan finns det vanliga fenomenet att en stor grupp av åkare först söndagsåker i 90% av loppet innan de tar i och tävlar på slutet. Särskilt herrarna gör sådana lopp, medan det i damernas lopp kan göras ryck tidigt som håller hela vägen. Individuella starter känns ärliga då söndagsåkningen förlorar i betydelse, men å andra sidan kan det bli som idag – att guldkandidaterna startar på olika tider – den ena med lätt snöfall och den andra med omfattande snöfall. Och dessutom är det en smula trist när världsmästaren åker på upploppet och det inte är helt klart om den vunnit. Det är verkligen en svår nöt att knäcka, men förslagsvis ska kortare lopp ha masstart och längre lopp kan ha individuell start.

Och det här då:

De så fantastiskt framgångsrika norskorna hade en sämre dag idag. En bom i smörreboden, sades det. Det verkade knappt besvikna, de bara konstaterade faktum och siktade på revansch snart. På sätt och vis fint förstås, men det känns också väldigt tydligt att de är lite mätta på framgång. Hade Kalla slutat 31:a med kass vallning hade hon kokat och gråtit om vartannat. Men förmodligen bryr sig de framgångsrika norskorna inte om platserna utanför pallen och gav upp – de såg knappast trötta ut i mål. Hade Kalla haft skitskidor hade hon ändå krigat och kanske slutat på nionde plats.

Glöm inte 2010, Björn

När Björn Söder och hans vänner samlades kring ledaren för att lyssna till dennes segertal 2010 var det, till tonerna av en engelskspråkig moldavisk Eurovision song contest-klassiker Run Away med SunStroke Project, nå,  främst minns du säkert ”epic sax guy”.

Och på kommentarsfälten till Euphoria på Youtube  pågår en debatt om Loreens svenskhet. Rasister! basunerar de politiskt korrekta. Politiskt korrekta! svarar rasisterna. Att man orkar!

Björn, det är ingen Cultural comparison contest, det är en European song contest och som den kulturspanare du är så måste du ha märkt att Sverige verkligen utmärkt sig på housescenen de senaste åren. Loreen och Euphoria känns verkligen svenskt: det är väl i stort sett bara språket som saknas. Och om inte annat så är det ett tydligt utslag från typiska svenskar, de som sitter i soffan på lördagskvällarna, att det här är vad vi vill ha.

Men ibland är det så enkelt, som för dig och dina vänner 2010, att allt som krävs är en bra jävla låt:

 

Jante mot utländsk observatör

Visst lever Jante. Vi ska väl trots allt inte tro att vi är något. I modern tappning är det snarare att vi inte ska yppa att vi tror att vi är något. För vi tror att vi är något, vi tror att vi är bäst i världen – men så får man inte säga!

Därför finns det inget som känns bättre än när en utomstående säger att vi är bäst, det är så hunden Sverige blir kliad bakom örat och kapitulerar i fullständig njutning. Det ska vara britter som älskar vår poesi, tyskar som uppskattar vår kombination av öppenhet och ordning, newyorkbor som tycker det är underbart fräscht i tunnelbanan och norrmän som är imponerade av Charlotte Kalla. När det är semifinal i ishockey VM mellan Ryssland och Kanada frågar den svenske reportern ointresserat hur perioden kändes innan den viktigaste frågan kommer: Om ni vinner, hur oroliga är ni för att behöva möta Sverige? Den medietränade kanadensaren dödar reportern med blicken och säger: Sweden is a good team, I’m sure it’ll be a good game. Reportern får gåshud och vänder sig med rosiga kinder, uppenbart upphetsad och lämnar tillbaka till Claes Åkeson, förlåt, Runheim. Nej, det är nog Åkeson igen.

Svenska akademien är just svensk

Tomas Tranströmer tilldelas Nobelpriset i litteratur och Sverige enas i en Äntligen!-kör. Tranströmers popularitet har en förvånansvärd bredd med tanke på att det är poesi vi talar om. Ur ett svenskt perspektiv är priset alldeles uppenbart välmotiverat.

Utomlands säger de mer Trans – what? Amerikanarna kritiserar Nobelpriset för att vara allt för europeiskt och norrmännen anser att Sverige, för att ha så få invånare, fått priset alltför många gånger (Lagerlöf, von Heidenstam, Karlfeldt, Lagerkvist, Johnson, Martinson, Tranströmer och eventuellt också Sachs).

Men så är ju Svenska akademien just svensk. Visst känns det lite taskigt att välja en svensk, men samtidigt får man anta att Akademien känner lite så och tänker till en gång extra innan de bestämmer sig för en svensk.

Själv har jag ingen nämnvärd erfarenhet av varken poesi i allmänhet eller Tranströmer. Men jag hoppar på tåget nu och ska läsa en biografi om honom. Det finns bildbevis på detta.

Zlatan, vilken tur!

Att Sverige vinner mot Ungern med 2-1 borta är i sig ingen bomb. Men istället var allt annat det.

Bomb 1: Ungerns spelare var individuellt sensationellt usla på egen planhalva. Det var rena tebjudningen, men svenskarna var artiga nog att avstå från ytterligare mål (förutom tvåan då, galen missbedömning av backen och tvivelaktigt försök till brytning av målvakten, som hade kunnat stå i vägen mer).

Bomb 2: Sverige vågade anfalla med mycket folk och skapade en hel del, utöver bjudningarna. Safari, Micke Nilsson och Elmander utmanade och kom runt på kanterna (vilket jag skyller på stabbiga ungerska ytterbackar). Kul att det till slut, efter många om och men, betalade sig.

Bomb 3: Ingen riktig tavla från Isaksson.

Bomb 4: Zlatan tokjublade på första målet, trots att han inte gjorde det själv.

Bomb 5: En kvittering när man just gett upp allt hopp. Kaboom!

Bomb 6: Det var en trevlig landskamp.

Bomb 7: När det är landslagshelg brukar man i regel längta till nästa helg och riktig fotboll från England och Spanien, men den här matchen var mycket trevlig, och i slutändan extremt välregisserad.

Vägen till VM är krokig och lång, men Sverige är kvar i racet.

Finska kriget

Det är inte ovanligt att dagens trivsamma fotbolls- och sportkrönikörer, såsom Bank, Niva och Esk, tävlar i att dra läckra historiska eller kulturella referenser före eller efter stora idrotthändelser. Hade Lagerbäcks landslag mött Ryssland i Finland 200 år efter Finska kriget hade det sprutat sådana referenser. Ikväll var det dock damernas landslag som gick en sådan kamp, varför också de läckra krönikorna uteblev (vad jag sett). Jag hyser agg gentemot TV4 i många avseenden, men de har god och respektfull damfotbollsbevakning. Tidningarna är hyfsat med i matchen, men det är långt ifrån samma uppladdning inför denna mästerskapspremiär, som det är för en kvalmatch mellan Sverige och Danmark, ”Slaget om Norden”. Det är först i en eventuell final som det börjar talas om hjältar, eller slagna hjältar för den delen, och helt plötsligt orkar Bank och Esk engagera sig en aning.

200 år

Idag är det 200 år sedan de sista krigshandlingarna på svensk mark, då slagen vid Sävar och Ratan rundade av det bedrövliga finska kriget, eller 1808-09-års krig som en del säger, och Sverige förlorade den östra riksdelen Finland till Ryssland.

Det innebar en enorm förändring för Sverige och landets säkerhetspolitiska ställning kring Östersjön. Krigets betydelse har jag upplevt som något underskattad, men det kanske är en rest från det nationalistiska historiebruket.

Straffsparkar i fotboll

– […] Men när det blir straffar är det som ett lotteri och tyvärr hade vi inte turen idag.¹

Så säger U21-landslagets högerback, Mikael Lustig från Umeå, till VK efter semifinalförlusten mot England på just straffsparkar.

Om man ser på fotboll som en ren lagsport där den kollektiva insatsen ska vara den avgörande har Lustig (m fl) kanske rätt. Vid straffsparkar är det mycket upp till respektive spelares individuella mentala styrka och ork efter 120 spelade minuter. Det är däremot inte längre upp till den kollektiva kapaciteten, utan den individuella i kapaciteten i kollektivet. Å andra sidan kan man säga detsamma om spelet i sig: det kan flyta på hur bra som helst, men ligger anfallaren på minus på självförtroendekontot kan mål och resultat utebli.

Men fotbollen blir överhuvudtaget alltmer individualiserad. Snart kan kärleken till tröjor och klubbmärken vara ett minne blott, när alltfler unga istället väljer att ”älska” spelare, oavsett vilken tröja de drar på sig (och detta diskuterades på ett intressant sätt någonstans nyligen, minns dock inte var, kan ha varit Laul Calling på aftonbladet.se). Det viktiga blir inte om Inter vinner ligan, utan om Zlatan gör bra prestationer, vinner skytteligan och erbjuds saftigt kontrakt i en ännu bättre klubb. Spelarna själva tänker alltmer rationellt, klubbmärket spelar mindre roll och istället hoppas man mer på en god utveckling på karriären och bra pensionssparande.

I denna nya fotbollsvärld kan man längre inte påstå att straffar är ett lotteri. Ett avgörande på straffar kan visserligen öka möjligheten till skrällar, typ att ett division 3-lag vinner mot ett allsvenskt, men på internationell toppnivå är det helt rätt och rimligt att utsätta spelarna för denna prövning. Ska de vara individualister, får de sin ultimata prövning här. Ungefär som en enmeters putt på 18:e hålet för att vinna en golfturnering, eller 40-0 i ett avgörande sets sista game. Det ser enkelt ut och är förmodligen också det om man bemästrar de mentala spökena. Precis som Tiger Woods och Roger Federer burit ansvar för missar av sådana lägen, bör fotbollsspelare också få göra det.

Marcus Berg har haft massor av chanser genom hela turnering och varit mycket effektiv. Men på straffläggning missade han. Han pallade inte trycket. Guillermo Molins missade också genom att träffa yttersidan av stolpen. Nu gäller det att ta dessa missar på rätt sätt och fortsätta att utvecklas. För det var inget lotteri. Det var inte slumpen som gjorde att det blev som det blev, det var två misslyckade straffar.

¹ Västerbottens-kuriren, ”Mikael Lustig: Bittert att det är slut”, http://www.vk.se/Article.jsp?article=288311 hämtad 2009-06-27